Abigail Sykes

Fördjupning


Abigail Sykes
  • Sverige har vid upprepade tillfällen fått kritik från Europarådet, FN:s rasdiskrimineringskommitté och andra FN-organ, nu senast i våras när det gäller brott mot samiska rättigheter.
  • Christina Allard är aktuell med böckerna Renskötselrätt i nordisk belysning och Indigenous rights in Scandinavia.
  • I en folkomröstning som hölls 2008 röstade majoriteten av befolkningen på Grönland för ökat självstyre, vilket nu gradvis håller på att förverkligas.
  • I Nya Zeeland/Aotearoa kan i princip alla invånare säga åtminstone några ord på maori, exempelvis Kia ora (hej). Många lär sig också traditionella maoriska sånger och danser i skolan.
  • En representant för Musqueam-folket i Kanada. Enligt Kanadas nuvarande konstitution från 1982 har urfolken ett starkt skydd för sina rättigheter.
  • Australiska aboriginer demonstrerar för urfolkliga rättigheter. Skillnaden i medellivslängd mellan urfolk och övriga befolkningen var tidigare uppemot 20 år men har på senare år minskats till 10.
Fria.Nu

Sverige långt efter med urfolks rättigheter

Sverige har upprepade gånger fått kritik från FN och Europarådet för vårt bristande erkännande av samers rättigheter. Men hur står vi oss i en jämförelse med andra länder som har urfolk? Inte särskilt bra, visar Frias granskning.

Det finns ungefär 370 miljoner människor som tillhör 5 000 olika urfolk i över 70 av världens länder. Många av dessa har liknande erfarenheter av kolonisering eller ockupation. De har förlorat stora delar av sin mark och sitt självbestämmande och har ofta utsatts för försök att assimilera dem in i majoritetssamhället. Allt detta har lett till att urfolk generellt sett har sämre levnadsvillkor än befolkningen i stort när det gäller allt från inkomstnivå, utbildning och boende till hälsa och medellivslängd.

Christina Allard är jurist och forskar vid Luleå tekniska universitet och Universitetet i Tromsö Norges arktiska universitet om samiska och andra urfolks rättigheter. När det gäller rättigheterna för samerna i Sverige, Norge och Finland finns en del likheter men också stora skillnader, säger hon.

– Norge är det land som ligger före i många avseenden, säger hon.

För det första var Norge först i världen med att ratificera konventionen ILO 169 om urfolks rättigheter, se faktaruta. För det andra har Norge generellt jobbat längre och mer aktivt med samiska rättigheter, säger Christina Allard. Framför allt sedan det så kallade Alta-fallet på 1980-talet, då en vattenkraftutbyggnad genomfördes efter massiva protester inte minst från samer. En tiondel av landets polisstyrka sattes in och militären var nära att tillkallas.

– Alta-fallet var startskottet för en revival för samiska rättigheter. Det fick väldigt stor effekt på lång sikt. I Sverige och Finland har vi inget sådant fall.

När det gäller Finland erkänns inte en specifik samisk renskötselrätt som i Norge och Sverige. Finland har dock nyligen etablerat ett samiskt hembygdsområde i nordligaste Finland där marken har ett starkare skydd mot exploatering.

– Sametinget har stora rättigheter där och i vissa fall vetorätt. Men det är ett väldigt litet geografiskt område, säger Christina Allard.

Finlands tidigare regering hade lovat att ratificera ILO 169 men förslaget röstades ner i parlamentet i somras med några få rösters marginal och den nuvarande regeringen säger sig inte ha några planer på att ta upp frågan igen.

I Sverige finns inte så många prejudicerande domar kring samers markrättigheter.

– Men de flesta jurister är överens om att samernas rätt är mycket starkare än vad som framkommer av vår lagstiftning.

Exempelvis konstaterade högsta domstolen 1981 i den så kallade Skattefjällsdomen att renskötseln är en självständig rättighet till följd av långvarigt bruk och reglerna om urminnes hävd. Det betyder att även om riksdagen skulle upphäva rennäringslagen, skulle samernas rätt till renskötsel gälla ändå.

