
En kvinna fick föras till sjukhus efter en biljettkontroll år 2007, en resenär dömdes för våld mot tjänsteman efter att ha ramlat förra året och en annan blev hotad av kontrollanter år 2008.
GFT har länge följt biljettkontrollernas konsekvenser och förvånats över andra mediers bristande intresse för problematiken. Först nu, när en tidigare svt-medarbetare filmade hur en kvinna hölls fast av kontrollanter, vaknar mainstreammedia. Filmen har spridits på nätet och följderna väcker frågan om makt.
Tidigare har GFT rapporterat om att polisanmälningar mot biljettkontrollanter som regel läggs ner, medan anmälningar mot resenärer leder till åtal. Men nu, när de stora mediejättarna plötsligt tar sig an kontrollantvåldet, väljer polisen att på eget initiativ anmäla kontrollanter.
Hur ser egentligen relationen mellan mainstreammedia och rättsväsendet ut? Det verkar inte räcka att en individ anmäler våld för att det ska utredas. Först hand i hand med en mediejätte når hen ut till myndigheterna.
Media är den tredje statsmakten, med uppdraget att granska makthavarna och maktutövarna. Det är välkommet att media nu gör det även gällande kontrollantvåldet. Men att såväl mainstreammedia som myndigheter länge undlåtit att se resenärers utsatthet eller höra de kritiska ropen visar på samhällets starkt ojämna maktförhållanden.

Det kan ses som en ytlig fråga, men sett under ytan handlar det om kvinnoförtryck. Jag skriver om håret.
Något som finns på kroppen på samma sätt som tänder, hud och naglar. Att människor vill fixa med sin kropp på olika sätt, attraheras av olika sorters utstyrsel och gillar att diskutera detta är inget konstigt. Men det hat som framkommit i hårdebatten visar på den sociala kontroll som utövas över kvinnokroppen.
På webben skrivs kommentarer om att kvinnor som inte rakar sig ska misshandlas, att armhålehår är ofräscht och osexigt och borde vara olagligt(!), att kvinnor med hår är horor, att kvinnor med hår inte får ligga (med män) och att håret är ”en våldtäkt av mannens första förnimmelse av skönhet”.
På Facebook har motkampanjen Ta håret tillbaka fått över 14 500 följare och ett inlägg där kommer från illustratören GE. Signaturen har ritat två rutor bredvid varandra föreställande män som säger ”slå ner henne, hon visar håret”. I den ena rutan syns en kvinna med hår under armarna i Sverige – i den andra rutan syns en kvinna som visar huvudhåret i Iran.
Försök att kontrollera kvinnors kroppar och sexualitet är något som går igen överallt på jorden. Det är därför en intressant paradox att vissa i den inhemska debatten anser att slöjor är kvinnoförtryckande, medan den obligatoriska rakhyveln inte ses så.
Förtrycket sitter ju varken i klädesplagg eller i hår, utan i att andra anser sig ha rätt att bestämma över hur kvinnor ska se ut.

Ännu en gång har media smällt upp krigsrubriker om terrorism i Göteborg. Ännu en gång har media gått händelserna i förväg och låtit fördomar väga tyngre än fakta. Det har senare visat sig att Säpo – för tredje gången på ett år – felaktigt slängt ur sig misstankar om terrorism.
Man hade ju hoppats att medierna lärt sig en läxa efter terrordåden i Norge då alla förhastade slutsatser om islamistiska gärningsmän kom på skam när det istället visade sig att en kristen norrman låg bakom det mest brutala våldsdådet i Skandinavien sedan andra världskriget. Läs mer om Medias jakt på den islamistiske terroristen.
I veckans tidning har FRIA kartlagt antalet våldsbrott i Göteborgs olika stadsdelar. Om man enbart förlitar sig på den bild som de lokala medierna målar upp så är det lätt att tro att förorterna är de mest våldsamma områdena i stan. Efter en närmare titt på statistiken kommer även den fördomen på skam – antalet brott per invånare är hela sex gånger fler i Majorna än i Backa, fyra gånger fler i Centrum än i Tynnered.
Men enligt medielogiken är ungdomar i Backa farligare än medelålders Linnébor – trots att det statistiskt sett är tvärtom. För att låna docenten Ester Pollacks ord: ”medierna ger endimensionella, enkla beskrivningar som bekräftar de fördomar vi redan har”.
Samma medielogik som styr när Säpo viftar med terroristflaggan.

