”Att skriva dikter är det enda jag kan i världen” | Göteborgs Fria
  • Jila Mossaed är ett känt namn bland de många exiliranier som är spridda runt om i världen. Hon är sedan 1986 boende i Sverige och Göteborg. Hennes senaste diktsamling har titeln Jag föder rådjuret.
Göteborgs Fria

”Att skriva dikter är det enda jag kan i världen”

Poeten Jila Mossaed flydde från Iran till Sverige 1986. Att lära sig ett nytt språk vid 38 års ålder och dessutom skriva dikter på det nya språket krävde mycket viljestyrka. GFT:s Frida Bergstedt träffar Jila Mossaed för att prata om livet i Sverige, politik och om den aktuella diktsamlingen Jag föder rådjuret.

Jila Mossaed står på sin balkong i Teheran. Nedanför ser hon gardister som håller vakt. Hon vet vad de gör. De lyssnar efter musik i lägenheterna.

– Musik och dans blev förbjudet trots att vi älskade glädje. Tidigare var glädje det viktigaste i livet, minns Jila.

1986 tog Jila Mossaed beslutet att lämna Iran. Hennes son var då 15 år och gammal nog att bli inkallad till militären. Bomberna föll dagligen över Teheran. Jilas diktsamlingar fick recensioner som var både förnedrande och hotande, och på hennes jobb, som manusskribent till barnprogram för tv och radio, blev hon tillsagd att sluta skriva om glädje och istället skriva om krig. Känslan av att alltid vara kontrollerad gjorde att Jila och hennes två barn flydde från sitt land. Målet var från början Kanada men av olika anledningar hamnade de i Sverige.

– Jag är inte här för att gå till Ica och handla, titta på tv och sova. Jag är här för att bevittna någonting. Historier, min situation och allt som handlar om en kvinna som kom som 38-åring till Sverige och blev tvungen att byta språk.

Jila Mossaed blickar ut genom kaféfönstret. Hennes mörkt bruna ögon är koncentrerade men spricker ofta upp i ett tindrande leende.

Innan flykten var Jila Mossaed en känd poet i Iran och när hon kommit till Sverige var det naturligt att fortsätta skriva dikter. Men ganska snart insåg hon att det inte gick att bara skriva på persiska.

– Jag kommer att leva och dö här. Jag kommer aldrig kunna åka tillbaka till Iran. Så jag tyckte att jag måste byta språk för att nå mina läsare och skapa någonting nytt här.

Att lära sig ett nytt språk vid 38 års ålder och dessutom skriva dikter på det nya språket krävde mycket viljestyrka. Ett hjälpmedel i utvecklingen har varit recensioner på hennes svenska diktsamlingar.

– Recensioner är viktiga för jag vill bli bedömd språkligt. Jag känner mig fortfarande som en lärjunge och vill veta om jag har gjort rätt eller blivit bättre. Jag känner mig fortfarande inte trygg. Ibland vaknar jag mitt på natten och tänker: hur vågar du skriva på svenska? Du kan inte svenska! säger Jila och skrattar.

Hittills har det blivit fem diktsamlingar på svenska, den senaste, Jag föder rådjuret, kom ut tidigare i somras. En följd av språkbytet är att dikterna förändrat karaktär. Jila för handen över orkidéblommans blad som står i fönstret bredvid.

– På svenska kan jag bara ytan, jag kan inte se vad som finns vid rötterna, säger hon och pekar mot botten på krukan. På persiska kan jag dyka djupt, det är som en ocean för mig. Men på svenska vågar jag inte dyka djupare. Dikterna på svenska blir därför enklare, rakare men också modigare. På persiska var det mycket mer rädsla. Vi pratar med symboler och metaforer, som labyrinter. Man får inte skriva rakt på sak om politik, sexualitet och andra tabubelagda ämnen. Men på svenska känner jag mig helt fri och det är underbart.

Jila Mossaeds karriär som poet började tidigt. Redan som 15-åring fick hon dikter publicerade i en tidskrift.

– Min pappa var poet och vi växte upp med poesi hemma. Poesi blev den givna uttrycksformen. Mina syskon är också konstnärer, säger Jila.

Hennes pappa arbetade även som domare och var politiskt aktiv, mamman var engagerad i kvinnofrågor. Hemma diskuterade de ofta rättvisa och demokrati och kritiserade pressen, tv:n och det iranska styret.

– Våra leksaker var böcker och vi pratade mycket om symboler. Skriva dikter är det enda jag kan i världen faktiskt, säger Jila med ett leende.

Det var också där, hemma runt middagsbordet, som Jila lärde sig att man inte behöver tro på något man inte förstår. I hennes fall den muslimska tron.

– Jag kallar mig för icke-troende. Jag tror istället på människan och godhet hos människan. Persisk poesi på 1300-talet baserades på det, att vi tror bara på människans hjärta och att människan är centrum för världen.

Hennes nya diktsamlingen handlar om förhör. Jila förhör sig själv och uppmanar sig själv att berätta.

– Jag har skrivit om vapenfabriker, de som lämnar sina länder, orättvisan, kärleken, mig själv som privatperson. Men kanske har jag fortfarande inte klarat att berätta allt.

Dikterna i boken kom till för drygt två år sedan, men de känns dagsaktuella då Jila skriver om båtflyktingar och människor som dör på havet, om livets orättvisor.

– Jag skriver om livet och jag är väldigt känslig för orättvisor. Jag söker också sanningen, säger hon

Hon rättar sig genast efter att ha uttalat sanningen med långt a, som i persiskan. Hon berättar att hennes dotter hela tiden påminner henne om att det ska vara med kort a. Hon övar lite och skrattar, inför högläsningar ur boken vill hon gärna att det blir rätt.

– Mina dikter är väldigt melankoliska och jag är själv en melankolisk människa. Men jag har mycket, mycket glädje i mig och jag kan skratta gott. Men vad ska jag göra? Jag har ett bagage som är så mörkt. Och det som händer i världen är så mörkt. Man kan inte bara blunda för det.

Fakta: 

Jila Mossaed

Född: 1948 i Teheran

Bor: Göteborg

Prisad: Jila Mossaed utsågs till 2013 års västsvenska författare.

Aktuell: Med diktsamlingen Jag föder rådjuret (Lejd)

Rekommenderade artiklar

”Jag vill inte att mångfalden missas”

Ebba Berg skriver lättlästa böcker om Barnen i Lyckeskolan. Det är helt vanliga böcker om helt vanliga barn. Det som skiljer böckerna från mängden är att de är pepprade med mångfald.

De har koll på barnböcker

Alla minns vi vad vi läste för böcker när vi var barn. Men hur ser marknaden ut i dag? Och varför kan barnböcker vara viktiga?

© 2019 Göteborgs Fria