Slutade hos psykologen efter kränkning

Publicerad:

”Jag vågade inte säga ifrån eftersom det är svårt att få psykiatrisk vård”, skriver Mio, 25 år.

Inrikes

Tidigt på våren 2013 remitterades jag från min ungdomsmottagning till en psykolog på min vårdcentral, som drivs av Västra Götalandsregionen.

Under första mötet kände jag mig lite nervös och obekväm, så jag berättade inte då om min könsidentitet. Vid andra mötet kände jag att jag behövde ta upp att jag ser mig själv varken som kille eller tjej och att jag föredrar ett annat namn än det som står i min journal (då hade jag inte bytt namn juridiskt ännu).

Jag förklarade tydligt att jag inte söker terapi på grund av min könsidentitet, och att jag ville att den skulle lämnas utanför. Jag ville dock att psykologen skulle veta om detta, för att kunna respektera mitt valda namn.

Psykologen sa då att det skulle den väl försöka med, men att jag måste förstå att det blir svårt att se mig som något annat än mitt juridiska kön.

Under samtalet återkom psykologen till både min könsidentitet och min sexualitet, trots att jag hade bett om att det skulle lämnas utanför. Frågor jag kände var helt irrelevanta ställdes. Exempelvis frågades om jag både hade sex med ”pojkar och flickor”.

Psykologen förklarade det med att den kände sig förvirrad när jag ”inte nämner kön på de partners jag berättar om”.

Psykologen sa också vid ett tillfälle att ”jag tror inte jag förstår riktigt, men om man tänker så, så kan du ju faktiskt se ut som en liten pojke”.

Jag tror den ville ge mig en komplimang, men jag kände mig objektifierad och kränkt. Jag hade inte sagt att jag ville se ut som ”en liten pojke”.

Jag blev allt mer obekväm under samtalets gång, men vågade inte säga ifrån eftersom det alltid har varit svårt att få psykiatrisk vård. Jag kände mig beroende av att hålla mig väl med den kontakten jag hade fått. Samtalet avslutades med att psykologen sa att jag uppenbart var identitetsstörd (vilket jag inte alls håller med om). Den sista kommentaren jag fick höra var med ett skratt: ”…Du är ju inte psykopat i alla fall, det är ju tur det.”

När jag kom hem avbokade jag alla möten och bytte vårdcentral.

Jag har inte anmält. Jag orkade inte och jag har haft svårt att tro att det skulle tas på allvar.

Det tog ett halvår innan jag vågade ta kontakt med psykologen på min nya vårdcentral. Som tur var har jag fått bättre bemötande där, även om fel pronomen används i journalen.

Göteborgs Fria