Mariam delar med sig av sig själv | Göteborgs Fria
Göteborgs Fria

Mariam delar med sig av sig själv

Mariam Wallentin utgör vanligtvis ena halvan av den hyllade duon Wildbirds & Peacedrums. Nu går hon solo och kallar sig Mariam The Believer. Med albumet Blood Donation vill hon lämna ut en del av sig själv. På lördag uppträder hon på filmfestivalens invigningsfest.

Redan första gången som jag hörde Mariam Wallentin i en konsert förstod man att det här var en sångerska utöver det vanliga. Det var Koloni som arrangerade en spelning med de amerikanska experimentrockarna Deerhoof. En minnesvärd kväll. Men konserten med Deerhoof har lämnat få intryck. Nej, det mest minnesvärda var ett av förbanden, nämligen Wildbirds & Peacedrums. Duon, som består av sångerskan Mariam Wallentin och slagverkaren Andreas Werliin, var ett nytt band för mig, och efter att ha upplevt deras utlevande och pulserande konsert var det lätt att förutse att det här var ett band som skulle skapa uppmärksamhet framöver.

Samma år, 2007, kom debutalbumet Heartcore som hyllades av kritiker och gruppen fick utmärkelsen Årets jazz av Rikskonserter, och duon har sedan dess turnerat och uppmärksammats världen över. Efter tredje skivan Rivers (2010), och turnerandet som följde den, tog Wallentin och Werliin paus för att arbeta på andra projekt.

– Det var första aktiva pausen vi har haft sedan vi började spela ihop, känns himla viktigt nu efteråt att vi hade det. Vi behövde förutom att vara kreativa på olika håll och vidga oss musikaliskt även vårda bandet lite. Vi båda kräver så mycket av oss själva och av varandra när vi spelar.

Andreas Werliin har spelat med Tonbruket och Fire! Medan Mariam Wallentin bland andra har spelat ihop med Lindha Kallerdahl under namnet Huntress Bow.

– Vi har känt varandra länge och då jag var med och gästade på hennes senaste skiva Lets Dance så insåg vi hur himla bra våra röster kompletterade varandra. Både jag och Lindha strävar på många sätt i slutändan mot samma mål vad det gäller musiken, energin, förlösandet och friheten – samtidigt som vi också ger varandra olika saker. Vi båda drivs av att utmana oss själva och här kastar vi oss ut tillsammans.

Nu är Wallentin högaktuell med soloskivan Blood Donation under namnet Mariam The Believer. Att gå solo kändes som en logisk utveckling, berättar hon.

– Jag avskyr att känna mig begränsad och är en rotlös själ, att starta det här soloprojektet uppkom ur en nödvändighet, men kommer förhoppningsvis också att ge näring till de andra banden jag har. Och så hade jag just varit i New York och köpt en elgitarr som jag ville börja spela på, så att starta ett nytt band var ett bra sätt tänkte jag.

Wallentin har haft många frågeställningar och teman att utgå ifrån när hon arbetat med skivan. På frågan om vad som inspirerat henne börjar hon räkna upp:

– Strängteorin, blod och att balansera på nerverna. Francis Bacon, tvivel och frågeställningar, det fysiska och det köttsliga blandat med det som svävar över, runtom oss. Sister Rosetta Tharpe och det där talesättet som har följt mig på sistone: ”Hoppet är det sista som lämnar en människa”.

– Jag har också tänkt kring givandet, vad det innebär; att lära sig att ge för att kunna få, att ge villkorslöst utan att kräva någonting tillbaka, sådana saker. I allt jag gör är jag nog rätt så självutlämnande på många sätt, och med Blood Donation ville jag symbolisera det lite, gröpa ur mig själv och kasta iväg, utåt. Precis som att sjunga, det kommer djupt inifrån och pressas ut ur kroppen.

Artistpromotorn Christina Glaeser menade i ett debattinlägg för några år sedan att jazzsångerskor diskrimineras i stora dagstidningar, och att fokus läggs i allt för stor grad på manliga artister. Mariam Wallentin hör till de sångerskor som får välförtjänt uppmärksamhet i media, men hon säger sig samtidigt vara trött på upphöjandet av det manliga konstnärliga geniet.

– Det är jävla tröttsamt. Jämställdhet existerar inte. Än. Men jag är samtidigt glad och stolt över att de allra flesta kvinnliga musiker jag känner är sådana jäkla kämpar och kraftpaket. De flesta människor kämpar banne mig ändå på, mot det bättre, det ljusare. Det vill jag stenhårt tro på.

Närmast väntar en intensiv period med spelningar och promotion för den nya skivan. Det lär även bli en hel del tid i inspelningsstudion. Pausen från Wildbirds & Peacedrums är nämligen över.

– En ny skiva är på gång. Vår tanke är att den ska vara helt klar i tid med att snön börjar smälta. Så ett skivsläpp och förhoppningsvis massa turnerade står på schemat efter sommaren. Det känns fantastiskt och spännande att vara på gång med nytt material.

Rekommenderade artiklar

Chiles filmindustri blommar

Chile är i fokus under årets filmfestival. Under militärdiktaturens år stängdes filmskolor, filmer försvann och möjligheten att göra film begränsades. 40 år efter militärkuppen märks en ny stark filmgeneration.

”I min värld är allt lera"

Konstnären Karin Karinson har mutat in ett eget område inom svensk keramisk skulptur. GFT träffar henne för att prata om loppisfynd som finner sin väg in i hennes verk.

© 2018 Göteborgs Fria