Förra veckan var jag på Bokkafé Vulgo i Göteborg där det arrangerades ett samtal om Göteborg 2001. Det talades om minnen. Om att det – hur mycket en än önskar – är svårt att inte påverkas av mediebilden. Den påverkade arbetskamrater, vänner och familj och därmed deras syn på dig som var där. Det kan även vara svårt att behålla sina egna minnesbilder, när en matas med andras.
I januari 2003 byttes plötsligt mediebilden ut. Orsaken var Göteborgskommitténs konstanterande att polisen agerat felaktigt, och medias rapportering svängde om, men några ursäkter för tidigare felrapportering gavs inte.
I samband med uppmärksammandet av Göteborg 2001 hade mainstreammedia en ny chans att säga: förlåt, vi själva stod för en okritisk bevakning av polisens agerande, det kommer inte att hända igen.
Men förra veckan gav en förstasida på en icke namngiven stor Göteborgstidning svar på varför vi inte hör några förlåt. På bilden syns en kravallutrustad polis som sparkar en demonstrant. Rubriken: Våldsamma protester i Aten. Men vem är det som är våldsam? Den som sparkar eller den som blir sparkad?
Förstasidan visar tydligt att deras synsätt på intet sätt har ändrats, Göteborgskommittén till trots. Mainstreammedias historieskrivning kommer med största sannoliket att fortsätta tala högt om demonstrantvåld, och tyst om polisvåld.
Därför är det viktigt med samtal som det på Vulgo, för att kollektivt minnas vad som faktiskt hände, oavsett vad rubrikerna sa.

