Lars Andersson, Carina Ahrle och Eskil Lundgren i föreställningen Som varje annan dag.

Igenkännande och känslosamt familjedrama

Publicerad:

Som varje annan dag är en lovande start för gruppen Järnstudion, skriver Kristin Ödlund.

Kultur
Teater

Moderns begravning har just passerat och det är nu dags för bröderna Gösta (Lars Andersson) och Torbjörn (Eskil Lundgren) att ta hand om det som oundvikligen uppstår då en anhörig dör. Det är kväll, den något burdusa Gösta har druckit vin och ser i berusningen en chans att på riktigt prata med sin yngre bror om det som har varit – om barndomens syskonrivalitet och familjekonstellationens skavsår. Den mer strama Torbjörn är inte redo för samtalet, han vill reda ut det praktiska och sedan lämna staden han inte längre bor i. Bröderna talar länge förbi varandra och personifierar tillsammans den generation män som har ett särskilt långt avstånd till att tala om känslor.

I den nyskrivna tvåaktaren Som varje annan dag av Eskil Lundgren får publiken bevittna det allra sköraste men ändå starkaste band som finns – det familjemedlemmar emellan. Viljan att komma överens och älska varandra kämpar mot det faktum att du faktiskt inte valt vem som är ditt syskon och inte villkorslöst kan acceptera allt som skett.

I andra akten introduceras Torbjörns fru Maria (Charlotta Lundgren) och ytterligare en dimension läggs till handlingen – något som liknar ett triangeldrama nystas upp och brödernas relation utsätts för ännu en prövning då det förflutna kommer upp till ytan. Dramatiken trappas efterhand upp och kanske är det nödvändigt, men jag kan inte hjälpa att sakna det fokus som återfinns i första akten. Det är något behagligt i att få gå in i släktskapets allra mest grundläggande problematik utan att distraheras av utomstående faktorer. Marias närvaro och historien om Göstas relation med en elev skapar djup i berättelsen men texten behärskar inte riktigt detta växelskifte.

Som en skugga över kvällen går den framlidne mamman (Carina Ahrle). Hon finns med i de levandes tankar och säger sanningar som aldrig tidigare blivit uttalade. De andra karaktärerna spelar upp konversationer i sina huvuden och gör på så vis upp med sitt eget dåliga samvete. Mamman är närvarande och från sin plats på pianopallen påminner hon oss om att hon är själva anledningen till att dessa människor ikväll möts och gör upp med varandra.

Skådespelarna trivs på scenen och framförallt lyckas de med att gestalta respektive karaktärs rättframhet och frustration. Eskil Lundgren har skapat ett oerhört välskrivet manus till den nystartade gruppen Järnstudion, där speciellt Gösta har blivit tilldelad en fantastisk samling text, föredömligt framförd av Lars Andersson. Lägg därtill en klok regi där Björn Melander förstått vikten av att låta texten vara huvudkaraktär, och du har den igenkännande och känslosamma uppsättningen av Som varje en annan dag.

Göteborgs Fria