Gatukonst med längtan bort från staden | Göteborgs Fria

Recension


Konst
Artscape 2016 Deltagande konstnärer: Eine, Hueman, Cityzenkane, Magda Sayeg, Bless, Ollio m.fl.

  • Bakom Artscape står Daniel Wakeham och Tor Hedendahl som gjorde en liknande utställning i Malmö 2014. Till sin hjälp i Göteborg har man haft Urban konst, det senaste tillskottet inom Göteborgs kulturförvaltning, som samordnat projektet. I utställningen finns många kvinnoporträtt, den här är målad av Rone och finns vid Frölunda kulturhus.
  • Ett tydligt drag i utställningen är eskapismen – ofta i lekfull barnbokstappning. Målning av Ana María i Härlanda park.
  • En klassisk graffitimålning av Ligisd som i Artscape-sammanhanget känns ganska uppfriskande.
Göteborgs Fria

Gatukonst med längtan bort från staden

Artscape 2016 består av 18 gatukonstverk av ungefär lika många konstnärer. GFT:s Andréas Hagström ser en utställning som är storslagen, folklig och som innehåller fina budskap. Problemet är att det aldrig bränner till.

Inom graffiti ligger en stor kraft i var och hur verket placeras i staden. Estetiken har i mångt och mycket byggt på den kalligrafiska tradition som vuxit fram, där det ofta krävs erfarenhet för att tyda bokstäver och ord. På detta sätt har graffitimålare laddat sina bilder och skapat en form av kommunikation, antingen inomgruppsligt med andra målare, eller i kommunikation med det offentliga rummet och gemene man.

Men med Artscape 2016 så befinner vi oss i det sanktionerade göteborgska eventrummet – och då blir det genast svårare att ladda gatukonsten. De subkulturella kvaliteterna är satta ur spel.

Vissa drag går igen i många av verken. Det första är fotorealismen. Två tydliga exempel är de gigantiska målningar som utförts av konstnärerna Jarus och Rone som båda gjort var sin kvinnogestalt på de smala höghuskropparna som vetter mot Positivparken vid Frölunda Kulturhus. Ett annat genomgående drag är just veka, smala kvinnor – eller snarare flickor. Bortvända kvinnoansikten, blickar som stirrar ut i fjärran, armar som hänger slappt. Kvinnokroppar, som inte nödvändigtvis kan beskrivas som sexualiserade, men däremot i högsta grad objektifierade utan större handlingskraft. Ett tredje drag, vilket kanske är det tydligaste i hela utställningen, är eskapismen. Trolska bildvärldar som ofta hämtar inspiration från barnbokens drömlika estetik. Verk som främst verkar vilja förmedla en längtan bort från staden, betongen, vuxenlivet och kraven. Här finner vi Henrietta Konicas regnskogsdrypande grönska, Graciela Gonçalves Animalitoland, Koralie och Supakitchs fågel på Kungsportsplatsen eller Ajja och Code 26:s gemensamma målning som verkar försöka öppna Tynneredsskolans stela tegelvägg.

I allt detta trolska, bortvända, fotorealistiska går det knappt att finna ett enda ställningstagande, varken politiskt eller konstnärligt.

Är ambitionen med utställningen att vi ska tycka att konstnärerna är duktiga och att det ser fint ut? Eller är menlösheten en oundviklig effekt av att graffitin fått ett internationellt etablissemang som reser runt världen och gör storskaliga väggmålningar på beställning? Målningar som inte ska sticka ut för mycket, utan skapa en härlig storstadskänsla? Verk som inte ska vålla debatt utan vara ett redskap för stadsutveckling?

Artscape 2016 blir som graffitins Eurovision Song Contest. Många bidrag är skickligt gjorda, det är storslaget, folkligt, färggrant, rent och snyggt och här finns fina budskap. Men det bränner aldrig till.