Domstolen slog också fast att samerna inte hade starkare anspråk än staten på den jämtländska mark som domen avsåg – men öppnade för att äganderätt kunde föreligga längre norrut. Frågan om vem som egentligen äger traditionellt samiska områden i nordligaste Sverige har dock inte prövats. Det är en stor risk att driva ett sådant mål, eftersom förloraren kan få betala mångmiljonbelopp. En sameby har inte rätt till rättshjälp på samma sätt som en privatperson.

– Samer avhåller sig från att starta sådana processer dels för att det blir jobbigt mentalt under lång tid och dels för att det inte finns pengar. Sverige har fått kritik för att de faktiska möjligheterna att driva sådana frågor är så små, säger Christina Allard.

Dock finns ett fall som avgörs i dagarna. Det gäller Girjas sameby, som hävdar ensamrätt till jakt och fiske i området.

Christina Allard är också väl insatt i urfolksrätt i Nya Zeeland, Kanada och till viss del Australien och USA.

– Sverige ligger efter alla de länderna. Samerna uppfattas mer som en minoritet än ett urfolk här vilket ger dem ett väldigt svagt skydd.

I Nya Zeeland påverkas maoriernas rättigheter främst av det så kallade Waitangi-avtalet, som britterna och en rad maoriska ledare undertecknade 1840. Innebörden i den engelska respektive den maoriska texten skiljer sig åt, men maorierna garanterades i alla fall ett slags nyttjanderätt till traditionella marker och naturresurser samtidigt som britterna fick makt över Nya Zeeland.

– Man har utvecklat ett antal rättsliga principer utifrån avtalet, bland annat att man ska agera i en anda av ärlighet och samförstånd i alla frågor som rör maorier direkt. Om maorierna är missnöjda med statens agerande kan frågan prövas av domstol. Det är en väldig skillnad jämfört med Sverige, säger Christina Allard.

I Kanada finns en liknande princip som kallas Kronans heder, vilket innebär att i alla frågor som rör urfolk står kronans ära på spel, med bakgrund i de oförrätter som kronan utsatt urfolken för. I praktiken betyder detta att båda staterna måste kunna visa att de konsulterat urfolken och gett dem inflytande i frågor som berör dem.

– Urfolken har ingen vetorätt, men staten har en långtgående skyldighet att beakta deras ståndpunkt och anpassa sig efter den.

Enligt Kanadas senaste konstitution från 1982 har urfolken ett starkt skydd för sina rättigheter. Staten har sedan tidigare en rad lokala avtal med olika urfolk kring bland annat mark och naturresurser. Nu finns dessutom ett system för att ta fram moderna avtal. Förhandlingarna brukar ta flera decennier och resultatet är ofta en offentlig ursäkt för historiska oförrätter, ett ekonomiskt skadestånd för dessa och olika praktiska överenskommelser. Dessa kan gälla allt från medbestämmanderätt eller förvaltaransvar för naturreservat och andra frågor, till vägbyggen eller framtidsfonder. Liknande avtal har träffats med maorier i Nya Zeeland, enligt Christina Allard.

– Vi är inte vana vid sådana avtal i Norden men det skulle mycket väl kunna bli en framgångsrik väg för att lösa de månghundraåriga konflikterna här.

I USA har man haft urfolksreservat i många år med visst självstyre och konsultationer med staten.

Till och med i Australien, där aboriginska barn så sent som på 1970-talet stals från sina föräldrar för att assimileras in i vita familjer, och där den sociala utslagningen fortfarande är stor, erkänns urfolkens rättigheter betydligt mer än i Sverige. Exempelvis har urfolk fått del av vinster från utvinning av mineraler och andra naturresurser på sina marker.

– Det har tagit lite längre tid i Australien, men nu går utvecklingen snabbt. De har konsultationer på plats och avtal på vissa områden. Det finns en helt annan förståelse än i Sverige.

En stor skillnad mellan Sverige och länder som Norge, Kanada, USA, Australien och Nya Zeeland är att i de andra länderna ses urfolket som ett eget folk. Man pratar om att förhandlingar sker nation-to-nation, alltså folk-till-folk. I Sverige ses samer främst som en nationell minoritet bland andra, vilket för med sig mycket mer begränsade rättigheter. Det kan hänga ihop med att Sverige inte tagit den kolonisering som skett av Sápmi under historien på allvar.

