Det är den 12 juni 2009 och presidentval i Iran. Mahmoud Ahmadinejad utropar sig som vinnare, vilket möter stark kritik från kandidaten Mir-Hossein Mousavi och oppositionen, som menar att valfusk förekommit. Den största protestvågen sedan revolutionen 1979 bryter ut, med flera dödsfall och gripanden som följd. I internationella medier sprids bilder från huvudstaden Teheran, där hundratusentals personer demonstrerar.

Två av demonstranterna är Magid Manzouri och Mahshid Houshmast.

Innan valet hade Magid varit engagerad i oppositionella Mousavis valkampanj.

– Vi hade någon sorts hopp, det kändes som att vi kanske skulle kunna förändra något, säger Magid.

För honom och Mahshid handlade protesterna om flera saker: om kvinnors och arbetares rättigheter, om att Irans oljepengar ska gå till folket och om demokrati.

Under en stor demonstration den 18 september hamnade Magid och hans vänner i närkamp med regimens specialstyrkor. Han berättar att han tillsammans med flera andra satte eld på styrkornas motorcyklar och tog deras vapen och lämnade in dem i en moské, för att de inte skulle användas mot demonstranterna.

Några dagar senare, den 21 september, reste Mahshid och barnen till en kusins bröllop i Sverige. Magid var kvar i Iran och jobbade, när han fick besked om att säkerhetstjänsten hade letat efter honom.

– En granne hade sett dem vid vår lägenhet.

Eftersom många demonstranter greps under perioden beslutade Magid att gömma sig hos en kompis i norra Iran. Under tiden greps en annan vän i Teheran. Snart därefter fick Magid en delgivning till sitt jobb om att han måste inställa sig hos islamiska domstolen inom tre dagar. Magid pratade i telefon med Mahshid, som var i Sverige, och de kom fram till att det var farligt för Mahshid och barnen att återvända till Iran. De sökte därför asyl i Sverige.

Magid inställde sig inte hos domstolen, av rädsla för det ökända iranska rättssystemet, men den 25 november blev han dömd i sin frånvaro till tre års fängelse. Han beslutade sig för att fly landet.

– Resan är en historia i sig. Jag såg en barnfamilj dö på båten mot Turkiet och vid gränsen mellan Turkiet och Grekland låg det många döda kroppar.

Den 18 mars 2010 sökte Magid asyl i Sverige.

Nu har familjen bott här i tre år. Barnen Niki och Sam, som har hunnit bli elva och fyra år, går i skola och förskola.

– Deras liv är här. Niki är så orolig och ledsen eftersom alla hennes vänner har uppehållstillstånd, men inte hon. Det finns så mycket som oroar mig; att vårt hemland förstörs av regimen, att vi har ont om pengar och att barnen är ledsna, säger Mahshid.

Familjen hotas nu att utvisas till Iran. I november förra året fick de avslag i sista instansen. Den främsta orsaken är att Migrationsverket menar att handlingarna från islamiska domstolen är falska, eftersom ordval i handlingarna inte stämmer med hur den islamiska domstolen skulle ha skrivit.

Men enligt Magid är det inte konstigt, eftersom det inte alltid är den officiella domstolen som dömer, och eftersom det inte alltid är jurister som skriver domarna. Magid och Mahshid har försökt få intyg på att domen är äkta.

– Men få jurister i Iran vågar ge sådana intyg, säger Mahshid.

Migrationsdomstolen menar också att Magids roll i den oppositionella valkampanjen och i demonstrationerna var begränsad och att de iranska myndigheterna därför inte borde ha koll på honom.

– Vi bad Migrationsverket att lova att inget kommer att hända oss i Iran, men det kan de inte, säger Magid.

En annan grund för uppehållstillstånd är barnens bästa. Sam var bara åtta månader när han kom till Sverige och har levt större delen av sitt liv här. Men gällande barnen menar Migrationsdomstolen att ”det inte har framkommit att de har anpassat sig till svenska förhållanden i sådan utsträckning att det därigenom skulle kunna föreligga grund för uppehållstillstånd.”

För ett par månader sedan drogs familjens barnbidrag in.

– Sam har problem med ögonen och behöver ofta vård. Jag ber inte Migrationsverket att betala mina räkningar, men snälla betala barnens, säger Magid.

Nu har familjens ärende lämnats över till polisen för utvisning. Men de har bestämt sig för att stanna.

– Om vi inte hade barn kunde vi prövat att åka tillbaka och jag kunde ha fortsatt den politiska kampen inifrån fängelset, men nu måste vi tänka på barnen, säger Magid.