Subfrau gör vardagens handlingar till politik

Publicerad:   •  Uppdaterad:

Den nordiska feministiska teatergruppen Subfrau firar sitt tioårsjubileum med en föreställning där de vänder blicken mot sig själva, undersöker maktstrukturer och undrar om vi i Norden verkligen är så jämställda som vi vill tro?

Kultur


Subfrau såg dagens ljus 2001 som en direkt reaktion på den strukturella diskriminering av kvinnor som de erfor som klasskamrater vid Teaterhögskolan i Helsingborg. Den grundläggande målsättningen för de nio medlemmarna, med ursprung i Sverige, Norge, Island och Finland, var att få jobba.

– Målsättningen från början var mycket primitiv: vi ville jobba och vi ville inte spela flickvän, hora, mamma eller amma, berättar Kristina Alstam, en av de två svenska medlemmarna.

Som motstånd mot den unkna kvinnosyn som upplevdes i teatervärlden såg medlemmarna i Subfrau till att skapa sina egna roller som ifrågasatte könsordningen, utmanade stereotyper och tillät kvinnor att vara komplexa och nyanserade.

Ursprungligen var Subfrau en renodlad dragkinggrupp men med tiden har de utvecklats till att framträda också som kvinnor.

– Vi har problematiserat dragking som ett bevarande av status quo. Är det bara i dragkingmundering vi kan tillåta oss att ta det utrymmet, tillåta oss dessa vulgariteter? Det är egentligen mer politiskt intressant att handla på samma sätt men som kvinnor, säger Kristina Alstam.

Numera spelar Subfraus medlemmar även kvinnor som klär ut sig till män som klär ut sig till kvinnor. I jubileumsföreställningen Subtales – arior från medelklassen, ett samarbete mellan Subfrau och Malmö stadsteater, har teatergruppen fått manskroppsdräkter uppsydda av stadsteaterns kostymör och sömmerskor, kompletta med muskler, ölmage och snoppar.

I Subtales – arior från medelklassen diskuterar gruppen feminismen som diskurs, som mall för hur en vit kvinnlig medelklass förväntas leva i en tid och i ett samhälle som uppfattas som jämställt. Genom att berätta egna historier enligt devisen ”det privata är politiskt” vill Subfrau uppvärdera vardagens små handlingar till politik. För vem är det som fortfarande oftast hämtar barnen från förskolan, vem kommer ihåg födelsedagar och vem håller koll på tusen små saker i ett hushåll?

– Man brukar skratta åt de kvinnor som säger ”om något ska bli gjort blir det bäst att jag gör det själv”. Men när man har tre barn och den ena föräldern alltid är den som hämtar på dagis kan vi skratta bäst vi vill, det hjälper inte henne och det hjälper inte oss.

– Våra liv är inte mindre än Strindbergs eller Noréns, fortsätter Kristina Alstam. Det är viktigt att inte be om ursäkt för att en monolog handlar om stressen med att hämta hem barnen i tid, det är minst lika existentiellt som det som Ibsen skrev.

Tio år har alltså gått sedan Subfrau bildades i protest mot ojämställdheten som rådde på teaterhögskolan och i teatervärlden i stort. Men har någonting förändrats på detta decennium?

– Inför tioårsjubileet kände vi ett behov av att summera både vårt läge och läget i stort. Vi insåg att det inte hade hänt någonting. I dag finns det visserligen en större medvetenhet kring hur verkligheten skildras på scen och vem som har rätt att skildra den, men ur ett helikopterperspektiv har det hänt för lite och alldeles för långsamt.

Göteborgs Fria