Vindskydd som döljer missbruk

Publicerad:   •  Uppdaterad:

I ett försök att förflytta missbrukare från offentliga platser har en särskild sorts vindskydd byggts i Göteborg. Konstnärerna Mari Lagerquist och Meira Ahmemülic är aktuella med en utställning som ställer frågan om vem skydden egentligen är till för.

Kultur

Är det en önskan att bygga platser åt alla eller bygger vi bort det vi inte vill se? Det är en fråga som konstnärerna Mari Lagerquist och Meira Ahmemülic utgår ifrån med sin utställning Gapahuk – rum för missbruk.

Gapahuk är en internationell beteckning för vindskydd. Det ursprungligt norska ordet beskriver någonting som både är högljutt och kuvat. Dubbeltydigheten visar på komplexiteten i frågan om vindskydden i Göteborg.

– Vi vill inte romantisera, men inte heller att man förfäras av det här. Det är en verklighet, inte enbart bra eller dåligt, säger Mari Lagerquist.

Det var med erfarenheter som boendeassistent på Frälsningsarmens boende som Mari Lagerquist upptäckte skjulet vid Olskroksmotet 2010. Det påminde om de fasta vindskydd och grillplatser som ofta finns placerade utmed vandringsleder, men i stället för vacker natur låg det här nära E 20:ans avfart och den nya järnvägsbron. En trafikerad plats, nära till ett systembolag. Under två års tid fotograferade Lagerquist skjulen. Med årstidernas gång har de nybyggen som på de första bilderna påminde om omålade friggebodar, fyllts av föremål och färg. Nyodlat gräs har trampats ner och åter vuxit upp.

Michael Fritz och Larry Larsson är båda bekanta med de enkla vindskydden. De besöker Stadsmuseet och utställningen Gapahuk – rum för missbruk tillsammans med Mari Lagerquist. De bläddrar i fotoböckerna. Sju stycken, en för varje skjul. På väggen bakom hänger Meira Ahmemulics sammanställning av den efterforskning som hon har gjort omkring skjulens historia .

De är alla överens om att ingen skulle besöka skjulen som inte själv är missbrukare.

– Man går inte dit om man inte känner någon, säger Larry Lindgren.

– Jag tror att skjulens öppna väggar är till för att man ska se om det är någon där, för att ingen ska bosätta sig där på heltid, säger Mari Lagerquist.

Vindskydden är uppförda av stadsdelsnämnder i samråd med företagsföreningar, polis och lokaltrafik. 2009 sammanställdes en undersökning om hanteringen av missbrukare på offentliga platser. En undersökning som också Västtrafik var intresserade av, då de ser det som en trafikfara med berusade människor i väntkurerna vid spårvagnsrälsen. Lösningen blev att uppföra vindskjul på andra platser i staden. Rum som skyddar, men som även döljer.

– Folk vill inte se allting, säger Larry Lindgren.

Michael Fritz berättar att de flesta bänkar i Göteborg har tagits bort och hur han och hans vänner ofta har upplevt ett otrevligt bemötande från polisens sida.

– De ville ha bort oss från Majorna.

I stället hänvisades de långt bortom Röda Sten.

I Frölunda byggdes skjulet i samband med att Frölunda Torg byggdes om. Men platsen bakom värmeverket omringades snart av ny bebyggelse, och numera ringer boende polisen när de ser någon sitta i skjulet.

– Där är kåkar för flera miljoner, klart att de inte vill ha A-laget där, säger Michael Fritz, som tycker att skjulet kom både för sent och hamnade på fel plats.

Det är få missbrukare i dag som enbart har alkoholproblem och skjulen får sina stammisar. Men att de samtidigt blir samlingspunkter för handel med droger är möjligt, berättar Mari Lagerquist. Att bygga ett hus för droger finansierat av Göteborgs stad vore däremot omöjligt att säga officiellt, resonerar hon.

– Om man sitter där en hel dag och dricker så blir man ju ganska påverkad och på ett sätt så uppmuntrar skjulen till just det, säger Michael Fritz, som tycker att det är bra att frågan lyfts fram genom utställningen.

Han tycker att det borde byggas fler skjul – fast med rätt placering. Och inte bara för skyddets eller för ordningens skull:

– Vissa gånger vill man sitta för sig själv, vissa saker vill man vara ensam med.

Utställningen pågår till och med den 3 februari.

Göteborgs Fria