Män är inte lämpade att ta hand om små barn eftersom de har sämre känsel i fingertopparna och tunnelseende jämfört med kvinnor som har ett bredare synfält. Män har också sämre känsel i innerörat hör därmed inte barns skrik. Det är några punkter som Annica Dahlström, nu mer professor emerita i neurobiologi vid Göteborgs universitet, presenterade i Aftonbladet (20/1–2007).
Nu är debatten om Annica Dahlströms syn på könen återigen högaktuell. I en debattartikel i Göteborgs-Posten i söndags skriver Dahlström, tillsammans med författaren och miljöaktivisten Christian Sörlie Ekström, att dagens familjepolitik gör barnen psykiskt sjuka.
De riktar kritik mot förskola från ett års ålder och mot att samhället inbillar sig att män och kvinnor har samma förutsättningar att ta hand om barn. ”Det finns stora skillnader i hjärnan mellan medelmän och medelkvinnor” och ”myten om att vi föds som neutrala varelser och att samhället tvingar oss in i identiteter som män eller kvinnor är en av de kusligaste politiska lögnerna i modern tid”, anger de som orsaker till att depressioner, suicidförsök och konsumtion av psykofarmaka – enligt dem – har ökat med 400 procent bland unga kvinnor de senaste tio åren.
Debattörerna skriver också att det kan bero på att ”alla barn förväntas bete sig som pojkar”.
Men inte ens gällande påståendet om psykisk ohälsa har Dahlström och Ekström sina fakta rätt.
Cecilia Chrapkowska, läkare vid Drottning Silvias Barn- och Ungdomssjukhus, har granskat påståendena. I ett svar i GP skriver hon:
• Självmorden bland kvinnor mellan 15–24 år har inte förändrats alls de senaste tio åren, enligt Nationell prevention av suicid och psykisk ohälsa, NASP, vid Karolinska institutet.
• Självmordsförsöken bland unga kvinnor har ökat, men med 75 procent – inte 400 procent.
• Antalet personer som vårdas för depressioner i slutenvården har dubblerats de senaste tio åren – inte ökat med 400 procent, enligt Socialstyrelsen.
• Användning av SSRI-preparat, antidepressiva läkemedel, har endast ökat med 14 procent bland kvinnor, enligt Socialstyrelsen.
• Mellan år 1990–2000 förändrades inte småbarnsmammornas förvärvsarbete, enligt SCB.
När det sedan kommer till Dahlströms och Ekströms idéer om skillnader mellan könen får de också mothugg från Cecilia Chrapkowska och Agnes Wold, docent i mikrobiologi och immunologi. Redan den 18 februari 2007 gick Chrapkowska, Wold, och flera andra ut i en artikel i Dagens Nyheter och skrev att de ansåg att Dahlström missbrukade sin forskarroll eftersom hon har svag eller obefintlig vetenskaplig grund för sina påståenden. Bland annat vad det gäller den påstådda skillnaden mellan mäns och kvinnors hjärnor.
Visserligen har män i genomsnitt något större hjärnor och kvinnor något mer grå substans, men enligt Chrapkowska och Wold finns det inga belägg för att det innebär att hjärnorna fungerar olika eller att det skulle finnas skillnader vad det gäller intellektuella prestationer.
När det gäller påståendet om att pappor inte kan ta hand om spädbarn, hänvisar de till studier som visar att pappor både har bra fingertoppskänsla, hörsel och helt okej synfält. ”Enligt Dahlström gör mäns begränsade synfält att de inte kan uppfatta barn eller dammråttor. Vore det så förstår inte vi varför de tillåts vara piloter, taxichaufförer eller flygledare” skriver Chrapowska och Wold.
Att titulera sig som professor är något som ger pondus och respekt. Givetvis är det både en rättighet och av vikt att forskare deltar i den politiska debatten. Men lika viktigt är det att forskare refererar till källor, och att de inte far med osanning.
Chrapowska och Wold skrev i DN 2007 att ”en forskare måste redovisa vetenskapliga fynd på ett korrekt sätt, vare sig hon kommunicerar med allmänheten (‘populärvetenskap’) eller med andra forskare. Det är rentav ännu viktigare att tala sanning för lekmän, eftersom dessa har mer begränsade möjligheter att själva granska sanningshalten i vetenskapliga utsagor. Vi anser att Annica Dahlström har brutit mot denna självklara etiska regel.”
Kanske är det dags för Göteborgs universitet att se över vad deras professorer kan säga för universitets räkning utan att förlora sin titel.

Nyligen var jag på en föreläsning om cripteori på Frizonen Simone. Crip kan sägas vara en förlängning av queerteorin, inriktad på funktionalitet, där normen om den funktionsfullkomliga människan råder på samma sätt som heteronormen. Under föreläsningen uppstod en spännande diskussion i publiken. Det handlade om ord. Funktionshinder, funktionsnedsättning, handikapp. Vad ska man säga?
Inom FRIA diskuterar vi det ofta, både eftersom flera av oss tillhör gruppen och eftersom vi vill göra en så bra, normkritisk och ostigmatiserande tidning som möjligt. Ordet handikappad är bannlyst från våra tidningar. Istället använder vi begreppen funktionshinder och funktionsnedsättning. Enligt Socialstyrelsens definition är en funktionsnedsättning en ”nedsättning av fysisk, psykisk eller intellektuell funktionsförmåga” medan ett funktionshinder är en ”begränsning som en funktionsnedsättning innebär för en person i relation till omgivningen”. Olika personer och organisationer förespråkar olika ord och det kan vara svårt att veta vilka som ska användas.
Poängen från FRIA:s sida är att det bör vara tydligt att hinder inte är någon sorts egenskap, utan något som samhället skapar. Alla använder vi olika hjälpmedel i vår vardag. Telefoner, spårvagnar, glasögon och mediciner är några exempel på saker som många inte kan klara sig utan. Hinder stöter vi på när vi inte kan använda olika hjälpmedel eller inte kan delta i samhället. Därmed vore det kanske bäst att endast prata om hinder och tillgänglighet och inte omnämna en stor, heterogen grupp vid ett visst samlingsnamn.
Men det kan vara svårt att skriva om de maktstrukturer som finns i samhället som utgår från att alla ska vara funktionsfullkomliga utan att benämna grupper som dagens samhälle ofta utestänger.Inom queerrörelsen har det nedsättande begreppet queer tagits tillbaka och många använder det för att beskriva sig själva. På samma sätt vill cripteorin ta tillbaka ordet cripple, krympling, och ge det en ny stolt innebörd.
Tycker du att samlingsnamn kan vara berättigade? Vilka ord ska vi använda?Jag skulle gärna vilja veta vad ni läsare tycker och tänker! Hör av er!

