Teknokrater som talar för döva öron | Göteborgs Fria
Per Björklund

Inledare


Regeringens finanspolitik

  • Varken regering eller opposition vill ta ansvar för svenskarnas växande skuldberg.
Fria Tidningen

Teknokrater som talar för döva öron

Borgerligheten gottar sig åt Finanspolitiska rådets kritik av regeringen. Men varken regering eller opposition vill ta ansvar för svenskarnas växande skuldberg, skriver Per Björklund.

När den statliga granskningsmyndigheten Finanspolitiska rådet presenterade sin årliga rapport om regeringens finanspolitik i måndags var kritiken svidande. Enligt rådet fifflar regeringen med bokföringen för att kringå utgiftstaket och bedriver en finanspolitik som inte är långsiktigt hållbar och riskerar att leda till överhettning i ekonomin.

Rapporten beskrevs av Centerpartiets ekonomisk-politiske talesperson Emil Källström som ”ett grundskott mot den rödgröna regeringens ekonomiska politik”. Att Finanspolitiska rådet, som grundades av den borgerliga Alliansen år 2007 med uppdraget att göra en ”oberoende granskning” av regeringens finanspolitik, är dock inget nytt. Även Anders Borgs kreativa bokföring fick kritik av rådet. Och precis som efterträdaren Magdalena Andersson viftade han snabbt undan kritiken.

Det vore lätt att raljera över varför ett antal miljoner av skattebetalarnas pengar ska gå till att producera rapporter som regeringen genast kastar i papperskorgen. Ännu lättare vore det att raljera över hur selektivt många väljer att läsa rapporten. Att regeringens marginella höjning av skatten för höginkomsttagare beskrivs som en ”nettoförlust” eftersom de påstås leda till att folk väljer att arbeta mindre blir så klart genast ammunition för regeringens borgerliga kritiker. Att rapporten också förespråkar höjd fastighetsskatt, ett förslag som idag enbart stöds av Vänsterpartiet, förtiger man dock helt.

Ur ett vänsterperspektiv ligger det också nära till hands att avfärda Finanspolitiska rådet som ännu ett odemokratiskt organ vars syfte är att skänka vetenskaplig legitimitet åt mer nyliberal politik: sänkta ingångslöner, mer flexibel arbetsmarknad, sänkta skatter, och så vidare. Och även om rådet efter en blocköverskridande överenskommelse år 2011 också ska granska finanspolitikens fördelningspolitiska effekter så är det svårt att komma ifrån att dess arbete är djupt rotade i den dominerande marknadsliberala synen på ekonomi och politik.

Faktum är dock att rådets rapporter innehåller en del intressant läsning, för den som orkar. Det gäller inte minst dess upprepade varningar om hushållens skenande skuldsättning, som vid en framtida räntehöjning riskerar att skapa ”finansiell instabilitet som i värsta fall kan leda till en djup lågkonjunktur”. På det här området uttrycker sig Finanspolitiska rådet betydligt klarare än Riksbanken och Finansinspektionen, som av hänsyn till sina uppdrag måste linda in sina varningar i så många lager av byråkratludd att de snarare framstår som försök att lugna.

Enligt Finanspolitiska rådet kommer de åtgärder som redan genomförts eller planerats för att dämpa utvecklingen med stigande bostadspriser och växande skuldsättning inte att vara tillräckliga, samtidigt som de extremt låga räntorna riskerar att snarare elda på utvecklingen. Därför granskar man i den senaste rapporten några ytterligare åtgärder som föreslagtis.

En sådan är avskaffade ränteavdrag, en reform som enligt rådet i genomsnitt har ”små effekter” på hushållens inkomster samtidigt som effekten är progressiv, det vill större för de som tjänar mer. Höginkomsttagare har ju i allmänhet också större lån. Att avskaffa taket för fastighetsskatten – som i dag skyddar omkring hälften av villaägarna från att betala full skatt – skulle ha en ännu tydligare progressiv effekt.

Båda reformerna skulle stärka statskassan med ett antal miljarder samtidigt som de kan leda till lägre bostadspriser och minskad skuldsättning på sikt. Båda reformerna genomförs med fördel i ett läge då räntorna är historiskt låga, för att undvika chockeffekter. Båda skulle kunna utformas för att säkerställa att hushåll med små ekonomiska marginaler inte drabbas. Och båda bemöts med intensiv skräckpropaganda från såväl politiker som lobbyorganisationer som Villaägarna och Skattebetalarnas förening.

Det här borde vi prata om i dag. Istället tycks regeringen och oppositionen rörande överrens om att kortsiktig hänsyn till välbeställda medelklassväljares plånböcker är viktigare än att undvika en framtida finanskris. Ironiskt nog samtidigt som båda sidor slåss om att vara bäst på att ”ta ansvar” för Sveriges ekonomi. Det vore komiskt, om det inte vore så allvarligt.

ANNONS

© 2021 Göteborgs Fria