”Cambodia is changing rapidly” säger en röst i början av filmen Cambodia for sale. Det låter som en reklamslogan. Filmen visas på det tysk-kambodjanska kulturhuset Meta house på Boulevard Sothearos i centrala Phnom Penh. Men filmen syftar på de förändringar som genomförts av profithungriga företag med myndigheters medgivande, och som har skett på bekostnad av fattiga invånares mänskliga rättigheter till bostad, försörjning, skola, sjukvård, tillgänglighet och personlig säkerhet.

Dokumentären skildrar tömningen av ett bostadsområde, Dey Krahorm i centrala Phnom Penh, bara ett stenkast från Meta house. De boende, som till stor del var kulturarbetare med snäva ekonomiska ramar, tvångsförflyttades till områden långt utanför staden, där det varken finns hus att bo i, skolor, rent vatten, sjukhus, möjligheter till försörjning eller annan infrastruktur.

Marken är med sitt centrala läge mycket attraktiv. Företaget 7NG ville exploatera området, och fick tillstånd till detta av myndigheterna. De vann en rättegång mot de boende, trots att de boende kunde visa upp giltiga lagfarter. De vägrade förhandla om en marknadsmässig ersättning till invånarna. Natten till den 24 januari 2009 gick 7NG in med bulldozrar i Dey Krahorm. De boende, som vägrade flytta, bildade mänskliga murar som mejades ner. 16 personer skadades.

De senaste decennierna har tvångsförflyttningar skett av hundratusentals invånare i hela landet. Cirka 10 procent av Phnom Penhs befolkning har tvångsförflyttats, enligt Amnesty internationals rapport Evictions and resistance in Cambodia från 2011.

Brittis Edman, som uttalar sig i filmen, arbetade vid inspelningstillfället för Amnesty international i Kambodja. Hon betecknade tvångsförflyttningarna som de grövsta kränkningarna av mänskliga rättigheter i samtidens Kambodja. Hon hävdade också att utländska donatorer bör sätta press på Kambodja.

Vad gör svenska biståndsorgan konkret för att stötta de boendes mänskliga rättigheter? Enligt Sidas årsredovisning 2011 bidrar Sverige genom Sida till Kambodja med sammanlagt 183 miljoner svenska kronor. Av dessa går 13 miljoner till det civila samhället, det vill säga fristående organisationer (NGO:er), främst inom området demokrati och mänskliga rättigheter.

Men 170 miljoner svenska kronor gick 2011 till den stat som möjliggör och slår mynt av kränkningar av mänskliga rättigheter. I Sidas resultatredovisning från 2011 finns av utrymmesskäl bara ett projekt i Kambodja, ett demokratiprojekt där stat, kommun och fristående organisationer involverats. Revisionen av projektet sägs vara godtagbar. Varför redovisas endast detta projekt?

Den demokratiska beslutsprocessen och den fria debatten är satt ur spel av korruption och informella regelsystem som missgynnar och hotar oppositionella; dem som kritiserar myndigheters handlingar, som beslutet om att tillåta tömningen av Dey Krahorm. Då är det mycket viktigt att på ytan ge ett sken av demokrati. Det Sida-projekt som redovisats är ett av statens och regeringens demokrati-alibin.

Till utbildningssektorn bidrar Sida med 23 miljoner. Sveriges ambassadör Anne Höglund hävdar vikten av att stötta utbildning. Men vart tar de 23 miljonerna vägen?

Jag har sedan 2001 levt och arbetat som frilans i Kambodja i längre och kortare perioder, främst med kulturutbytesprojekt. I mitt arbete har jag besökt och samarbetat med ett stort antal statliga skolor, både i huvudstaden och på landsbygden. Jag har sett allvarliga brister. En lärares månadslön uppgår till 50 dollar. På landsbygden är lönen 25 dollar. Lärartätheten på landet är mycket låg och klasserna stora, 50 – 60 elever. Lokalerna är undermåliga och den tekniska utrustningen obefintlig. På grund av de låga lönerna tvingas föräldrar muta lärarna för att barnen ska undervisas. Jag har sett lärare ignorera elever vars föräldrar inte kunnat betala. Detta är bara ett fåtal exempel.

”Sida stöttar kambodjanska staten för att det ger hållbarhet på sikt. Men om staten inte gör som Sida tänkt med pengarna, så kan vi inte göra någonting alls”, säger Anne Höglund. ”Vi kan inte heller kolla varje enskild skola.”

Varför har 7NG fått myndigheters tillstånd att med våld förflytta boende? Varför förbättras inte situationen i de statliga skolorna? Svaret är, i den korrupta statens namn, som ordspråket säger: money talks.

Varför finns de statliga projekten inte med i resultatredovisningen? Hur många av de 170 miljoner svenska biståndskronorna försvann ner i tjänstemäns fickor? Vad är lösningen?

Låt oss vända på ordspråket om att pengar talar. Sida kan låta de 170 miljonerna tala: helt enkelt dra in detta stöd så länge inga förbättringar sker i den statliga skolan, och så länge medborgare tvångsförflyttas från sina bostäder.