Det är dags att vi höjer vår röst | Göteborgs Fria
Henry Ascher

Inledare


Papperslösa

  • Det är dags att vi höjer vår röst och blir en kraft som ställer krav på politikerna, skriver Henry Ascher. Inget barn borde behöva fira jul livrädd.
Göteborgs Fria

Det är dags att vi höjer vår röst

Varje minut, dygnet runt under många år lever barn i Sverige under hot med en ständigt närvarande rädsla. ”Som kläder man aldrig kan ta av sig”, som ett barn uttryckte det i vår forskningsstudie Bli inte hopplösa. Låt barnen fira jul i fred, skriver Henry Ascher.

”Hej. Är en tjej som är 11 år och som går i skolan. Jag undrar varför det är jag som är gömd. Jag har vart i Sverige sedan jag har varit liten, sedan jag har varit 5 år och nu är jag 11 år. Varför är det jag? Jag vill vara som alla andra och inte vara rädd för någon. Jag känner mig lite utanför när tillexempel mina klasskamrater kan göra saker som inte jag kan göra. Jag vet inte varför det är jag som får uppleva det här. Jag vill inte det. Jag vill leva som alla andra. Kan det inte bli en regel att alla som är gömda kan leva vanligt och vara fria och inte vara rädda för tillexempel polisen som går runt eller nån annanstans. Jag vill inte uppleva saker som jag inte ska. Jag vill inte gå runt och vara orolig eller rädd. Jag försöker att vara lugn och inte vara upprörd. Jag vill inte leva så här. Jag går i skola och i en musikskola jag vill ha det roligt. Och inte oroligt och stressande. Snälla kan ni lyssna på mig och försöka göra någonting åt det. Jag vill leva vanligt. Jag vill leva som mina kompisar, dom och alla andra. Jag vill göra saker som jag vill göra. Tack om ni lyssnade på mig, och snälla försök att göra nåt åt det, Premiärminister Fredrik Reinfelt och prinsessan Victoria.”

Detta brev skrev Fia när vi träffade henne för några år sedan i samband med att vi gjorde forskningsstudien Bli inte hopplösa om barn på flykt i en papperslös situation. Fia var 11 år då. Hon var liksom de flesta av barnen i studien duktig i skolan och uppförde sig exemplariskt. Hon var världens bästa kompis och hamnade aldrig i bråk eller problem. Men på testerna vi gjorde hade hon och de andra barnen i studien alarmerande resultat för stress, sömnproblem, huvudvärk och ont i magen. Och när hon i forskningsprojektet valde att skriva ett brev ”till de som bestämmer” fick hon utlopp för en inneboende ilska som förvånade både oss och hennes föräldrar.

I forskningsstudien, där vi följde barn mellan 6 och 19 år under så lång tid som 1 år, fann vi att barnens sociala beteende var en mycket medveten strategi för att försöka hantera det hot de ständigt befann sig i. Varje minut, dygnet runt under många år lever barn i Sverige under detta hot med en ständigt närvarande rädsla. ”Som kläder man aldrig kan ta av sig”, som ett barn uttryckte det. Barnen lägger mycket kraft på att undvika miljöer, situationer och kamrater som skulle kunna utgöra en risk för att deras situation som papperslösa ska avslöjas. De har tänkt ut svar på frågor som kan dyka upp. ”Jag har skapat historien om mig själv och jag lever i den”, säger Hannah, 17 år. Hon har skapat en berättelse om en flicka som hade kunnat vara henne själv och när hon får frågor svarar hon som om hon är denna flicka och lever hennes liv.

Ibland uppstår mer akuta hot där barnen snabbt måste fatta rätt beslut för att inte bli avslöjade. Sexåriga Clara såg att det fanns en polis då hon kom ut på skolgården och skulle gå hem. Hon tänkte att han kanske skulle följa efter henne för att se var hon och familjen bodde. Blixtsnabbt tog hon tag i en klasskamrat och frågade om hon kunde följa med hem till kamraten för att leka.

Ibland uppstår hotsituationer som barnen inte kan påverka. Douglas 9 år slog i huvudet i bassängkanten i simhallen och började blöda kraftigt. Han fick åka ambulans till sjukhusets akutmottagning för att sys. Han var inte rädd för blodet, smärtan eller att han skulle behöva sys. Men han var livrädd för att man på sjukhuset skulle fråga efter hans personnummer, upptäcka att han var papperslös och ringa polisen.

