Det talas om politikerförakt och demokratiproblem. Om att Sverige håller på att spåra ur på grund av allmän sedeslöshet och dålig moral. Ingen respekt för lag och ordning.

Själv kan jag bara se rad efter rad av brygubbar. Alltså ni vet den där gnetige ”rätt-ska-va-rätt”-gubben som noga kontrollerar kvittot i mataäffären så att det stämmer på öret och retar sig på grannen som inte klipper gräset tillräckligt ofta. Som förfasas över ungdomar utan cykelhjälm.

Något har hänt. Brygubben är plötsligt ett medborgarideal, inte en skitjobbig figur som borde slappna av lite. Jag menar alltså diskussionen om Yttrandefrihet och Demokrati. Om den där plötsliga förskjutningen i vad som betraktas som våld. ”Våldsvänstern” har gått från att ses som några som brukar våld genom att kasta gatsten til några som brukar våld genom att skramla med nyckelknippor och bua. Jag sätter tjugo spänn på att en borgerlig ledarskribent inom en snar framtid kommer skriva en indignerad krönika om att vända ryggen mot SD minsann också är en typ av symboliskt våld.

Jag undrar ibland vad brygubbarnas utopi är. En stad där inte ett klotter, inte en klibba syns så långt ögat kan nå. Vad som syns i det offentliga rummet är de som har råd och makt.

I ett gathörn står en övertygad nazist och pratar med en ovanligt skarp ungdom. Hen förklarar för nazisten att det faktiskt är dåligt med fascism. Nazisten slår sig för pannan. Inser sitt fatala misstag. Under ivrigt diskuterande går de till närmsta fik för att fortsätta sitt samtal. Någon delar ut flygblad om att abort är mord. Bara att ta emot.

För det måste du förstå lilla människa, att i det offentliga rummet får alla synas. Om de håller sig i skinnet och inte stör den allmänna ordningen. Plötsliga känsloyttringar undanbedes. Det kan vara okej att ge ovan nämnda nazist en föraktfull blick. På sin höjd.

Problemet är inte att att folk har för lite respekt för lag och ordning, utan för mycket. Det finns en oroväckande tendens att se såväl rättväsende som stat som för evigt givna, det som en gång har präntats ner i lagen är ska aldrig kunna omdefinieras.

Men lagar är som allt annat resultatet av föränderliga värderingar. Demokratin i Sverige är relativt ny. Inte ens hundra år. Kampen för demokrati fördes definitivt inte av brygubbar utan av suffragetterna. De gjorde vålsamt motstånd mot polisen och störde politiska möten. De betraktade sig som politiska fångar och hungerstrejkade. Suffragetterna sågs garanterat som ett hot mot demokratin – men det var lite det som var grejen. De ville ha mer och bättre demokrati. De identifierade bristerna i det etablerade och krävde kvinnors inflytande.

Innerst inne vet alla att det inte är så kul med ett samhälle som är så icke-dynamiskt att protester mot det etablerade till varje pris bör förhindras. Alla, utom denna nya armé av brygubbar. Problemet med dem är inte att de väcker frågan om politiska metoder. Självklart bör en sådan diskussion alltid finnas. Problemet är att de är moralister. Petiga pedantiska paragrafryttare.

De som postar ytterligare en kommentar på antirasistiska event om att Jimmie Åkesson till varje pris måste, MÅSTE få tala oemotsagd, annars förfaller allt åt barbari. Och sedan surfar in på Avpixlat, för alla åsikter är lika mycket värda och det är faktiskt ett demokratiproblem om ingen lyssnar, inte ska väl folk tvingas skriva ut rasistiska åsikter i bara luften?

De avslutar dagen med att gräma sig över en felparkerad bil och får ett raseriutbrott över kommunens nya blomparkering. ”Imorgon är det jag som går direkt till kommunkontoret och diskuterar i god ton tills denna styggelse är borta”, tänker hen och somnar.