Självklart finns det enskilda verk med höga ambitioner där konstnären lyckats extra väl. Ett exempel är den puertoricanska konstnären Ana Marías barnbokssurrealistiska målning på en vägg i Härlanda Park. På ett lekfullt och smart sätt låter hon väggens form påverka motivet när hon pusslar in de tre figurerna i bilden. Även färgbehandlingen är mästerlig, både i övergångar och i hur hennes palett korresponderar mot omgivningens färgställning.

Ett annat exempel är brittiska Cityzenkane som gjort en väggrelief på Andra Långgatan med fastmonterade skulpterade ornament. Den till stora delar svarta, symmetriska utsmyckningen skapar en dramatisk effekt gentemot det stumma röda teglet, och i materialmötet känns den besläktad med Endre Nemes offentliga verk från 1950-talet.

I ett verk, mer än i de andra, syns spår av varifrån graffitin härstammar. När jag läser en intervju med Malmöbaserade Ligisd om hans tankar kring vad han vill göra med Hjällbobron fylls jag av förväntan. Han pratar om att göra ett kollektivt verk tillsammans med dem som har lust att måla. Han talar om vad bron kan symbolisera och att de ska skriva See with me you be smiling, ett uttryck med stark betydelse i området. Men när jag sen står där vid bron så når inte resultatet lika långt som visionen. Det finns säkert en mängd praktiska orsaker men målningen känns halvfärdig och återigen är det främst fokus på två väna fotorealistiska kvinnor – två ansikten – en gammal och en ung. Runt om på bron har det skrivits sentenser om fred och kärlek. På ena brofundamentet har Ligisd själv gjort en klassisk graffitimålning, vilket i Artscape-sammanhanget känns ganska befriande och på en bropelare har något målat en stiliserad boxhandske i svart och skrivit Kulturell Uppercut.

Men varför har utställningen i sin helhet blivit så tillrättalagd och oförarglig? En orsak är att det armslånga avståndet mellan kulturen och politiken krymper. De politiska kraven som lagts på Urban konst och i förlängningen den urbana konsten är många.

Kulturnämnden säger att Urban konst ”är ett viktigt steg i stadens fortsatta arbete med att stärka barns och ungas rätt till kulturutövning”. Det ska ges ”möjlighet att koppla ungdomsverksamheter till sammanhang som gatukonstfestivaler, produktioner och evenemang” vilket ska ”underlätta och stödja ungas kreativitet och skaparlust”. Utöver det ska man beakta ”jämställdhets- och mångfaldsperspektivet” och man ska ”verka för en decentralisering av nya evenemang, mötesplatser, produktioner och festivaler så att även socioekonomiskt svaga stadsdelar kan gagnas och tillgängligheten till kultur kan öka.”

På pappret låter det så klart utmärkt. Vem vill inte att dessa mål ska nås? Men resultatet blir en anemisk konst. Konstnärerna har i slutänden att välja mellan att tillfredsställa politiskt ställda mål eller kommersiella krafters krav. Artscape 2016 är ett exempel på detta.

Minnet av hur gatukonst tidigare behandlats i Göteborg verkar ha varit den starkaste drivkraften i utställningens tillblivelse. Helheten genomsyras av en vilja att visa upp andra sidor av gatukonsten, än den som ofta ses som skadegörelse. Eller som projektledaren Daniel Terres på Urban konst uttrycker det: ”I år kommer många fastighetsbolag och andra aktörer inom kommunen att få en god erfarenhet av urban konst.” Någonstans i den ambitionen så gick också det mesta av den kraft och mening som offentlig konst kan förmedla förlorad. Den curatoriella tanken kan inte enbart vara att verken ska spridas ut i alla tio stadsdelar i Göteborg, att könsfördelningen bland konstnärerna ska vara jämn och att det är härligt med färg på väggen. Tyvärr uteblir den kulturella käftsmällen.

Rekommenderade artiklar

Amazonas får sista ordet

Recension

Kvartetten Amazonas, som debuterade 2010 med albumet Freestyle, är aktuell med sitt femte studioalbum, betitlat Deep Talk.

© 2019 Göteborgs Fria