Maimuna Abdullahi

Inledare


8 mars

  • Det är dags att tala om slöjan som ett politiskt motstånd, skriver Maimuna Abdullahi. och sätter ljuset på hur vi ständigt i media matas med slumpvalda bilder på slöjbärande kvinnor i vardagssituationer som inte har något att göra med de berättelser om förtryck som skildras, skriver Maimuna Abdullahi.
Göteborgs Fria

Med slöjan som politiskt motstånd

Den 6 mars arrangerades en konferens på Mångkulturellt Centrum som en del av processen kring kommande teateruppsättning Svenska hijabis som har premiär i höst. Syftet med teateruppsättningen, med dramatikern America Vera-Zavala i spetsen, är att upplåta utrymme för ”en grupp som, så ofta omtalade, få tala själva och berätta”.

Redan innan konferensen hade gått av stapeln gick diskussionerna på sociala medier och rasistiska nätsidorna varma; hur kan America inte tänka på kvinnorna i Iran och Saudiarabien ”och i ISIS land”? Ironin kring varför personer som känner så starkt för kvinnors rättigheter har som främsta mål att utesluta slöjbärande muslimska kvinnors erfarenheter i Sverige, består.

Med 8-mars och uppmärksammandet av kvinnors rättigheter, blir det aktuellt att tala om en konferens om slöjan som ett politiskt motstånd och en teateruppsättning om hijabis vardag. Särskilt med tanke på att det utmanar ett Sverige där vi matas med slumpmässiga bilder på slöjbärande kvinnor som inte har något att göra med de berättelser om förtryck som skildras. Det sker i ett medielandskap där debattartiklar om ”islamism” och dess utbredning bildsätts med slöjbärande kvinnor som är och handlar, eller artiklar med rubriker där uppmaningar om att utrota alla världens religioner bildsätts med slöjbärande kvinna med pannan mot marken. Det är ett värdigt ifrågasättande av när bildsekvenser på somaliska kvinnor som samtalar på torget används till röster som talar om för oss att ”Vi är i Sverige! Det här är inte Sverige!”, i nyhetsreportage på Aktuellt. Det är en välförtjänt smack i ansiktet efter flera hundra år av Europeiskt arv i form av civilisationsuppdrag och indoktrineringen av idéerna om slöjan som både orsak och effekt av andra samhällens underordning och barbari.

Den 6 mars. När Fatima Doubakil, konferencier och samtalsledare ställer en av de bärande frågorna ”Hur kan vi arbeta för vår sociala, politiska och ekonomiska jämlikhet?”, snurrar det nästan till i huvudet. En fråga som jag är så ovan vid att höra ställas till slöjbärande systrar i ett offentligt rum. En fråga som borde vara central men som ständigt omöjliggörs på grund av fokusförskjutningar: vår slöja legitimerar förtrycket, vi är för kaxiga, för arga, för irrationella och hysteriska. Den ständiga fokusförskjutningen till slöjor i Iran och Saudiarabien som gör det omöjligt att exempelvis diskutera att våra mammor förvisas till de lägst betalda, mest slitsamma och monotona arbetena i Sverige. Som omöjliggör de välbehövliga samtalen om att vi är resultatet av generationer av kvinnor som gjort motstånd mot kolonialismen och att vi kämpar för att överleva dess efterverkningar.

Den 6 mars. Att höra medsystrar säga att vi är värda bra bostäder, varmvatten och ekonomisk trygghet. Att ägna tid åt att diskutera ansvaret vi har att inte låta våra kroppar bli projektionsytor för imperialistiska befrielseprojekt. Att samtala om strategier för jämlikhet och hur vi har rätten att försvara oss mot våld när vår trygghet inte kan garanteras. Att få påtala högt alla de saker våra mammor lärt oss: att vi är jämbördiga människor och att aldrig ta skit från någon. Frågor vi dryftat i smågrupper hittills men som ständigt hamnat i skymundan för att det är svårt att inte dras med i fokusförskjutningarna. Men äntligen.

Den 6 mars var början på slutet i att dras med i fokusförskjutningarna i Sverige.

ANNONSER

© 2024 Fria.Nu