Under samma tak | Göteborgs Fria
  • På Röda Sten pågår utställningen Common Roof som handlar om framtidens boende.
Göteborgs Fria

Under samma tak

Hur ser framtidens boende ut? Svar på denna fråga kan man få genom ett besök på Röda Sten och utställningen Common Roof. Den handlar om konstens och arkitekturens möjligheter att hitta hållbara lösningar för människor att leva tillsammans.

På vilka sätt kan vår delaktighet i byggnads- och samhällsplaneringen påverka den sociala standarden i samhället? Vi lever i en senkapitalistisk tid, samtidigt som en parallell efterfrågan på självförsörjande lösningar och alternativa boendeformer tycks tillta. I utställningen The Common Roof, som visas på Röda Sten, undersöks den kollektiva viljan att skapa gemensamma samlingsplatser och hus. Arrangemanget är en fortsättning på det pågående projektet Community Matters, som inleddes på samma plats för två år sedan. Då låg fokus på de omkringliggande områdena runt Röda Sten, när arkitektduon STEALTH.ultd engagerade invånarna att utbyta idéer och skapa DIY-uppfinningar.

GFT deltog i den aktuella utställningens workshop i Röda Stens Katedral, där ett 20-tal deltagare samlades för att planera och bygga sitt framtida önskeboende.

Initiativtagaren Marjetica Potrc, arkitekt och konstnär, hälsar alla välkomna till workshopens inledande dag. Hon har ett varmt och okonstlat sätt som får besökaren att känna sig uppskattad och välkommen. Deltagarna tilldelas namnbrickor och presenterar sig själva. Det är en brokig skara människor som har samlats; här finns bland annat lärare, arkitekter, mentalskötare och dataspelsutvecklare. Något har de emellertid gemensamt; de har alla smått annorlunda funderingar och önskemål rörande nya former av bostadspolitik och ekonomi.

Marjetica Potrc har bjudits in av Röda Stens curator Edi Muka. De känner varandra sedan tidigare och har samverkat i en lång rad projekt, varav många av dem i Mukas hemland Albanien. När Potrc ska beskriva sin konstnärliga metod brukar hon prata om ”participatory design” (deltagande design). Enligt Edi Muka tillför Potrc en viktig aspekt i dagens kalla och isolerade samhälle.

– Marjeticas arbete handlar inte om att erbjuda enkelspåriga lösningar och svar på samtidens urbana monteringsutmaningar, det fungerar utmärkt på en annan nivå: det påminner oss om att det faktiskt är mycket möjligt att föreställa sig ett alternativt sätt att leva, och varför inte också en annan värld, i en snabbt accelererande post-liberal era, säger Edi Muka.

Och just denna mer tillåtande attityd – som står i kontrast mot modernismens utopiska men ytterst totalitära tänkande och de hus som byggdes i och med miljonprogrammet – presenteras i Marjetica Potrcs video- och projektvisning. Istället för att utgå från idén om att all byggnation ska följa en bestämd norm samt uppföras helt och fullt av utomstående aktörer, uppmärksammas projekt där arbetsutvecklingen har fått påverkas av de boende i husen. Marjetica exemplifierar genom att nämna ett bostadskvarter i Chile, där husens centrala utrymmen har ritats och byggts av arkitektfirman Elemental, medan de innebeoende har tillåtits avsluta och bidra till de angränsande delarna när de så småningom har råd. Härigenom skapas en gemensam struktur samtidigt som de boendes personliga preferenser får ta större plats. Tanken är att låta olikheterna få friare spelrum, att vara tolerant och att inte föreställa sig en given lösning på förhand.

Vi indelas snart i mindre grupper. En modell för det framtida huset ska byggas. Min grupps modell antar snart en väldigt surrealistisk karaktär. Mot Katedralens befintliga pelare lutas träbjälkar med tygdraperingar, liknande kokonger eller hängmattor. Den får mig att tänka på filmen Mad Max. Så småningom är det dags att presentera modellen för de andra grupperna som också har jobbat fram sina versioner. I förslagen dryftas idéer kring bytesekonomi, solenergi samt förvaring av regnvatten. Efter långa diskussioner faller valet på en modell som baseras på en oktagon, varken rund eller fyrkantig. I dess kärna placeras den nödvändiga infrastrukturen, från vilken ett omgärdande grenverk av rum med olika funktioner leder ut fortplantar sig. På taket finns ett växthus.

En annan fruktbar modell utgår från en kub med vridbara rum, snarlik Rubiks kub, och denna ska också integreras på något vis. Byggnaden är tänkt att rymma en medelstor grupp av människor, runt åtta, tio personer, men det behöver inte vara en familj. Marjeticas begrepp ”participatory design” får gehör – husets mittpunkt är en offentlig samlingsplats, på samma gång som den har utformats av gruppens samtliga medlemmar. Den är byggnadens nav, det är här allt börjar. De andra rummen byggs på efter hand, med mer privata önskemål i åtanke.

Common Roof pågår under sommaren och är ett pågående projekt som uppmuntrar till förändring – alla besökare är fria att genomföra förändringar i arkitekturen, så utställningen kan te sig annorlunda beroende på exakt när besökstillfället inträffar. På detta sätt motverkas stagnation medan nya infallsvinklar får mer utrymme. Den föränderliga karaktären och dess spännande obestämdhet poängteras även av Edi Muka när jag frågar honom om vilka förväntningar han har på det pågående projektet.

– Jag beslutade mig för att befria mig själv från förväntningar och önskemål. Vad jag däremot kan säga är att jag förväntar mig att workshopen och dess resultat blir så överraskande, inspirerande och oväntade som möjligt.

Annons

Rekommenderade artiklar

Dags att skapa nya bilder av kravallerna

Vad var det som hände på Schillerska gymnasiet då polisen slog till mot demonstranter under EU-toppmötet i Göteborg 2001?  Konstnären Maja Hammarén står bakom ett återuppförande av den våldsamma aktionen i ett försök att lägga sig i historieskrivningen.

För Eila Leino betyder konsten allt

Eila Leino bestämde sig för att låta konsten ta större plats i livet. Tidigare var hon anställd som städerska men beslöt sig för att säga upp sig för att satsa på bildkonsten.

© 2017 Göteborgs Fria