Synpunkten


Victor Estby
Fria Tidningen

Jag reclaimar ordet värsting

Här hade jag och många med mig en lycklig barndom. Men det intresserade inte dem som hade makten över berättelsen om oss och vår hemtrakt, skriver Victor Estby om sin uppväxt i Skärholmen.

När jag ska fotograferas för min kommande bok väljer jag min barndomstrakt på höjden i Skärholmen som miljö. Bokens titel, Versting, kommer dels av att boken består av ett urval av mina publicerade dagsverser, som kan vara hårdslående. Men titeln är också tänkt som en ironisk blinkning till vänner och bekanta som genom åren öst fördomar och öknamn över mig. Förortsunge, ligist. Värsting.

På pressbilderna poserar jag i munkjacka och hård blick bland min barndoms höghus. Bakom mig skymtar grinden till mitt gamla dagis. Versting, jag reclaimar ordet, ger det annan stavning och innebörd. Bilderna visar också grönskan som omgärdar höghusen. Träd, buskar och gräsmattor. Som alltid varit en del av Skärholmsbornas hemtrakt. Men som aldrig rymts i den allmänna bilden av Skärholmen.

Snarare är det alla som inte bor här som enväldigt fått styra berättelsen om min barndomstrakt. Redan innan Skärholmen stod klart skrev Lars-Olof Franzén på Dagens nyheters ledarsida i september 1968 att Skärholmen borde rivas. Janne Halldoff gjorde 1973 filmen Stenansiktet, om ett ungdomsgäng som drev runt, drack öl, antastade kvinnor, ryckte väskor och snattade. Den franska filmregissören Jacques Tati spelade in sin sista film, Parade, bland annat i Skärholmen. I samband med inspelningen passade han på att i medierna döma ut förorten, han kunde inte se hur någon någonsin kunde vara lycklig här. Kritikerna utifrån var närmast besatta av sina klichébilder av ödsliga vindar som drog mellan husen och ljudet av rullande tomglas som ekade mellan fasaderna.

När mina föräldrar flyttade till Skärholmen i början av sjuttiotalet var det luften, värmen och ljuset de sökte. Tvåan på Södermalm, utan värme, badrum och dusch var inget för en blivande barnfamilj. Farsan tog på sig enda kostymen, för lång i ärmar och ben, och gick upp på bostadsförmedlingen. Några dagar senare kunde de flytta in i en nybyggd trea i Skärholmen, med element, badrum med badkar, balkong och utsikt över skogarna på Södertörn.

Jag växte upp i ett område där du inte behövde korsa en enda bilväg på väg till skolan, eller till den intilliggande skogen. Ett område med små skogspartier, gräsmattor och lekplatser mellan husen. En grusplan som förvandlades till skridskobana varje vinter.

Skärholmen var en blandning av höghus, låghus och radhus och människor av alla de sorter. Här hade jag och många med mig en lycklig barndom. Men det intresserade inte dem som hade makten över berättelsen om oss och vår hemtrakt. De var bara intresserade av att ständigt återupprepa sin sanning.

Men Skärholmen blev liksom andra miljonprogramsområden sviket av politikerna och bostadsbolagen. När vi och många andra flyttade härifrån i slutet av åttiotalet rasade den tidigare vita fasadputsen i stora, brungrå sjok och trappuppgångarna och portarna var trasiga och nedklottrade. När husen äntligen skulle rustas upp på nittiotalet ville Skärholmsborna att deras hus skulle målas i glada färger. Men Skönhetsrådet, vars medlemmar bodde i innerstan, Djursholm och på Lidingö, satte stopp för det. Bilden av Skärholmen skulle bevaras och om igen överröstades de boendes uppfattning om, och bild av, sin hemtrakt. Till slut blev det ändå en kompromiss, där husfasaderna åter blev vita, men med pastellfärgade trianglar.

Medan fotografen riggar för bokplåtningen säger han att de flesta från områden som Skärholmen skulle ha klätt sig i kostym vid ett sådant här tillfälle. Jag förklarar att jag vill ta det vidare: Alla manliga dagsversförfattare har fotograferats i kostym. Jag vill uppdatera bilden av yrkeskåren och visa mig som mig själv. Och samtidigt ta makten över berättelsen om mig och min barndomstrakt, Skärholmen.

Fakta: 

Victor Estby

Journalist och fristående krönikör för Fria Tidningen.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Fria.Nu