”Jag har i dag fått Mehmet Kaplans begäran om entledigande som statsråd”, var statsminister Stefan Löfvéns inledande fras till presskonferensen där det meddelades om bostads- och IT-ministern Mehmet Kaplans avgång.

”Det var nödvändigt att Kaplan fick avgå i en tid där växande extremism är en av våra största utmaningar. Man kan inte ha en minister som umgås med organisationer som utgör en grogrund för växande extremism”, sa Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor till TT. Samma Ebba Busch Thor som tillsammans med sin kollega i KD, Sara Skyttedal, sågs posera med israeliska pansarfordon på en resa till Israel 2009. M-ledaren Anna Kinberg-Batra meddelar oro över att turerna kring Kaplan ”skadat Sverigebilden utomlands”. Hur skadad Sverigebilden är efter att en riksdagsledamot i hennes eget parti, Hanif Bali, bjudit in Itamar Marcus från den israeliska extrema bosättarpropagandamaskinen ”Palestinian Media Watch”, verkar vara ett minne blott.

För att inte tala om en statsminister som inte bara poserar, utan äter middag med Patriarken Moran Mor Ignatius Aphrem II. Samma Patriark som givit sitt stöd till diktatorn Bashar al-Assad, den person, eller om vi ska vara rättvisa och använda rätt term; den våldsbejakande extremist, som är ytterst ansvarig för att ha brutit mot otaliga brott mot folkrätten och som mördat överlägset flest civila i Syrien.

Den svenska trackrecorden vad gäller vapenhandel, skumma borgerliga affärer i oljeföretag, 700 miljoner till Turkiet för svenskt ”andrum” för att slippa förhålla sig till flyktingkonventionen, ja, listan kan göras längre än det utrymme som finns för detta inlägg. Men det är som man säger: inget är så bra i politiken som ett kort minne. Och vad gäller svensk politik, ja, den är utan tvekan smutsig. Kanske till och med moraliskt bankrutt. Kan personligen sålla mig till den stora skara som inte förmått att yttra mina avgångskrav när utrymme givits med tanke på hur många av våra folkvalda som enbart verkar personifiera de demokratiska värderingarna när de passar dem.

I en debatt som allt mer tenderar att handla om demokratiska värderingar blir frågan om de dubbla måttstockarnas konsekvenser aktuell. En sak är glasklar: en nästintill enhällig mediekår och konsensus över partigränser vad gäller avgångskrav verkar komma som brev på posten, förutsatt att den som ska få kicken är muslimen. Vad Kaplan egentligen tycker eller tänker faller konsekvent för döva öron när den tesdrivna journalistiken om ’dolda agendor’ och ’islamism’ får styra de frågor som ställs, de ’experter’ som får komma till tals i TV-rutorna och inläggen som publiceras på landets debattsidor under drevets gång.

Det vi har nu är en mediekår som kan välja när det går bra att sitta i knät på makten. Det urholkar det moraliska värdet i ansvarsutkrävande. När saker lagt sig kommer det antagligen en och annan analys om hur vi bör ”se de dubbla måttstockarna”. Problemet är bara att dessa konstateranden kommer förvsent och förmår inte att eliminera den iögonfallande dubbelmoralen i valet att slå vakt om de demokratiska värderingarna. Frågan är om det är värdigt en demokrati.