Ett hem öppet för konst | Göteborgs Fria

Recension


Konst
Joe Hedlund: Hemmet som konst, konsten som hem
Var: Röhsska museet
Pågår till: 25 september

  • I utställningen har delar av konstnären Joe Hedlunds hem och ateljé flyttats och rekonstruerats på museet.
Göteborgs Fria

Ett hem öppet för konst

Sedan 1970-talet har Joe Hedlund inrett sin lägenhet på ett sätt som bryter mot vårt samhälles ideal om det funktionella hemmet.

Ett första intryck av utställningen är att den lika gärna skulle kunna höra hemma på ett etnografiskt museum. Det första som syns är rader av glasmontrar, där urnor och andra föremål i stengods står uppställda. Vid en närmare granskning framträder dock detaljer som får denna bild att skava något. Det är någonting med såväl uppställningen som kombinationen av föremål som drar uppmärksamheten till sig. I en monter har en större urna placerats i en tät formation tillsammans med andra antika föremål, med ett omgärdande band av gem och diverse mindre prylar som bildar en mönsterliknande effekt. I en antik vas har fyra stickor i olika färger ställts så att de tittar upp över kanten, och på ett fat i stengods ligger triangelformade, starkt klargröna pappersbitar utplacerade.

Det som visas är en utställning av konstnären Joe Hedlund, som sedan 1970 samlat på keramik och andra föremål, som han omsorgsfullt arrangerat i sin lägenhet i Biskopsgården i Göteborg. De föremål som han omger sig med i sitt hem utgör inspiration för abstrakta målningar, ofta utförda i akvarellteknik. Utställningen på Röhsska museet visar delar ur Hedlunds samling tillsammans med ett urval av dessa målningar. I fyra större glasmontrar har konstnären återskapat interiörer från sitt hem, och i ett antal mindre montrar har Hedlund utfört mer improviserade kompositioner av sina föremål på plats. Några av målningarna visas tillsammans med Hedlunds föremål i montrarna, och andra hänger för sig själva på väggarna.

Det är slående hur utställningen inbjuder till ett närgånget betraktande, och en uppmärksamhet på detaljer. Efter att blicken växlat mellan målningarna och föremålen blir flera likheter mellan dem synliga. De mer detaljerade akvarellernas mönsterliknande kompositioner, uppbyggda av tunna linjer och prickar som bildar färgfält, spelar mot mönstren i de textilier och mattor som finns utställda. Andra målningar, bestående av figurliknande, abstrakta kompositioner i svart tusch, med små detaljerade färgmönster insprängda här och var, bär snarare likheter med keramikföremålens dekor. Joe Hedlund beskriver själv hur han ständigt vill upprätta kopplingar mellan föremålen och akvarellerna, men att sambandet inte är direkt avbildande. Istället handlar det om att söka mer abstrakta kvaliteter, ett direkt tilltal, som bygger på ett samspel mellan färg, form och material, och på olika former av kontrastverkan.

En uppenbar risk är att utställningen skulle kunna framstå som sluten, då den till stor del utgörs av en privat samling. Det är tydligt att en personlig smak, grundad i upplevelser av skönhet, har varit vägledande för såväl samlingen som målningarna. Det mest bestående intrycket präglas dock snarare av en generös öppenhet. Som besökare bjuds jag in att aktivt söka en väg genom de fragment som samlingen och målningarna utgör. Det som får utställningen att bära eller brista handlar till stor del om hur den möjliggör för besökaren att själv upprätta dessa samband. Det blir som mest lyckat i de större montrarna, som visar upp delar ur konstnärens hem. Här finns en större variation av föremål, och ett tydligare samspel mellan konstnärens egna verk och de samlade föremålen.

Genom Hedlunds sammanförande av hemmet och konsten framträder en samlandets etik, där även det förbisedda ges plats, och där vardagliga föremål värderas lika högt som dyra antikviteter. På en vägg har exempelvis ett antal röd- och vitrandiga godispapper av typen Marianne nålats upp. Ett särskilt fokus hamnar på det randiga mönstrets kontrastverkan, samtidigt som en annan form av kontrast uppstår genom materialets skräpliknande karaktär. Ett citat hämtat ur Walter Benjamins passagearbeten tycks talande för Hedlunds praktik: ”Allt det där gamla skräpet har ett moraliskt värde.”

Annons

Rekommenderade artiklar

© 2018 Göteborgs Fria