Jessica Hayles, Jed O'Hagan och Thomas Dennis i dramat Yen.

GEST går under skinnet på tonåringar

Publicerad:

Yen imponerar och provocerar, skriver Kristin Ödlund.

Kultur
Teater

Ljudet av en pågående porrfilm fyller scenrummet och mitt på golvet, i en sjaskig bäddsoffa, sitter bröderna Hench (Jed O’Hagan) och Bobbie (Thomas Dennis). Den 13-åriga Bobby söker sin 16-åriga brors uppmärksamhet och bekräftelse med diverse upptåg, böner om att bli kliad på ryggen och försök till provokation med att föra in samtalet på tjejer och sex.

I GEST:s uppsättning av Anna Jordans Yen i regi av Kristina Brändén Whitaker sätts stämningen direkt. Ångesten ligger som en kvav dimma över scengolvet, associationerna går till instängda tonårsrum med fördragna gardiner och en tv som alltid sprider sitt sällskapliga brus.

Publiken förstår snabbt att det här är ett syskonpar som är lämnade utan vuxenvärldens kontroll och vardagliga omtanke. Men en mamma (Emma Keele) finns, hon dyker plötsligt upp kraftigt berusad, på gränsen till medvetslös av alkoholens slagkraft. Bröderna lägger henne i framstupa sidoläge för att sova av sig det väldiga ruset och det är tydligt att detta inte är första gången de ser sin mamma i detta hjälplösa skick. Den inåtvända Hench blir arg över sin mors beteende medan den spralliga Bobbie försvarar henne och ihärdigt söker hennes kärlek.

I tonårskillarnas värld, präglad av tristess och total avsaknad av motivation, träder Jennifer (Jessica Hayles) in, jämnårig med storebror Hench. Hon är allt vad de inte är – kärleksfull, modig och nyfiken på livet – och kommer att betyda mycket för bröderna. De försöker öppna upp sig, trevar sig fram och tillsammans bygger de tre upp något som börjar likna en vänskap. Likt en Florence Nightingale gör hon sitt yttersta för att rädda Hench och Bobbie från sina destruktiva öden.

Yen är en dyster föreställning om hur livet kan se ut när hoppet inte finns där, när världen är något som pågår utanför fönstret och som man själv inte upplever sig vara en del av. Det är också en föreställning om hur barnet utan en trygg vuxenvärld inte lär sig att hantera sina känslor utan istället tar till våld och förnedring för att nå den hämnd det tycker sig förtjäna .

Yen bärs upp främst av två faktorer – den skarpa texten, som utmanar och provocerar, och skådespelarnas spel som aldrig släpper taget om sin publik. Alla på golvet spelar med en oerhörd skärpa, men särskilt bra är Thomas Dennis, som lyckas att trovärdigt gestalta barnet som ena stunden vill vara just barn och andra stunden försöker härma det vuxna. Jed O’Hagans Hench är nästan kusligt lik den kuvade tonåringen som utåt sett inte bryr sig om någonting, men som invärtes bär på otrolig ångest och sorg.

Göteborgs Fria