Många av Cecilia Germains verk kretsar kring maktordningar inom den kapitalistiska samhällsstrukturen, till exempel hudfärg, klass och genus.

– Maktstrukturer präglar inte bara mitt utan allas liv. Själv har jag ofta undrat varför jag i vissa sammanhang känner mig väldigt begränsad men i andra känner mig fri och kan existera med lätthet.

Hon började att titta på vad som reglerar sitt liv och upptäckte att det ofta faller tillbaka på hur kroppens yta läses. Några exempel från vardagslivet kan vara att vakter ofta följer efter henne när hon går in i butiker, eller att en sjuksköterska på vårdcentralen prioriterar att känna grundligt på hennes hår innan hon tar hand om Cecilia Germains blödande barn.

– Jag vill titta på, kritisera och analysera hur dessa situationer uppstår. Då blir det tydligt att det ofta handlar om inrutade maktmönster

Cecilia Germain vill få oss att se vad som styr oss, vem som har och tar sig makt och varför, samt att det finns hierarkier som styr över det vardagliga. Enligt henne präglas vårt samhälle fortfarande av koloniala strukturer och människor kategoriseras och tillskrivs olika egenskaper beroende på hur deras kroppar ser ut. Konsten blir ett sätt att bearbeta och synliggöra dessa strukturer och erfarenheten av att leva i en kropp utanför normen.

– Det blev automatiskt så att det jag ville berätta om någonstans också handlade om mig – den grupp människor som jag representerar, min historia ur ett bredare perspektiv, de situationer och förhållningssätt som jag och de som har samma utgångsläge som jag själv har erfarenhet av. Det handlar om möten mellan det privata och det politiska i en verklighet som kantas av separerande maktordningar och status.

Men det tog emot att ge sig på dessa frågor. Det var först i slutet av sin femåriga utbildning på Konstfack som hon landade i vad hon skulle berätta med sin konst.

– Om jag som rasifierad kvinna tog tag i sådana här ämnen som ligger så nära mig själv kändes det som om jag skulle bli begränsad i hur jag uppfattades som konstnär. Länge stoppade den känslan mig, men det kändes ändå så viktigt att göra konst om de här sakerna att jag till slut struntade i det. Hur jag än gör kommer min kropp att vara i vägen för hur andra tolkar min konst men det får jag ignorera.

Ett återkommande tema i Cecilia Germains verk är gränsen mellan verklighet och fiktion. Hon kopplar ofta samman fria fantasier med verkliga källor eller utforskar hur en fiktion repeteras i retorik och bild tills den blir en sanning. Ett exempel är hur människans värde ofta kopplas till arbete enligt en lutheransk idé om att ”göra rätt för sig”. Ett annat återkommande tema är historia och hur den fortfarande påverkar oss och de val vi gör i dag.

– Det privata och det politiska ligger nära varandra för mig. Konsten blir ett sätt att uthärda i verkligheten, att bearbeta och utforska istället för att lägga hela oket på mig själv. Men det är absolut inte bara självterapeutiskt utan jag vill observera och redovisa för en publik och för att visa kommande generationer hur strukturerna ser ut. Konst kan påpeka saker för människor som kan ha svårt att ta till sig ett politiskt budskap.

Hennes verk är sällan helt abstrakta utan innehåller oftast ledtrådar till vilka frågor som de bottnar i.

– Jag kan inte styra publiken men jag vill kommunicera de här frågorna genom konsten. Om publiken ger verken tid brukar de hitta vad jag vill säga.

Samtidigt går Cecilia Germain en ständig balansgång mellan att belysa viktiga ämnen och att göra konst som tilltalar en bred publik. Hon upplever att det finns många som bara vill njuta av konst och ogillar när den blir för politisk.

– Det finns en rädsla för att jobba kring de här sakerna, att den normativa vitheten ska bli trött på det här. Hur gör jag verket så att publiken inte skräms bort utan dras in i det, utan att kompromissa bort det som jag vill säga? Jag vill gärna nå en bredare grupp. Det finns alltid en pk-publik som älskar den här typen av konst men det är inte de som behöver den mest.

Framöver vill Cecilia Germain ta större kontroll över sitt arbete, till exempel genom att vara curator för en egen utställning eller plattform. Hon hoppas kunna göra ett slags pågående workshop där hon själv deltar och tillsammans med besökarna skapar ett terapeutisk rum och en flytande gemenskap med förhoppning om att skapa själslig och kroppslig hälsa för alla.

– Jag vill göra en fysisk protest mot den kapitalistiska strukturen där vi medborgare tvingas in i rollerna av konsumenter och producenter.

Häromveckan hölls ett första möte i ett nytt samarbete där Cecilia Germain tillsammans med konstnärerna Maja Hammaren och Ioana Cojocariu kommer att uppföra tre temporära, levande monument med utgångspunkt i tre psyk- och fattigvårdsanstalter varav den äldsta etablerades redan under mitten av 1800-talet. Maja Hammaren är initiativtagare till projektet som heter Botandets iver och kommer att ta form i slutet av 2016 i Göteborg.

I skrivande stund jobbar Cecilia Germain dessutom med ett nytt performanceverk som har premiär i hennes födelsestad Uppsala den 14 maj. Den kommer troligen att utgå ifrån hennes mest kända projekt Carrying white men, se faktarutan, men ska gå bortom eller tvärs emot den eftersom hon känner att den nuvarande formen vissa gånger blir problematisk. Hon får relativt ofta förfrågningar om att genomföra denna performance i olika sammanhang och kan ibland känna att hon förlorar kontrollen över verkets egentliga innebörd.

– Det här verket har lätt för att bli ett spektakel, mycket beroende på publiken och det sammanhang det visas i. Det finns numera ett rykte och ett slags förväntan som föregår handlingen som jag utför inför betraktarna. I framtiden stannar jag gärna kvar i samma tematik, den om mötet mellan en rasifierad kvinna och vita män, men kanske kommer jag att göra det på ett annat sätt. Just nu utforskar jag om och hur.