En festival i revolutionens tecken

Publicerad:   •  Uppdaterad:

Kärlek och revolution, dans, svett och motstånd. På fredag är det åter dags för Clandestino Festival att stimulera publikens hjärta såväl som hjärna med musik, samtal och den pågående revolutionen i Nordafrika och Mellanöstern som självklar fond.

Kultur


För nionde året i rad arrangeras festivalen som utmanar invanda föreställningar genom att varva genreröverskridande musik och toner från olika delar av världen med djupgående politiska och filosofiska samtal. Jasminblommor pryder årets festivalprogram och det är ingen tillfällighet. Den pågående revolutionen i Nordafrika och Mellanöstern, med början i den tunisiska Jasminrevolutionen vårvintern 2010–2011, är det självklara temat för årets upplaga av Clandestino Festival.
– Jasminrevolutionen är inte bara festivalens tema – det är ett tema för vår tid överhuvudtaget, säger Aleksander Motturi, konstnärlig ledare för Clandestino. Några av våra besökare kom till Göteborg från Tunisien förra året. Sedan dröjde det några månader och plötsligt såg vi armar med våra festivalarmband höjda i luften under de första demonstrationerna i Tunis. Det var också då vi insåg att vi skulle fokusera på revolutionen under festivalen.

Musik och politik går hand i hand på Clandestino. Men är det viktigt att det finns en reflekterande politisk dimension i artisternas musik? Eller blir deras blotta närvaro till politik då de står utanför en västerländsk musiktradition?
– Det är inte bara på Clandestino musik och politik går hand i hand. Om politiken inte är explicit i konsten ligger konsten där som ett slags raster över politiken, gör oss blinda för den. Så det stämmer. Den blotta närvaro av det alternativa är politisk i en sorts kontrahegemonisk bemärkelse. Men nu är det ju platsen också som gör det ännu mer utstickande. Under några dagar kommer den mest centrala platsen i Göteborg att andas frisk luft med aktiviteter dygnet runt, säger Aleksander Motturi.
Den centrala platsen mitt i Göteborg som Motturi talar om är Stora Teatern. Efter två år vid Röda Sten har Clandestino återvänt till Avenyn.

Tidigare år har Clandestino kunnat stoltsera med storstjärnor som Staff Benda Bilili, Buju Banton och förra årets bokning av reggaegurun Lee ”Scratch” Perry. Artistuppbådet är inte mindre imponerande i år med världsartister som legendariske etiopiske jazzmusikern Mulatu Astatke och det nya fransk-marockanska stjärnskottet Hindi Zahra. Artister från Sverige innefattar bland andra José Gonzaléz i två olika konstellationer. Igår spelade han solo på Världskulturmuseet som uppladdning inför festivalen, och nästa fredag uppträder han på Storan som medlem i Göteborgstrion Junip.
Vad ska man verkligen inte missa i år?
– Jag brukar aldrig svara på denna fråga eftersom jag är stolt över alla bokningar, alla fyller sin funktion i helheten. Ändå måste jag erkänna att jag lite extra nyfiken på Baloji. Hans blandning mellan hip hop och kongolesisk rumba är verkligen unik. Susheela Raman bör man kanske inte missa heller. Och Hype Williams. Sedan har vi ju alla stjärnorna och de lokala artisterna, säger Aleksander Motturi.

Festivalens samtalsdel, Clandestino Talks, går naturligtvis också i Jasminrevolutionens tecken. Frågor om revolutionens effekter och logik utgör fonden för festivalens två panelsamtal om revolten i arabvärlden. Flera av artisterna i årets festivalupplaga har engagerat sig i frågor som passar temat, till exempel franskalgeriske berbiske, sångaren Amazigh Kateb och den egyptiskamerikanska dj:n Mutamassik. Dessa kommer därför även att delta i samtalen under Clandestino Talks vid sidan av aktivister och forskare.
– Det är också en ambition med Clandestino Talks att bryta konstformer och discipliner så att det inte bara är akademiker som föreläser. Därför har vi engagerat politiskt aktiva röster i samtalen som äger rum i kristallsalongen, berättar Aleksander Motturi.

För dj:n och producenten Mutamassik, eller Giulia Loli, som hon egentligen heter, blir detta hennes andra besök på Clandestino. Hon gästade festivalen 2008 och återvänder nu för ännu en spelning samt panelsamtal.
– Clandestino är väldigt speciellt därför att arrangörerna bakom festivalen verkar vara inblandade av rätt anledningar. Detta är ingen stor, uppblåst, företagssponsrad festival. För många människor är musik till stor del affärer och oavsett hur hårt de jobbar på att det ska vara ”coolt” tenderar atmosfären på stora festivaler ändå att bli steril.
– Clandestino är mindre och attraherar en specifik, mer intressant, publik, inte bara en massa av slumpartade sommarfestprissar. Och arrangörerna verkar boka akter de verkligen älskar – och kärlek övervinner allt, eller hur, säger Loli.

Giulia Loli har sina rötter i Egypten, Italien och det amerikanska industristinna rostbältet. Hennes beats bär på inspiration från såväl Kairos som Brooklyns gator. Som artist vill hon väcka folk, få dem att känna något och engagera sig.

Känner du att artister och konstnärer har en förpliktelse att engagera sig politiskt och uppmärksamma det som pågår i världen?
– Det kan vara viktigt att artister diskuterar politik, men bara om de verkligen är intresserade och brinner för det. Det känns ganska trendigt nu att utnyttja politik för att få uppmärksamhet och det är något jag avskyr. Så jag föredrar att artister är ärliga med var de står. Fast hur kan man låta bli att beröras av det som sker i världen just nu?

Fakta: 

<h2>Clandestino Festival pågår mellan 10-12 juni på Stora Teatern. Clandestino Talks äger rum 11-12 juni i Stora Teaterns kristallsalong. Panelsamtal hålls med bland andra Adnande ben Youssef, John Hutnyk, Amazigh Kateb,&nbsp; Giulia Loli amt FRIA:s krönikör Mattias Gardell. För program se clandestinofestival.org</h2>

Göteborgs Fria