Nationen som brobyggare | Göteborgs Fria

Recension


Göteborgs Fria

Nationen som brobyggare

Statsvetaren vid Göteborgs universitet, Andreas Johansson Heinö, sticker ut hakan rejält när han skriver om ”den oundvikliga och goda nationalismen”, ”den naturliga assimilationen”, och ”vi gillar lika”. Det är som att svära i kyrkan i den infekterade integrations- och invandringsdebatten.

Självklart har han fått mothugg, bland annat av Cecilia Verdinelli i Göteborgs-Posten, som bland annat korrekt noterar hur lite författaren tar upp arbets-bostads-diskrimineringen av invandrare i Gillar vi olika? - hur den svenska likhetsnormen hindrar integrationen”.

Verdinelli kallar boken ”ett konservativt verk”, och en del i ”ett borgerligt opinionsmaskineri med syfte att förändra migrationspolitiken”. Där det är ”uppenbart att Heinö är den värdefulla akademiska kuggen i denna opinionskampanj.” Hon tillämpar alltså ett klassiskt debattknep; associativ skuldbeläggning (”guilt by association”).

Ändå stödjer antirasisten Andreas Johansson Heinö i stort den ”post-assimilationistiska” statsofficiella mångkulturpolitik, som infördes på 70-talet och som 2010 blev grundlagsbefäst. Han anser att ”öppna gränser bör vara en högt prioriterad politisk målsättning”. Han försvarar en liberal migrationspolitik för dess kulturella och ekonomiska nytta. Och han vill bekämpa den svenska konformismen och likhetsnormen som han ser som ett hinder för invandrarnas acceptans, anpassning och lyckade integration.

Författaren själv är dock ganska konformistisk i sin lagomhet. Han vill ha lagom mycket av vardera assimilation, nationalism, integration och mångkultur. Och det är väl den negativa sidan av boken. Det är snårigt att få grepp om vad människan egentligen vill rent konkret - förutom språkkrav och högre status för medborgarskapet.

På bokens pluskonto finns den sansade å-ena-sidan-å-andra-sidan-tonen, långt bortom indignation, känslosvall, önsketänkande, svartmålning och politisk korrekthet, som så länge förgiftat debatten. Ett stort erkännande också av Andreas Johansson Heinös stora kunnande i ämnet, och förmåga att skildra alla sidor, och såväl svenska som utländska aspekter av multikultidebatten. Författaren konstaterar att människan är en gruppvarelse som föredrar sina egna och uppskattar likhet. Därmed utgår han, menar jag, från den nödvändiga evolutionära och materialistiska förståelsen av den mänskliga naturen (hur människan är, inte hur vi önskar att hon vore). Problemet blir då mångkulturens potential att skapa etnisk splittring och kulturell/religiös söndring i landet.

I det sammanhanget betonar Andreas Johansson Heinö skillnaden mellan den faktiska mångkultur, som med massinvandringen sedan 70-talet ersatt det tidigare mycket homogena Sverige (en mångkultur vi måste lära oss att tolerera om än inte alltid gilla), och den ideologiska mångkulturalismen. Enligt det senare tänkesättet kan och bör olika minoritetsgrupper leva separat från majoritetsbefolkningen utan anpassning till denna. Andreas Johansson Heinö menar tvärtom att samhällsgemenskapen kräver en viss assimilation till svenskhet, liksom en viss grad av medborgarövergripande nationalism. Samt att även gammalsvenskarna till viss del anpassar sig till nysvenskarna i en ömsesidig kulturell förändringsprocess.

Den samhällsvetenskapliga forskningen - statsvetenskap, nationalekonomi, sociologi, historia, psykologi - visar att homogena nationer ger mer fred, bättre demokrati, ekonomisk utveckling, och socialt välstånd, framhåller författaren. Därför måste det ovanför den privata mångkultur inom lagens ramar (som vi måste acceptera som en liberal, demokratisk och mänsklig rättighet), även finnas en sammanhållande solidarisk nationell gemenskap. Sålunda: ”I dagens Sverige är bristen på god och inkluderande nationalism ett integrationsproblem…”.

Heinö själv anser att han i bara ett avseende avviker från ”den mångkulturella normen”. Det är i insikten i hur svår mångkultur och stor invandring är att hantera. Kulturkrockar är oundvikliga. Därför måste det finnas en öppen och kritisk debatt i frågan. Det bör vara legitimt att ta upp invandringens och integrationens problem och svårigheter.

Han påpekar vidare att rasister och etniska nationalister utestänger invandrare. Assimilation och inkluderande nationalism tvärtom välkomnar invandrarna. Det handlar om att få med invandrarna i den svenska språkliga gemenskapen (vid sidan av att de behåller sina egna språk), samt i en med svenskarna gemensam civil, medborgerlig och kulturell nationalism.

Det handlar vidare om den sociala konstruktionen av en svensk nation för samtliga medborgare - in-födda som in-vandrade. En nation är ju ett ständigt pågående samhällsprojekt som enar människor som inte känner varandra i en gemensam historia, nutid och framtid. Och att nationer och folk är kulturellt konstruerade (och inte är eviga, medfödda, biologiska blodsgemenskaper, min kommentar) betyder inte alls att de inte existerar som många vänsterintellektuella i Sverige fått för sig. Nationer väl konstruerade tenderar att bestå, liksom byggnader väl konstruerade tenderar att stå - fast även de är människoskapade.

Om jag lyckats dechiffrera boken rätt instämmer jag med det mesta. Men jag tror inte att man, som Heinö, kan skilja så klart mellan etnicitet och kultur. Jag vill också mer än honom betona vikten av gemensamma samhälleliga grundvärderingar mellan nya och gamla svenskar.

Fakta: 

Litteratur

Gillar vi olika? Författare: Andreas Johansson Heinö Förlag: Timbro

Annons

Rekommenderade artiklar

© 2016 Göteborgs Fria