– Pride är hbtq-rörelsens ansikte utåt, ett sätt att sätta fokus på hbtq-personers rättigheter och lyfta hbtq-politik, och en synlig manifestation av det som hbtq-rörelsen gör även under resten av året.

Det säger Ulrika Westerlund, som betonar att olika Pridefestivaler skiljer sig mycket åt, eftersom de oftast arrangeras ideellt av boende på orten.

En skillnad mellan olika festivaler är deras syn på myndigheters medverkan. Diskussionerna kring huruvida exempelvis Polisen och Migrationsverket ska få gå med i en Prideparad har ofta varit heta. RFSL – Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners och queeras rättigheter har själva varit med och drivit igenom att SD inte ska få vara med under Stockholm Pride. Andra arrangörer, till exempel anarkistiska festivaler, säger helt nej till att myndigheter eller företag deltar i Pride. Ulrika Westerlund tycker att det är en rimlig hållning om festivalen exempelvis är anarkistisk. Hon menar framför allt att arrangörer själva måste få bestämma hur de vill göra, men att det är viktigt att fundera på vad syftet är med myndigheters medverkan och hur det påverkar andra deltagare. Att en representant för Migrationsverket deltar i en debatt om situationen för asylsökande hbtq-personer är kanske en sak, att de går i paraden en annan. 

– RFSL jobbar mycket med att påverka myndigheter och politiker och som ett led i det tycker vi att det är motiverat att de ska vara med. Men ibland får myndigheter som av vissa besökare upplevs som kontroversiella framföra sitt budskap oemotsagt. Det är inte den mest intressanta formen, men det betyder inte nödvändigtvis att de inte ska vara med alls.

Det är också skillnad på hur kommersiella Pridefestivalerna är. Det behöver inte vara ett problem, menar Ulrika Westerlund, men det är viktigt att Pride inte blir ett kommersiellt jippo utan förankring i communityt.

– Det är väldigt viktigt att Pride arrangeras av den berörda gruppen. Om arrangörerna inte i huvudsak själva tillhör hbtq-communityt eller förankrar det i gruppen urvattnar det konceptet fullständigt.

Inom hbtq-rörelsen tycker många att kommersiella evenemang som krogkvällar som kallas för Pride ligger väl långt ifrån det som anses vara Priderörelsens startskott, nämligen Stonewallkravallerna i New York 1969. När polisen gjorde ett våldsamt polisingripande mot en gaybar i Greenwich village utbröt våldsamma protester som ledde till organisering för hbtq-personers rättigheter.

– Det är svårt att säga exakt var gränsen går. Många tycker att poängen med Pride är att kombinera politik med fest och glädje, och det är icke att förakta, det kan också vara stärkande.

Att lyfta fram ekonomiska fördelar med att satsa på hbtq-medvetenhet behöver inte vara fel, säger Ulrika Westerlund, men det beror på hur det görs.

– RFSL sätter fokus på att företag inte ska diskriminera, medan andra aktörer kanske tycker att det är mer intressant att prata om hur det går att tjäna pengar på inkludering. De två sätten att angripa problemet hänger delvis ihop. Men retoriken kring att tjäna pengar på hbtq-personer bygger på en föreställning om att hbtq-personer är en homogen, köpstark grupp som kan nås med vissa tricks. Det stämmer inte. Det finns vissa grupper som är välbeställda men det går definitivt inte att generalisera, och det går inte att vända sig till hela gruppen på samma sätt. Sedan är det inte fel att lära sig att tänka på hur en kan nå till exempel också samkönade par med sina paketresor.

Ulrika Westerlund tror kanske inte att alla dagens Pridefestivaler kommer att överleva på sikt, eftersom de är så beroende av ideellt engagemang.

– Men det spelar kanske inte så stor roll. Om det inte är lika kul längre att arrangera Pride just där efter några år har det ändå fyllt sitt syfte när det fanns.

Och det syftet kan vara olika. På vissa håll handlar det om att samla hela stan till en folkfest.

– Ett exempel är festivalen i Luleå som inte tar inträde och bland annat visade fotboll på storbildsskärm ett år. Det blev en allmän stadsfest där hbtq-personers rättigheter uppmärksammades. På första Skellefteå Pride i november var det också jättestor uppslutning i paraden. Många var uppenbarligen där för att visa solidaritet och manifestera mot homo- och transfobi.

Andra Pridefestivaler riktar sig mer tydligt till en smalare grupp.

– Men jag hoppas och tror att de får en politisk effekt ändå. Att uppmärksamma hbtq-personers situation den dagen kan leda till ett fortsatt förändringsarbete och ökad uppmärksamhet kring diskriminerande strukturer generellt.