Lyckad bearbetning av samtida klassiker | Göteborgs Fria
Göteborgs Fria

Lyckad bearbetning av samtida klassiker

Priserna och lovorden har haglat över australiensiske illustratören Shaun Tan. Han har vunnit Peter Pan-priset, Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne, och, inte minst, en Oscarsstatyett. Den sistnämna belönades Tan med för sin kortfilm The Lost Thing, baserad på författarens bok med samma namn.

Det är alltså inte överdrivet att påstå att Folkteatern har tagit sig an ett av samtidslitteraturens mest erkända namn med sin dramatisering av The Red Tree. Som åskådare har man anledning att vara förhoppningsfull.

Föreställningen är lika mycket dans som teater, vilket förstås är alldeles riktigt – för en bilderbok är lika mycket ett målat konstverk som den är litteratur. Och att pjäsens enda skådespelare, Cecilia Milocco, har ett förflutet inom baletten blir tydligt bara några minuter in i föreställningen.

I sin röda kalufs och illasittande kostym trippar Miloccos rollfigur runt, runt, uppgiven, med djupa suckar. Hon är en melankolisk Papphammar. Vad är hon ledsen för? Allt. Vad kan lindra hennes vemod? Inget. För ibland känns allting bara fel, och dagen börjar utan att man har någonting att se fram emot. Problemen hopar sig, man missar allt roligt och fint, och ingen, absolut ingen, kan förstå.

Alltid är det inte solklart vad som händer på scenen. För de som inte läst Shaun Tans bok borde det bli hart när omöjligt. Men hur den rödhåriga flickan mår undgår ingen i publiken, varken föräldrarna eller de allra yngsta. Utan berättarröst eller repliker är det just känsloläget som blir pjäsens bärande pelare. Ovädersljud spelas upp och uppblåsta kuddar i vitt och svart får representera ett stormande hav; flickan öppnar dörrar och möts av grinande ansikten och hånskratt. I ett avsnitt flyr flickan in i sitt skal, både bildligt och bokstavligt (med hjälp av en äggkostym). Dessa temposkiftningar äger sömlöst rum i en snillrik scenlösning, med roterande dörrar och ljusprojektioner.

I Tans förlaga finns ett litet rött löv med på varje bild, som det aldrig försvinnande hoppet hos människan. När regissör Lars-Eric Brossner och scenograf Sören Brunes stöper om boken till dramatik, är det istället en röd boll som flickan sträcker ut sina händer efter, men aldrig riktigt når. När hon väl får tag i den, skänker hon den till en flicka i publiken – och se, mitt bland oss stiger plötsligt ett lysande, rött träd, som huvudpersonen förundras av. Budskapet är tydligt: ger vi varandra hopp och förtröstan, får vi det själva i retur.

”Vad tyckte du att den handlade om?” Jag hör en kvinna ställa frågan till sin dotter efter pjäsen, och tänker att det är rätt förhållningssätt. Precis som med Tans suggestiva bilder är flera tolkningar möjliga, och barnen har rätt att göra sina egna. En av tjusningarna med Det röda trädet är nämligen att den inte talar ner till sin publik. 6-åringar vet liksom 66-åringar hur det känns att vara oförklarligt ledsen. Det de förstnämnda inte vet, men som teatern hjälper dem att förstå, är att moll kan gå över i dur.

Fakta: 

Teater

Det röda trädet Var: Folkteatern Regi & komposition: Lars-Eric Brossner Idé: Lars-Eric Brossner, Sören Brunes och Cecilia Milocco Scenografi & kostym: Sören Brunes Medv: Cecilia Milocco

swisha en tia:  123 427 91 05

Annons

Rekommenderade artiklar

© 2016 Göteborgs Fria