Kulturen anpassas efter marknadens krav

Publicerad:   •  Uppdaterad:

Den kulturpolitiska debatt branschorganisationen Svensk Scenkonst anordnade inför regionomvalet på söndag blev inte det klargörande samtal arrangörerna hade hoppats på. Tydligt blev istället hur styvmoderligt kulturfrågan behandlas till och med av politiker med uttalat kulturansvar.

Kultur


I Stadsteaterns foajébar satt representanter för de åtta riksdagspartierna samt Sjukvårdpartiet och tävlade i floskler och självklarheter. När politiker med kulturansvar inleder beskrivningen av det egna partiets kulturpolitik med att bedyra hur viktigt man tycker att det är med kultur och hur måna de är om att värna om kulturen, redan då bör varningsklockor ljuda. Sverigedemokraternas representant fångade (oavsiktligt) kärnan i den låga nivå denna debatt fördes på när han presenterade sitt partis kultur- politik som att ”SD ser positivt på kulturen.” Klyschor, och banaliteter satte agendan för debatten och SD var långt ifrån de enda som gjorde sig skyldiga till detta förfarande.

Att upplevelsen av kultur berikar vardagen och bidrar till en bättre hälsa är något de flesta partier sedan häng- de sig upp på. Diskussionen rörde sig allt som oftast kring kulturens nyttoaspekt, att den ska vara vinstgenererande, skapa nya arbetstillfällen, locka till sig turister och läka sjuka. Kultur är tydligen något som behöver förknippas med andra (riktigare/viktigare?) värden för att ha ett värde i sig. Kultur anpassat efter marknadens krav. För vad är annars vitsen med kultur?

När kultur börjar handla om vinster, konkurrens och att vara attraktiv på marknaden, vad finns det då för plats för den fria konsten och konstnärer som inte vill eller klarar av att sälja in sig och sitt arbete? Det är inte förrän en kulturarbetare ställer frågan om hur arbetande konstnärer ska klara sin grundförsörjning för att kunna arbeta med sin konst som detta kommer på tal. Den fria konsten som kräver anslag, bidrag och stöd utan att generera ekonomiska storvinster i gengäld är ett hittebarn som ingen är villig att ta ansvar för.

Istället pratar man högt och länge om att Västra Götalandsregionen ska vara en lysande stjärna på den nationella och nordiska kulturella stjärnhimlen och att Göteborgs stora kulturinstitutioner är så fantastiska. Men då glömmer man att nämna att dessa institutioner har svårt att locka annat än en extremt homogen publik. När SD:s representant klagar på att ”multi-kulti” alltid tycks handla om att söka sig till ”exotiska” kulturer istäl- let för att värna om ”tysk, fransk och italiensk” kultur, verkar han ha missat att exempelvis Operan rör sig i en snäv europeisk kultursfär, med det föga förvånade resul- tatet att de inte lyckas dra till sig publik med annan kul- turell bakgrund.
Intressant och av yttersta vikt hade varit att diskutera frågor som den fria konsten och hur man ska skapa ett mer nyanse- rat kulturutbud i regionen. Istället landade diskussionen i hur man bäst anpassar kulturen till ett samhälle som drivs av vinstintresse.

Göteborgs Fria