– Det är väldigt känsligt i Sverige att säga att norra Sverige har koloniserats, säger Christina Allard.

På 1970-talet erkände Sverige samer som ett urfolk. Det står i regeringsformen att samerna är ett folk och att samisk kultur ska främjas.

– Men jag säger att det är retorik. Man har inte följt upp vad det betyder med lagstiftning. Samer har inget bra skydd i grundlagen. Man kan inte gå till en domstol med den formulering som finns i dag, den är ganska tandlös.

Sverige har också ratificerat FN:s deklaration om urfolks rättigheter, där bland annat rätten till självbestämmande ingår. I och med att samerna är ett erkänt urfolk finns egentligen en skyldighet enligt folkrätten för staten att konsultera Sametinget och berörda samer i frågor som direkt rör dem och deras marker och ge dem ett verkligt inflytande. Staten har också en skyldighet att själv agera motpart i sådana frågor, och inte som i dag låta gruv- eller vindkraftsbolag eller kommuner ta den rollen.

– FN-deklarationen är inte juridiskt bindande, men Sverige har en moralisk och politisk plikt att försöka att uppfylla det man undertecknat, säger Christina Allard.

En viktig del av ILO 169 är just att kravet på konsultation betonas i en egen artikel och det är ett starkt skäl till att samer kräver att den ratificeras – och till att Sverige inte ännu har gjort det.

– Markrättigheter är den stora stöttestenen när det gäller ILO 169. Det handlar om stora områden med värdefulla resurser, och det är komplicerat.

En annan faktor är svenskarnas dåliga kunskaper om samiska rättigheter, historia och kultur. I både Sverige, Norge och Finland syns samer ytterst lite eller inte alls i läroböckerna.

– Vi måste förstå att samisk historia och kultur är en del av Sveriges gemensamma kulturarv och bygga in den undervisningen i grundskolan. Annars får man ingen förståelse för samiska rättigheter. Jag brukar påpeka att det inte handlar om att samer ska få nya rättigheter – utan om att bekräfta de rättigheter till mark och naturresurser som redan finns, säger Christina Allard.

Just nu håller en gemensam nordisk samekonvention för Sverige, Norge och Finland på att förhandlas fram. Det ursprungliga förslaget togs fram av jurister utifrån bland annat just ILO 169. Planen är att Sametinget ska få se ett utkast i vår och att konventionen ska antas under 2016. Tanken är att garantera samma minimirättigheter för samerna i de tre länderna.

– Jag tycker att samekonventionen vore bättre än ILO 169, om man måste välja. Det ursprungliga förslaget var väldigt bra, men en farhåga är hur urvattnad den blir. Sverige och Finland har väldigt stora problem med vissa av artiklarna i den.

Just nu har regeringen alltså en samekonvention på sitt bord samtidigt som den jobbar med en utredning om ILO 169 och ska ta ställning till exempelvis gruvexploatering i Rönnbäcken. Kyrkorådet har just beslutat att uppvakta regeringen och riksdagen om att ratificera ILO 169. Mycket står alltså på spel den närmaste tiden när det gäller samiska rättigheter.

– Det verkar finnas en vilja bland annat från Kulturdepartementet att göra något. Samtidigt finns det en väldigt stark opinion norrifrån mot att ta tag i frågorna. Jag brukar vara rätt pessimistisk eftersom ingenting händer år efter år. Men nu är jag försiktigt positiv. Om det ska hända något är det väl nu, säger Christina Allard.

Fakta: 

ILO 169

Konventionen innehåller ett antal bestämmelser och åtaganden till skydd för ursprungsfolken.

Den syftar bland annat till att staterna ska erkänna ursprungsfolkens rätt till sådan mark som de under lång tid har bebott eller brukat.

Konventionen trädde i kraft 1991 och har hittills ratificerats av 22 länder.

ILO, Internationella arbetsorganisationen, är FN:s fackorgan för sysselsättnings- och arbetslivsfrågor.

Källa: landetsfria.se/a/117341

Diskrimineringsombudsmannen om diskriminering av samer

Till och med nästa år driver DO ett projekt kring diskrimineringen av samer som urfolk. I arbetet lyfter DO fram tre problemområden.

