Makthaverskan får energi av tristessen | Göteborgs Fria
Göteborgs Fria

Makthaverskan får energi av tristessen

De började spela musik för att råda bot på en tråkig vardag. Och några år senare är allt fortfarande lika tråkigt. En ljusning i mörkret är att Makthaverskan just släppt sitt andra album.

På kvällen 8 mars står Makthaverskan på Pusterviks stora scen. Det är releasefest för nya albumet Makthaverskan II. I raderna längst fram är det bokstavligt talat klackarna i taket och huvudet upp och ned. Längre bak stänger en flicka ögonen och sjunger med när Maja Milner sjunger ”Fuck you for fucking me when I was seventeen” till ett på samma gång lite taffligt och stensäkert, skenande komp.

Även om Makthaverskan 2013 faktiskt kan hantera sina instrument var det inte riktigt så när de började spela för ungefär fem år sedan. De lärde sig spela samtidigt med att låtarna, som de kallade ”dödspop”, växte fram. Bränslet kom på den tiden från tillvaron som uttråkade gymnasister.

– Det fanns inget annat att göra. Skolan gick åt helvete och man gjorde samma grejer mer eller mindre hela tiden. Men vi har ingen bakgrund i kommunala musikskolan eller så. När vi bildade Makthaverskan var det egentligen första gången jag tog gitarren utanför rummet, berättar gitarristen Hugo Randulv när GFT träffar honom och bandets andre gitarrist, Gustav Data Andersson, i en undanskymd vrå av en multinationell hamburgerkedja vid Järntorget.

Enligt Gustav är tristessen fortfarande förutsättningen för Makthaverskan.

– Ja, jag tycker verkligen det. Allt är ju så jävla tråkigt.

Desto roligare verkar Makthaverskan då ha haft i studion under inspelningen av nya Makthaverskan II.

– Gustav är ju med som ny medlem och den här gången hade vi mer vetskap om tekniken. Att det går att göra pålägg och att man inte behöver spela in allt i en enda tagning hela tiden. Det här känns mer som ett album, förra skivan var mer bara en samling låtar, säger Randulv.

Vi backar någon vecka i tiden från intervjutillfället och är tillbaka i de främre leden på Pusterviks scen och releasefesten. För gänget längst fram, och sedermera även uppe på scen med bandet, är det något livsviktigt som händer. Och kanske har Göteborgs ungdomar varit svältfödda på hjärtskärande popmusik i desperat ilfart?

I en recension av nya albumet på Festivalrykten.se skriver Nike Rydberg Krohné om Göteborgs torftiga popscen: ” Vi får nöja oss med indiekille-lokalband-kloner i paisleyskjortor som mest tack vare utseende och umgängeskretsar får spelningar på Jazzhuset då och då. Tack som fan. Och mitt i allt det där finns plötsligt Makthaverskan - jag förstår att de inte vill förknippas med någon göteborgsscen.”

Varken Hugo Randulv eller Gustav Data Andersson känner någon direkt samhörighet med vare sig föregångare eller nutida akter i staden.

– Vi är absolut inte en del i ett större led, även om andra kanske ser det mer så än vi. Vi kommer nog från samma kärna som många andra, men det är ju mer på ett mentalt plan än ett musikaliskt, funderar Gustav.

Bandet har inga ambitioner att vara politiska.

– Inte för fem öre. Det känns bara uttröttande. Vi är mer hjärta än hjärna och det känns som att en stor del av energin skulle försvinna om vi blir för genomtänkta, säger Hugo.

Några dagar efter GFT:s möte med Makthaverskan råkade bandets trummis, Andreas "Palle" Wettmark, ut för en allvarlig misshandel och bandet beslutade att ställa in planerade spelningar i i Stockholm (Debaser Slussen 30 mars), Göteborg (Fängelset 13 april) och Malmö (Debaser 30 april).

– Palle behöver återhämta sig och därefter får vi se hur han mår. Vi tycker såklart att detta är jättesynd men är peppade på att få komma ut och spela igen sen, och vi lovar att komma tillbaka till de drabbade städerna, skriver bandet på sin facebooksida.

Rekommenderade artiklar

Hallå där…

… Emil Klingvall, konstnärlig ledare på Teater Jaguar och initiativtagare till Teaterstråket – Göteborgs motsvarighet till Broadway.

© 2019 Göteborgs Fria