Vi slutar i havet | Göteborgs Fria

Krönika


Ensam mamma röker
Göteborgs Fria

Vi slutar i havet

I Kvillebäcken finns möjligheter att hitta boende, för den som har råd. Frågan är var alla andra ska bo, skriver krönikören Ensam mamma röker.

Promenerar i Kvillebäcken. Runt omkring breder evenemangsstaden Göteborg ut sig. ”Hisingens nya identitet” a.k.a ”ingen identitet”. Inget finns kvar. Den välbärgade medelklass jag väntade mig möta lyser med sin frånvaro genom rutorna. Ingen är ute här. Utom jag då, i dubbel bemärkelse. Staden omvandlas i rasande takt och de koloniala parallellerna känns mindre långsökta för varje gård jag vågar mig in på. Enda livstecknet är några barnnamn skrivna med kritor på en plattsatt gård. Selma, Alice och Benjamin, om jag minns rätt. Farid, Seinabou och Kevin bor inte här.

Frågan om vart arbetarklassens barn ska ta vägen står obesvarad. Visst bodde de inte på exakt den geografiska plats där Simcity nu byggts. Men citys belägring driver upp notan på hela området. Det är ett faktum att de inflyttade har klart högre inkomster än övriga i samma stadsdel. Det som smidigt kallas ”betalningsvilja” är liberal trenchcoat knäppt runt klasstillhörigheten. ”Tack för den saluhallen”, sa arbetarhisingen inte.

Det gamla Kvillebäcken beskrevs som oupptäckt land. En förfallen Gazaremsa, gött nära stadskärnan, där ingenting fanns. Precis som med palestiniernas remsa var det lögn. Området levde. Katarina Despotovic, medförfattare till Den urbana fronten berättade på Truckstop Alaskas och Allt åt Allas gentrifieringsdag om en finsk karaokeförening. Deras hus finns fortfarande kvar, men sångkvällarna har omöjliggjorts då de inte kan öppna fönstrena längre. De vetter nu mot den öfre medelklassens vardagsrum. Ba fuck you, fel kultur!

För varje pr-konsult, låntagare och dink-par som flyttar in pushas vi andra längre ut. Men hur långt ska de putta oss? Hisingen är en ö och vi slutar i havet. Hoppas någon haft betalningsvilja nog för en livboj.

De som följt mig har nog anat min privata finanskris mellan bloggraderna. ”Får la flytta tillbaka till biskop”, tänkte jag när bostadsbidraget rök. Men den gubben gick inte. Portarna är stängda thanks to ”Willhemlyftets” renoveringar. Marknadshyror eller inte, de är la flexibla! Renovräkningarna har öppnat sig som en gyllene bakväg. Fastighetsbolagens yellow brick road till utkastning. Chalmersforskaren Mangold visar att de dyraste renoveringarna görs i Göteborgs fattigaste områden. Miljonprogrammet möglade medan spekulationscirkusen hade föreställning och nu kan standardhöjande renoveringar göras vid varje utflytt. Resultatet: upphottade lyor med golvvärme och klinker till en ny grupp hyresgäster med betalningsvilja för fördubblade avgifter.

Den enda logiken är marknadens. Så basala mänskliga behov har omformulerats till varor. Här trodde jag att en bostad var en bostad och så är det ett inredningsprojekt! Kultur är inte skapande, det är konsumtion och karriär! Rätt till bostad, uttryck och till staden, allt lika ute som jag. De ba: ”Kom inte dragandes med otidsenliga behov, ta och köp nåt istället! Njut på Alkemisten kaffebar!”.

Hoppas efterfrågan fixar tillgång på rättvisemärkta livbojar åt Farid, Seinabou, Kevin och arbetarkulturen.

Fakta: 

Aktivist, bloggare, ensamstående mamma och fristående krönikör för GFT.

© 2017 Göteborgs Fria