1. Att Sverige vare sig fullt ut har erkänt eller implementerat samers rättigheter som urfolk.

2. Diskriminering och de samiska språken

3. Diskriminering och samers hälsosituation.

DO konstaterar att Sverige inte har erkänt samers mänskliga rättigheter fullt ut. Ett exempel är att Sverige inte har ratificerat ILO 169.

– Myndigheters och regeringars agerande har inte tillräckligt tagit hänsyn till Sveriges internationella åtaganden. Det finns ett glapp mellan samers rättigheter som urfolk och svensk lagstiftning, och mellan lagstiftningen och praktiken, säger Björn Brodin, ansvarig på DO för frågor om diskriminering mot samer.

Han berättar att det har gjorts ett 20-tal statliga utredningar angående samers rättigheter de senaste 30 åren.

– Det ger intrycket av att svenska staten skjuter frågorna framför sig. Man överlåter åt domstolar och lokalsamhällen att lösa de problem som statens brist på politiskt ansvarstagande har skapat. Det finns tydliga kopplingar mellan bristande ansvarstagande och diskriminering.

Sociala villkor för urfolk

Enligt DO finns det indikationer på att samers ohälsa inom vissa områden är större än för befolkningen i övrigt. Exempelvis har den psykosociala situationen för renskötare periodvis varit akut på grund av bland annat markkonflikter och bristande erkännande av samers rättigheter.

– Men det finns väldigt lite kunskap om samers hälsosituation, vilket Sverige har fått kritik för av FN, säger Björn Brodin på DO.

På den här punkten är situationen dock bättre än för urfolk i många andra länder. Några exempel från en FN-rapport från 2009 om världens urfolk:

I Nya Zeeland har maorierna dubbelt så hög arbetslöshet och nästan 10 år kortare medellivslängd än icke-maorier.

Även i Australien har urfolken omkring 10 år kortare medellivslängd än resten av befolkningen. Medelinkomsten är strax över hälften av den för icke-urfolken, hälften så många äger sina egna hem och 20 gånger så många urfolksfamiljer är hemlösa.

I Kanada är medellivslängden 5–8 år kortare beroende på kön. I städerna lever 60 procent av urfolksbarnen under fattigdomsgränsen.

I USA är inkomsten mindre än hälften av den för befolkningen i stort. Dubbelt så stor andel lever under fattigdomsgränsen och urfolken löper flera hundra procent större risk att dö av turberkulos, alkoholism eller bilolyckor.

Urfolkens situation land för land

Sverige

Urfolk: Samer

Andel av befolkningen: Uppskattningar från 20 000–100 000 personer, alltså 0,2–1% (2015)

ILO 169: Nej

FN-deklarationen om urfolks rättigheter: Ja

Språkets ställning: Samiska är ett officiellt minoritetsspråk

Offentliga ursäkter: 1998 bad den dåvarande sameministern formellt om ursäkt för oförrätter mot samer. ”Det var inte förankrat och blev platt fall, sedan har det inte varit något efter det”, kommenterar Christina Allard.

Politisk representation: Sametinget, som är en myndighet och ett folkvalt samiskt parlament med uppgift att verka för en levande samisk kultur i Sverige.

Norge

Urfolk: Samer

Andel av befolkningen: 0,8–1,3% (2013)

ILO 169: Ja

FN-deklarationen om urfolks rättigheter: Ja

Offentliga ursäkter: 1997 bad Norges kung å regeringens vägnar om ursäkt för oförrätter mot samerna.

Språkets ställning: Samiska är ett officiellt språk

Parlamentarisk representation: Sametinget, som har bestämmanderätt i hela landet när det gäller samiska frågor exempelvis kultur och språk, och utser hälften av styrelseledamöterna i Finnmarksfastigheten.

Finland

Urfolk: Samer

Andel av befolkningen: 0,1% (2015)

ILO 169: Nej

FN-deklarationen om urfolks rättigheter: Ja

Språkets ställning: Samiska är erkänt regionalt

Offentliga ursäkter:

Politisk representation: Samerna har kulturellt självstyre inom sitt hembygdsområde i norra Finland. Sametinget har ansvaret för detta självstyre, vilket innefattar frågor om språk, kultur, utbildning och läromedel samt utnyttjande av landområden. 2007 valdes den första samen in i det finska parlamentet.