Men barn på flykt i en papperslös situation lever inte bara med en ständigt närvarande rädsla. I studien finner vi att de också lever i stor fattigdom. Tillräckligt med mat på bordet varje dag är långt ifrån självklart. Mehmet 15 år delade en klädgarderob med sin bror. Jonny 13 år bodde med sin familj på sex personer i en etta. Douglas flyttade 38 gånger under 1 år. Fattigdomen innebär att barnen ställs inför krav att hantera den så att den inte riskerar att avslöja dem. Det är svårt att hänga med kompisarna på aktiviteter som kostar pengar, eller att bjuda hem vänner när lägenheten till och med saknar möbler.

Varför lever då många tusen barn i Sverige i papperslöshet, trots att det innebär ständig rädsla, stress och fattigdom? Varför håller sig deras föräldrar kvar under dessa svåra omständigheter trots att man fått avslag på asylansökan? Under de snart 20 år jag arbetat med människor i papperslöshet har jag alltid fått ungefär samma svar. ”Hundratals gånger har jag tänkt att allt är bättre än detta liv. Att om vi bara kunde så skulle vi återvända. Men vi kan inte. Om vi återvänder så kommer vi att utsättas för ännu värre saker än det vi redan upplevt, det som tvingade oss på flykt. Hade det bara handlat om mig hade det väl inte spelat någon roll om jag dör. Men jag måste tänka på barnen. Hur skulle det gå för dem? Det är för deras skull, för deras framtid vi måste stanna. Vi har inget val.”

Barn på flykt i en papperslös situation lever alltså med ständigt närvarande utsatthet, rädsla och stress. Många bär egna traumatiserande upplevelser av krig, våld och övergrepp. Alla, också de yngsta barnen, är medvetna om vad som väntar om de avslöjas, grips och deporteras.

Men i forskningsstudien Bli inte hopplösa ser vi inte bara utsattheten hos barnen utan också en handlingskraft, ett slags motstånd för att skydda sig. Ett exempel på det är vad vi kallar barnens strävan till normalitet. Det är en stark strävan efter att hitta utrymmen där barnen för en kort stund nästan kan glömma sin utsatta situation och vara som ”alla andra”. Olika barn har olika sätt. Det kan handla om fotboll eller skapande aktiviteter som musikskolan. Det kan handla om att gå ut i naturen eller positiva miljöer på internet som får en att glömma en stund. Men viktigast är skolan. Även om de många sociala relationerna där också innebär att barnen ställs inför stora krav att hantera dem utan att avslöja deras situation, så är rätten till skolgång tillsammans med barnens strävan till normalitet oerhört viktig, närmast helt avgörande, för deras hälsa och utveckling.

Det är mot denna bakgrund vi måste se regeringens krav på att ”avsevärt öka andelen verkställda avslagsbeslut” och gränspolisens uttalande om att ”detta bara är början” och ”i dag finns inga fredade zoner” (Sydsvenskan 29/11-16). Detta hotar barnens lagliga rätt till skolgång och möjligheten till andra stärkande utrymmen för dem. Polisen, som idag inte hinner lösa vardagsbrott eller bekämpa organiserad brottslighet, ska lägga sin kraft på att jaga livrädda, traumatiserade barn. Barn som inte begått någon lagöverträdelse. Barn som enligt samstämmig forskning i verkligheten inte ens får sina egna asylskäl utredda och bedömda i en rättssäker process trots att det krävs i Utlänningslagen.

Julen är en tid för eftertanke. Det är hög tid att vi ställer oss frågan vad det innebär för vårt samhälle, för oss, när de mest utsatta människorna i vårt land, barn och vuxna, utmålas som kriminella och hot, när stora resurser sätts in för att jaga dem. Jag har mött många, alldeles för många människor i vårt land under de senaste veckorna som är förtvivlade över vad som händer och uppgivet säger att de inte längre känner igen sig i Sverige. Och jag hör människor i andra länder som är förtvivlade över att man i dag inte längre kan peka på Sverige som en förebild, ett exempel att följa.

Men det finns ett annat Sverige. Många svenskar accepterar inte denna utveckling. Gode män, lärare, familjehemsföräldrar, fritidsledare, fotbollsklubbstränare, vårdpersonal och många många andra är upprörda. En ny rörelse växer fram. Det är dags att vi höjer vår röst, att vi blir synliga som en samlad kraft, en kraft som ställer krav på politikerna, en kraft för medmänsklighet och solidaritet.

Det handlar om Fia och alla andra barn på flykt, alla de som ”vill vara som alla andra och inte behöva vara rädd för någon”.

© 2019 Göteborgs Fria