Det var inte mer än en mellanlandning: femton timmar i Lissabon med övernattning på ett anonymt transithotell. Men redan detta korta besök var tillräckligt för att känna den dystopiska stämningen.

Eller låg det egentligen hos mig? Kanske för att regnet vräkte ner på värsta Blade Runner-manér. Eller för att det var två dagar efter den generalstrejk som utlysts som paneuropeisk, men som fick störst genomslag i den akuta skuldkrisens Sydeuropa. Hade jag planerat min resa till bara ett par dagar tidigare hade jag kanske fastnat. Jag frågade chauffören som körde mig till hotellet om det stått stilla under strejkdagen. Jo, sa han, många flyg var försenade. Och många i den offentliga sektorn strejkade, så där var det kaotiskt. Sedan började han prata om barnen som livets stora lycka. Jag frågade honom inte om han själv hade strejkat, han verkade inte vilja prata om det. Men den korta bilturen till flygplatsen kantades av strejkaffischer.

Svenska reportrar har tyckt om att kontrastera portugisernas lugn med högljutt indignerade spanjorer eller stenkastande greker. Portugiserna verkar kunna ta allt, tåla allt. Var det någonsin en sann bild? I så fall: inte nu längre. När jag på hotellrummet zappar mellan nyhetskanalerna handlar det mesta om krisen, och flera inslag om polisens ansträngningar att identifiera ”våldsverkare” från strejkdagens sammanstötningar. Bilder på tårgasmoln, nedfällda visir och haglande batongslag; EU:s ansikte detta fredsprisets år 2012.

Dagen därpå lämnar jag ett Portugal som av det tunga regnet närmast börjat likna ett träsk. Chauffören som kör mig och några ytterligare hotellgäster talar dystert om klimatförändringar. Ingen i bilen ifrågasätter. Snarare känner vi oss väl alla som syndare, på väg till flygplatsen som vi är. Med en historia i miljörörelsen, minns jag hur man för alls inte så länge sedan ofta möttes av skepsis när man talade om klimatet. På bara några år har den globala uppvärmningen blivit allmänt vedertagen och den självklara referensen vid allehanda väderavvikelser.

Det finns en del forskare som börjat tala om att vi befinner oss i en ny geologisk tidsålder. Antropocen, tiden då människans inverkan på miljön nått planetär nivå. Historikern Dipesh Chakrabarty påpekar hur denna nya medvetenhet innebär att distinktionen mellan mänsklig historia och naturhistoria kollapsar, liksom mellan historisk tid och geologisk. Hur ska vi förstå oss själva i detta? Människan har blivit en geologisk aktör, men för den enskilde är detta aktörskap likväl överväldigande onåbart.

Den nödvändighetens ideologiska regim vi lever i, säger oss ständigt att det inte finns några alternativ till den rådande ordningen, bara smärre justeringar. Samtidigt fortsätter vinster att privatiseras och risker att socialiseras. Den formellt demokratiska staten har reducerats till kapitalets vakthund, och också oron för klimatförändringarna inordnas i kapitalismens logik. Vad ska vi göra med den globala uppvärmningen? Låt oss lägga ut den på marknaden! Kommers med utsläppsrätter är big business.

Vi har lättare att föreställa oss världens undergång än kapitalismens slut, säger filosofen Slavoj Zizek. Hur förflyttar man gränserna för vad som är möjligt att föreställa sig? På de portugisiska nyhetssändningarna om strejkdagen är det som vanligt ”anarkister” som får bära hundhuvudet för våldet. Jag tänker: så passande. Alltid är det anarkisterna.

För ”anarkist” kan här användas som beteckning för vemhelst vars protest inte är lydig nog, synonymt med den avfärdande beteckningen ”yrkesdemonstrant”. Kanske springer detta behov av att om och om igen slå ner på ”anarkisterna” just ur en av anarkismens vackraste sidor: det direkta kravet på nuet, den envetna vägran att skjuta upp befrielsen till morgondagen, kort sagt, den orubbliga tron på det omöjliga.