Danmark

Urfolk: Inuiter

Andel av befolkningen: På Grönland cirka 85%, i Danmark cirka 0,3% (2015)

ILO 169: Ja

FN-deklarationen om urfolks rättigheter: Ja

Språkets ställning: Grönländska är erkänt regionalt

Offentliga ursäkter: 1999 bad representanter för Danmark och Grönland om ursäkt för en relokalisering som utfördes 1953.

Politisk representation: Grönland har begränsat självstyre sedan 1979 och sedan 2009 finns en plan för successivt utökat självstyre. Två platser i Folketinget är reserverade för Grönland.

Nya Zeeland/Aotearoa

Urfolk: Maorier

Andel av befolkningen: 15% (2013)

ILO 169: Nej

FN-deklarationen om urfolks rättigheter: Nej

Språkets ställning: Maori är ett officiellt språk

Offentliga ursäkter: 2005 bad regeringen formellt om ursäkt till alla maorier som påverkats negativt av Waitangi-avtalet (se brödtext) och erkände brott mot avtalet.

Politisk representation: Sedan 1867 har maorier haft reserverade platser i parlamentet. I skrivande stund handlar det om sju av parlamentets 71 platser.

Australien

Urfolk: Aboriginer, Torres strait-öbor

Andel av befolkningen: 3% (2011)

ILO 169: Nej

FN-deklarationen om urfolks rättigheter: Nej

Språkets ställning: Landet har inga officiella språk

Offentliga ursäkter: 2008 framförde landets dåvarande premiärminister en offentlig ursäkt i parlamentet för oförätter mot Australiens urinvånare. Det var det första ärendet som den nytillträdda regeringen behandlade.

Politisk representation: Landet har 30 administrationscenter som ansvarar för samarbete med ursprungsbefolkningen på lokal nivå. Flera politiker med urfolksbakgrund har valts under landets historia.

Kanada

Urfolk: Över 600 olika grupper av first nations samt inuiter och métis

Andel av befolkningen: 4,3% (2011)

ILO 169: Nej

FN-deklarationen om urfolks rättigheter: Nej

Språkets ställning: Nio urfolksspråk är erkända regionalt

Offentliga ursäkter: 1998 bad regeringen om ursäkt för historiska oförrätter mot urfolk och grundade en ”läkningsfond”.

Politisk representation: Ett tjugotal områden i Kanada har tecknat avtal om självstyre med den kanadensiska regeringen (se brödtexten). 2011 valdes ett rekordstort antal politiker med urfolksbakgrund in i det kanadensiska parlamentet, sju personer, motsvarande 2,3 procent av platserna.

USA

Urfolk: Över 500 olika grupper av native americans samt Hawaiis och Alaskas urfolk

Andel av befolkningen: 1–2% (2010)

ILO 169: Nej

FN-deklarationen om urfolks rättigheter: Nej

Språkets ställning: 21 urfolksspråk är erkända regionalt, hawaiianska är ett officiellt språk på Hawaii

Offentliga ursäkter: 2009 antogs lagstiftning som inkluderade en ursäkt från USA:s befolkning till USA:s urfolk för våld och andra oförätter. 2013 antogs motsvarande lagstiftning när det gäller oförätter i samband med att kungadömet Hawaii kullkastades.

Politisk representation: Det var först under 1910- och 1920-talen som urfolken fick formell rätt att rösta, och i praktiken har rösträtten stoppats för olika urfolk långt in på 1900-talet. I dag finns omkring 600 självstyrande områden i USA där urfolken bland annat bestämmer över skatter och brottsbekämpning. Marken i Alaska är sedan 1971 uppdelad på olika bolag där urfolken är aktieägare.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Augustvinnare vill lyfta Norrbotten

Barn & Ung

Ann-Helén Laestadius pratade både samiska och meänkieli i sitt tacktal för Augustpriset för årets svenska barn- och ungdomsbok.

Landets Fria

© 2024 Fria.Nu