Varm och rolig familjeföreställning

Publicerad:   •  Uppdaterad:

Orusts Teaterförening har gjort sig omtalad för ett stort antal mycket välspelade amatörteaterföreställningar, inte minst Strindbergs Hemsöborna och Ibsens Peer Gynt. Den senare framfördes också, som nu Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter, på Allmags trolska spelplats. Därför är det roligt att förkunna att Teaterföreningen återigen har lyckats; föreställningen är så genomarbetad och stämningsmättad, att det är en ren fröjd. Rollbesättningen är i stort sett perfekt; några av rollerna ageras också så nära det professionellas gräns att tiden tycks stå stilla. Ronjas frihetsbehov spelas kraftfullt fram av Rebecca Kaneld, med lika obändigt humör som man kan förvänta sig.

Kultur

Sören Albertssons regi imponerar med ett stringent helhetstänkande, i en kortad text, vars delar så skickligt sammanfogats att arbetet knappt märks. Spelet lyfts fram med ett lika organiskt som humoristiskt tonfall. Dans och – sånginsatserna är så rytmiskt förankrade i berättelsens kärna att de blir lika överraskande som självklara i sin proffsighet. Starkast intryck gör föreställningen genom att leva högt på ett helt eget speluttryck. Många har säkert filmens Mattis, i Börje Ahlstedts bullriga skepnad, i gott minne, för att inte tala om Allan Edwalls rörande, finstilt roliga, tolkning av Skalle-Per.

Kurt Olsson gestaltar rollen som Skalle-Per likt en karaktärsskådespelare. Figurens komplexa karaktär, på samma gång vis åldring och spefull narr, med Shakespearesk makt över såväl rövarhövding som manskap, lyckas Olsson axla med imponerande tyngd, och inte endast i ansiktsuttryckets lika insiktsfulla som jovialiska grin. På sin sida av rövarnas grovt tillyxade bord äger denne Skalle-Per oinskränkt makt, med en rent fysiskt kännbar närvaro, i förhållande till Inge Olssons kraftfulle skrodör, Mattis. Ett visst överspel tycks vara av nöden för att blotta den senares hjärta. Det gjorde redan Ahlstedt. Så Inge Olsson spelar förstås också över, som Mattis, och med nästan lika stor skicklighet. Dessutom gör han det med samma slags ömsinta humor, ett spelsätt som nästan helt lyckas slå undan benen för rollens föreskrivna stolpighet.

Två mustigt spelade, roligt utstyrda rövarband måste också till, och deras närvaro är total, i lika rikt som underhållande mått. Mattis gäng syns mest; regissörens fantasi briljerar här med en sagolik uppfinningsrikedom. Och när fogdeknektarna i rasande galopp, skickligt ridande på högst verkliga hästar, jagar fram genom skogen, tror man inte sina ögon. Rumpnissar och vildvittror och grådvärgar dyker oväntat upp ur skogens djup och grottor, i spelplatsens sammanhållna scenbild. Mattisborgens spetsiga träpålar tronar högt ovanför en lodrät bergvägg, med Helvetesgapet i centrum. Platsen omsluts helt kongenialt av skogens djupt grönskande mystik, dit Ronja och Birk tar sin tillflykt.

Vi hade med oss fyra barnbarn i varierande ålder mellan fem och tolv år. Deras betyg var minst lika högt som mitt; intrycken hade inte heller dagen efter minskat. Jag kan bara önska att många, många barn och vuxna tar detta lysande tillfälle i akt att njuta av en strålande familjeföreställning.

Fakta: 

Teater

Ronja Rövardotter

Scen: Orusts Teaterförening på Allmags festplats

Av: Astrid Lindgren

Regi: Sören Albertsson

I rollerna: Rebecca Kaneld, Isak Josefsson, Lisbeth Olsson, Inge Olsson, Linnéa Jonsson, Markus Karlsson, Kurt Olsson, Lennart Jacobson, Marie Öhman, Bertil Starlander, Rasmus Lundberg, Sibylla Rosén-Sedin, Ralph Larsson, Emil Relfsson, Fredrik Johansson, Donald Otterström, Rune Olsson, Malin Karlsson, Einar Jansson, m fl, plus rumpnissar, vildvittror, grådvärgar och fogdeknektar till häst

Göteborgs Fria