Helene Scherfbecks målning Margareta Vind, 1934, går att se på Moderna Kvinnor.

Nordiska kvinnor lyfts fram på konstmuseet

Publicerad:   •  Uppdaterad:

Den nu pågående utställningen Moderna Kvinnor – kvinnliga målare i Norden 1910–1930 som presenteras på Göteborgs Konstmuseum lyfter fram tjugo konstnärer.

Kultur

Varför finns det så få kvinnor i den moderna konsthistorien? Inom bildkonsten är modernismen nära relaterad till uppkomsten av avantgardistiska konstnärsgrupper. De olika grupperingarna har avlöst varandra under modernismens utveckling från impressionismen i slutet av 1800-talet till den abstrakta expressionismen under 1950- och 60-talet. Det är slående att de flesta av dem som fått stå som representanter för dessa olika grupperingar genom konsthistorien har varit män. Varför, kan man fråga sig.

Tack vare den feministiska forskningen har vi blivit varse hur kanoniseringen har utgått från en manlig diskurs, där både den manliga konstnären, den manliga blicken och den manliga kritikern har varit normerande. Men allt oftare görs insatser för att dekonstruera den rådande konsthistorien.

Den nu pågående utställningen Moderna Kvinnor – kvinnliga målare i Norden 1910–1930 som presenteras på Göteborgs Konstmuseum lyfter fram tjugo konstnärer. Sigrid Hjertén, Vera Nilsson, Siri Derkert, Helene Schjerfbeck och Hilma af Klint är redan kända för en större publik, men många är inte bekanta trots att de var framgångsrika under sin samtid.

Utställningen uppvisar influenser från både impressionism, kubism, fauvism, konstruktivism och expressionism.
I Júliana Sveinsdottirs isländska landskap anas arvet efter Cézanne i den uppbyggda kompositionen. Agnes Cleve utforskar kubismens möjligheter, i vissa målningar i kombination med ett expressivt uttryck som i Brand i New York.

Den som utmärker sig från de andra är Hilma af Klint, som inspirerades mera av österländsk filosofi än av de franska föregångarna. I en serie på sjutton målningar utför hon geometriska och matematiska experiment, vilket får mig att tänka på Pythagoreernas tes om sfärernas harmoni och hur man genom tankeexperiment kan träna sig att höra den kosmiska klangen som frambringas av himlakropparna.

En personlig favoritmålning sedan lång tid tillbaka är Vera Nilssons Gata i Malaga. När jag nu ser den här på konstmuseet gör den fortfarande ett starkt intryck på mig. Målningen går i en rödbrun färgskala och formspråket är expressivt. Några flickor med förvridna kroppar ser ut att dansa på stadens gator, samtidigt som de värjer sig för skyskraporna och männen som tornar upp sig runtomkring dem. Det enda som verkar vara levande i bilden är flickornas kroppar, männen liknar stela robotar vilka antar samma skepnad som de lutande byggnaderna. Vera Nilsson skildrar i denna målning modernitetens negativa verkningar med suverän skicklighet.

Göteborgs Fria