För åtta och ett halvt år sedan fick jag ett flygblad i handen. Jag var på Heden, på Fritt forum, demokratifestivalen som året innan blivit överkörd av en hord poliser med revanschlusta efter kravallerna på Avenyn. Organisationerna som deltog i Fritt forum var fortfarande skakade av vad som hände året innan och rättegångarna mot aktivister pågick för fullt.
Flygbladet kom från ett gäng journalister som hade fått nog av stadens ensidiga och onyanserade medier som målade upp bilden av poliser och Avenyföretagarna som oskyldiga offer och ”de stenkastande ungdomarna” som ursinniga förövare. Bevakningen av EU-toppmötet var så klart inte den enda bristen hos medierna, men det blev symptomatiskt för deras allmänna hållning och snäva verklighetsbeskrivning.
Journalisterna ville starta en ny tidning med målet ”att vitalisera den demokratiska dialogen i Göteborg, att granska makten och ge fler möjlighet att bli hörda och sedda”. Tidningens slogan var ”med örat mot marken”.
Några dagar senare satt vi på Lagerhuset och gjorde den första av flera pdf-tidningar som vi delade ut på demonstrationer, seminarier och fester med uppmaningen om att teckna en prenumeration så vi kunde nå den gyllene 2 000-gränsen för presstöd.
Hösten 2003 fick Madelene Axelsson, Caspar Behrendt och jag chansen att göra utrikes för Stockholms Fria. Vi fick dela på en 35-procentig tjänst och en dator. Inte mycket, men vi hade i alla fall en bas för att kunna lansera en webbtidning och för att få in de sista prenumeranterna. Till slut, den 29 januari 2005, kom det första numret av GFT på papper.
Sedan dess har vi gett ut fler än 300 nummer – drygt 5 000 sidor med nyheter, kultur och debatt där vi ger utrymme åt berättelser och perspektiv som inte platsar i mittfåremedia. I dagens nummer har vi följt upp några av artiklarna från GFT:s första år.

Jag fick nyligen frågan hur många år jag trodde det skulle ta innan papperstidningen är död.
Medveten om att alla sådana försök till förutsägelser kan förvandla en till en ny Ines Uusman svarade jag: "mellan 10 och 100 år". Då är jag åtminstone redan död om det visar sig att det aldrig hände.
Men det är helt klart att nätet redan har förändrat papperstidningens roll totalt. Läget är ett annat idag än för bara sex år sedan när vi startade Göteborgs Fria. Då fanns ordet blogg inte i ordlistan och Youtube hade inte öppnat.
Internet har sedan dess förvandlat vanliga dagstidningar till ett slags magasin. De är sällan först med nyheter utan får komma med någon form av uppföljning morgonen efter. Vi som har lägre utgivningstakt och bara kommer en gång i veckan, vad blir vi?
Om vi vore en vanlig tidning skulle vi knappast ha något existensberättigande alls, men vi är ju speciella. Vi startade för att korrigera ett urspårat medieklimat och det behövs tyvärr fortfarande. Skillnaden är att det nu behövs på fler ställen.
En del folk som inte är rädda för att ta fram spåkulan menar till exempel att telefoner som inte går att surfa på snart är lika utdöda som skrivmaskinen. Och om ni läsare har tänkt börja ta del av nyheter i mobilen allihopa, så ska vi se till att det inte bara är fulmedia som finns där. Det är ett nyårslöfte!
Fotnot: Ines Uusman, infrastrukturminister på 1990-talet, är för evigt känd för citatet "Internet är en fluga som kanske blåser förbi." Hon har dock aldrig sagt det, utan det verkar ha varit en kreativ rubriksättare som missuppfattade henne. Seriös journalistik behövs mer än någonsin i nätets tid när ryktena surrar som flugor.

