Rojin Pertow

Inledare


Moralpanik

  • Fackeltåg mot rasism och nazism i Stockholm. Moralpanik eller en solidarisk rörelse framåt, frågar sig Rojin Pertow.
Fria Tidningen

Sankta lucia, ge mig en tia

I veckan tog varuhuset Åhléns bort en bild föreställandes en svart pojke som lucia ur sin julkampanj då bilden mött kraftigt rasistiskt hat på företagets Facebook-sida. Samtidigt dryftas en diskussion om huruvida den breda vänstern blivit för moraliserande i frågor om rasism. Rojin Pertow undersöker moralpaniken.

Det blir lätt förvirrat när företag säger sig vilja något annat än att tjäna pengar på folk, exempelvis bredda normen för representation i samhället. Det man egentligen menar är att man vill göra fler samhällssegment till konsumenter. Nu när det ligger på bordet kan debatten gå vidare till att handla om hur detta har kommit att bli en provokation för somliga. Vi kan nog konstatera att de rasistiska påhoppen inte grundar sig i en konsumtionskritik mot att en redan rikstäckande kedja breddar sin målgrupp till att inkludera en de tidigare inte riktat spetsen mot. Så vi går vidare.

Det räcker dock inte heller med att stanna vid att det är hopplös rasism som försatt pojkens familj i en så prekär situation att de själva bad Åhléns om att ta bort bilden. Nog är det rasism och egentligen borde vi inte bli så chockade över att det denna gång är ett oskyldigt barn som angripits. För i rasismen är ingen brun människa oskyldig. Vad hade vi förväntat oss egentligen, en rasism med ett samvete och moraliska begränsningar gentemot barn och äldre? Då är det mer intressant att tala om vad rasism är uppbyggd av och vad den leder till.

På senare tid har den tonsättande vänstern beskyllts för att vara moraliserande. Nyligen har debattörer som Nina Björk och Malcom Kyeyune fördömt den borgerliga moralpaniken de menar slagit sin klo kring den svenska vänsterkulturen. Enligt dem har vänstern i mångt och mycket blivit för fin i kanten för att handskas med sina egna. I deras mening vanliga, fattiga människor i Sveriges inland som förlorat på globaliseringen och någon gång råkat säga något elakt och daterat om till exempelvis en invandrare eller en hbtq-person. Dessa möts av en vild och frustande hatmobb, enligt debattörerna. En hatmobb som vittrar blod. Blodet från dem som är beredda att offra ett barn i namnet av en högtid som de kanske eller kanske inte bryr sig om.

Det är nämligen så de ser ut från andra sidan. De ser inte ut som enkelt folk som bara inte hängt med i den senaste akademiska debatten i landets högskolor. Snarare verkar det vara en relativt brokig skara människor, alltifrån arbetslösa och sjukskrivna till småborgare och villaägare. De bor i Stockholm och de bor i Smedjebacken. Vad de har gemensamt är inte sina materiella förutsättningar, det är att de betraktar ”invandrare” som ett hot mot deras materiella förutsättningar, alldeles oavsett hur små eller stora de må vara. De arbetslösa, de sjukskrivna, de svaga. Dessa är vänsterns uppgift att ta med i gemenskapen, de förlorar tydligt på dagens ekonomiska politik och behöver alternativ. För dem kan förklaringsmodellen att kapitalet ställt arbetare mot arbetare gälla. Men resten då?

Att rasism alltid skulle härstamma från ojämlik resursfördelning täcker inte hela spektrat av dem som gjort ner och uttryckt avsky över ett svart barn som lucia. Några av dem är förlorare, några är vinnare och några är mittemellan. När man tydligt markerar mot sådant beteende säger man inte ”du får inte vara med i klasskampen för du sa ett fult ord en gång”.

Att påskina detta är en förenkling som är allvarlig för vår förståelse av samhällets komplexitet och historia, dessutom direkt ohederligt. Det är inte heller att placera sig själv(!) i ett identitetsfack, det har andra redan ordnat åt oss. Det är att protestera mot den påtvingade identiteten. Människor vill inte att deras hudfärg, kön, läggning och så vidare ska vara det som avgör deras livssituation och det de blir dömda efter. Man vill vara med på lika villkor, man vill ha samma materiella förutsättningar. En inte helt obekant idé inom arbetarrörelsen.

Rasism av detta slag borde inom vänstern ses som en distraktion från strävan mot rättvis resursfördelning. Rasismens orsaker är i det sammanhanget tämligen irrelevanta, vad som är viktigt är att det är ett hinder för en enad rörelse att komma framåt. När vissa får vara med på lika villkor och andra inte blir det knepigt att formulera ett starkt alternativ till arbetets exploatering. Omintetgör vi rasism som maktordning, som osynlig hand som tillsammans med kapitalet ställer människa mot människa, har vi plogat vägen. Med andra ord har det inte särskilt mycket med moral att göra, det handlar inte om att kategorisera människor som goda eller onda och nöjt betrakta sin skapelse. Det handlar om pragmatism, att kunna ta sig uppåt och framåt som rörelse.

ANNONSER

© 2024 Fria.Nu