Den här veckan kommer Fria Tidningen på fredag, alltså julafton.
Våra lokala tidningar tar dock julledigt den 24. I mellandagarna gör Fria Tidningen ett uppehåll och kommer alltså inte på onsdag.
På nyårsafton är alla våra tidningar tillbaka igen.
Vår kundtjänst som du når på 08-600 80 70 och pren@fria.nu har följande öppettider under julperioden:

Vår stödkampanj går över förväntan. Nu ser det ut som om vi kan nå alla våra mål för tidningarna. Det trodde vi inte ens själva. Men det är osäkert in i det sista.
Nya preliminära siffror från prenumerationsavdelningen visar att vår tidning Landet Runt – i väntan på Malmö Fria för tillfället ligger på rätt sida av presstödsgränsen, vilket är det allra viktigaste.
Dessutom verkar det som om både Stockholms Fria och Göteborgs Fria kan slippa få sänkt presstöd, men det är fortfarande väldigt oklart. Där skulle vi fortfarande behöva minst 200 nya prenumeranter på varje för att vara helt säkra.
Varför redovisar vi inga exakta siffror? Därför att vi inte har dem. När presstödsnämnden gör sin bedömning går de inte på hur många prenumeranter en tidning har vid årsskiftet utan hur många den har haft i genomsnitt under året.
Eftersom vi har legat under stödgränsen en stor del av året måste vi nu ta oss upp en bra bit över gränsen. Och ju senare siffran stiger desto högre måste den nå för att höja snittet tillräckligt.
Det är också därför vi inte kan säga hur många nya prenumeranter vi behöver – en prenumeration denna veckan är värd mycket mer än en som kommer in om en månad.
Så allt vi vet är att det uppenbarligen är många som vill att vi ska finnas kvar och att det här uppsvinget antagligen kommer att rädda flera av våra tidningar. Men allt beror på om det fortsätter så här eller om det slutar komma in nya prenumeranter.

Vi har mycket på gång, och tack vare alla er som stöder oss nu verkar det som om vi kan få genomföra det.
Om nu våra lokaltidningar klarar presstödsnämndens krav på antal prenumeranter vill vi se till att göra dem ännu bättre. Vi diskuterar olika varianter men en som jag är förtjust i innehåller läsarmedverkan och fördjupning.
Tänk om vi kunde lägga upp idéer till grävprojekt och fördjupningsläsning här på fria.nu och sedan ta med oss alla kommentarer och förslag från er läsare för att jobba fram en färdig artikel till tidningen. Tänk om vi sedan också kunde lägga ut den här innan den går i tidningen för att se till att den läses av många kritiska ögon och kan förbättras ännu mer innan den hamnar i tryck.
Vi vet att vi har många engagerade läsare och tror att det finns gott om folk som skulle vilja ha insyn i den journalistiska processen. Vi driver ju tidningen Landet Runt som till stor del skrivs av läsarna. Om vi kan ta vara på all kreativitet som finns där skulle ett sånt här projekt kunna bli riktigt bra.
Det är bara en av de saker vi funderar på att göra med våra lokaltidningar, om de klarar sig över till andra sidan årsskiftet ...
På vår stödsida kan du läsa mer om varför flera av våra tidningar är nedläggningshotade och om vad du kan göra åt det.
Vi har fått in nästan 1000 prenumeranter på våra olika tidningar på mindre än två veckor. Det är fantastiskt roligt och om det fortsätter så i några veckor till borde det här gå vägen :)

Vi testar just nu ett nytt och förhoppningsvis bättre kommentarssystem här på bloggen. Säg gärna hur du tycker det funkar. Om det faller väl ut går vi över till detta även på våra nyhetssidor.
Vi har fått en del klagomål på vårt kommentarssystem, och jag förstår det. Det är inte så snyggt och när man ska svara på en kommentar hamnar det man skriver längst ner istället för i anslutning till det man svarar på, och så vidare.
Därför har jag nu installerat Disqus här på bloggen. Det är en social kommentarstjänst som göra att diskussionen kan fortsätta vidare utanför vår sajt. Jag tror att det här blir mer användarvänligt och underlättar diskussioner. Och självklart vill vi så långt det går låta alla läsare bli delaktiga och få uttrycka sig. Det är en del av vad Fria Tidningar står för.
Andra som använder Disqus är till exempel www.nyhetskanalen.se (TV4). Vill du läsa mer kan du göra det på www.disqus.com
Pröva gärna, och säg vad du tycker. Om du har några problem med funktionen så skriv det och tala gärna om vilket operativsystem och vilken webbläsare du använder.
P.s. Många problem på webben beror på Microsofts webbläsare Internet Explorer. Uppdatera gärna till senaste versionen av Explorer, eller ännu hellre: byt till en bra webbläsare som till exempel Firefox, Opera eller kanske Google Chrome.

Alla stora svenska prenumererade morgontidningar backar, visar ny statistik.
Det hjälper inte oss, men det är ändå skönt att se att vi inte är de enda som har det tufft. Nya siffror från företaget Orvesto visar att nästan alla tidningar går bakåt. Att vi ligger kärvt till behöver alltså inte bero på att vi gör något fel utan kan ses som en del av en bredare trend.
Tur att vi har så många härliga prenumeranter som hjälper till genom att sprida ordet och ger bort prenumerationer till sina vänner för att vi ska klara oss. Jag betvivlar att GP (minus 4,2 %) eller Sydsvenskan (minus 3,2 %) har lika engagerade läsare.
Gratistidningarna verkar vara de enda som går framåt, vilket gissningsvis beror på att folk har fått det tuffare och väljer det billigaste alternativet.

Vi får in jättemånga nya prenumeranter – men har långt kvar.
Sedan vi drog i gång vår stödkampanj på webben och i tidningarna i slutet av förra veckan har vi fått in hundratals nya prenumeranter. Det är fantastiskt roligt att så många tycker att våra tidningar är viktiga. Om det fortsätter i den här takten kommer vi att klara målen och förhoppningsvis inte behöva lägga ner någon tidning.
Men då måste det verkligen fortsätta i den här takten. Här på redaktionen kämpar vi på som galningar och försöker komma på nya sätt att sprida ordet samtidigt som vi pusslar ihop nästa tidning. Inom kort går ett mail ut till alla som inte förnyat sina prenumerationer för att få dem att skicka in den där fakturan som kanske ligger och skräpar i någon byrålåda.
Vi är otroligt tacksamma för all hjälp vi redan har fått från våra gamla och nya prenumeranter. Om du vill göra något finns det flera möjligheter:
- Mest uppenbart: Ta en prenumeration – just nu får du en lokaltidning i tre månader för bara 93 kronor.
- Ge bort en prenumeration – du får två nummer av klimatmagasinet Effekt som tack.
- Sprid länken till vår stödsida till dina vänner och ovänner:
http://www.fria.nu/fria-behoever-ditt-stoed
Om du har Facebook kan du gå in på sidan och klicka "gilla" så dyker länken upp i dina vänners nyhetsflöde. På stödsidan kan du också kommentera och ställa frågor om kampanjen. - Hjälp dina vänner att få upp ögonen för oss genom att dela med dig av artiklar som du gillar på vår sajt. Du som har Facebook kan klicka på "gilla"-knappen som finns under varje artikel. Andra delningsalternativ finns längst upp till höger på varje artikelsida.
- Ännu ett alternativ är att bjuda in vänner till vårt Facebook-evenemang. De som deltar får löpande information om hur det går (men inte så ofta att det blir jobbigt, vi lovar).
Det var allt jag kan komma på nu. Har du fler förslag, posta dem gärna i kommentarsfältet nedan.
Vi har en bit kvar, men vi ska nog fixa det här!



