Avgörande läge för tillgängligt boende | Göteborgs Fria
Göteborgs Fria

Avgörande läge för tillgängligt boende

”Talibanism”. Det kallade Göteborgs stadsarkitekt Björn Siesjö kravet på att nya bostäder ska vara tillgängliga. Nyligen ställde sig även bostadsminister Stefan Attefall (KD) i ledet som hävdar att fler studentlägenheter kan byggas om kraven på tillgänglighet sänks. Men andra pekar på att förslagen skjuter kostnader på framtiden – och är diskriminerande.

I den omtalade intervjun i Göteborgs-Posten (27/5) pekar Björn Siesjö ut tre punkter som gör det svårt att bygga små och billiga hyresrätter. Förutom bullerskyddet och parkeringsplatser i anslutning till bostäderna menar han att ”hundra procent tillgängligt för rörelsehindrade är...talibanism och ger minskad tillgänglighet för unga och obemedlade”.

Det Björn Siesjö förespråkar är att sänka kravet på att 100 procent av alla nybyggda lägenheter måste var tillgängliga till en nivå på cirka 70 procent. Han menar då att man skulle få pengar över till att bygga fler små bostäder som inte behöver vara tillgängliga.

Uttalandet har rört upp en hel del känslor och mött kritik från både tillgänglighetsrörelsen och kommunalråd i Göteborg. Björn Siesjö har anklagats för att vilja fuska med lagar och regler och för att han ställer olika grupper i samhället mot varandra.

Göteborgs stadsarkitekt är inte ensam om sitt synsätt. Nyligen gav civil- och bostadsministern Stefan Attefall (KD) ansvarig myndighet, Boverket, i uppdrag att undersöka vilka regler kring tillgänglighet som kan tas bort. Även Attefall menar att kravet på tillgängliga bostäder försvårar byggandet av billiga och små lägenheter för bland andra unga och studenter.

Lagarna och reglerna som står i centrum för diskussionen är plan- och bygglagen samt plan- och byggförordningen. I Boverkets byggregler finns de detaljerade krav som ställs på nyproduktion av bostäder. Det handlar till exempel om att dimensionera bostäder så att man kan röra sig obehindrat med rullstol, regler kring framkomlighet till och från bostaden samt hur dörrar utformas. Redan 1977 skrevs det in i lagen att tillgänglighet i bostäder påbjuds, och att byggnader med över tre våningar skulle ha hiss. I dag gäller hisskravet för fler än två våningar.

Trots lagarna byggs det otillgängliga bostäder. När föreningen DHRG granskade nybyggda lägenheter i Göteborg upptäckte man trånga kök, små badrum och nivåskillnader till balkongen. Det befintliga bostadsbeståndet är långt ifrån tillgängligt och endast 60 av landets 290 kommuner har inventerat sitt bostadsbestånd ur tillgänglighetssynpunkt, enligt Handisam.

Det är fortfarande en lång väg tills alla bostäder är tillgängliga, och att flera röster nu höjs för att minska tillgängligheten möter skarp kritik från tillgänglighetsrörelsen.

Orsaken till att Siesjö och Attefall vill ändra regelverken är att tillgänglighetskraven är dyra. Frågan är om det stämmer? Svaret varierar beroende hur man räknar.

Någon som ger Siesjö och Attefall rätt är Hans Örnhall. Förutom att vara arkitekt är han medförfattare till några av de ursprungliga reglerna om tillgänglighet för Boverket, då kallat Planverket, och även sakkunnig inom tillgänglighetsfrågor.¿ Han menar att kravet på tillgänglighet tvingar upp lägenheters storlek.

– Mest markant är det på små bostäder, från studentbostäder till bostäder för en person. Där märks det att det blir mycket större. Det kräver större hygienutrymme, det krävs att alla passagemått är större och man måste ha större utrustning, säger han.

Finns det någon gräns för hur små tillgängliga bostäder kan vara?

– Mellan 30 och 35 kvadratmeter går det att göra en hygglig bostad men då gäller det att få plats med alla funktioner. Ska man vara väldigt strikt så blir det ofta mellan 43 och 45 kvadratmeter.

År 2010 låg kostnaden för nybyggda lägenheter i ordinära flerbostadshus enligt SCB på 32 837 kronor/kvadratmeter. Om Hans Örnhall påstående stämmer, betyder det att en lägenhet som skulle kunna vara 20 kvadrameter, men på grund av tillgänglighetskraven tvingas bli 35 kvadrameter, kostar nästan en halv miljon kronor mer att bygga.

Hans Örnhall medger dock att en stor del av de extra kostnaderna går att planera bort på arkitektstadiet. Han säger att det finns en skillnad i olika kommuner hur man hanterar det.

– Helt klart är att i de kommuner där man ställer högre krav har man anpassat sig bättre och kommit fram med lösningar som är yteffektivare, säger han.

Ett exempel som arkitekturbranschen föreslår för att planera bort kostnader är att i ett tidigt skede anlita en tillgänglighetskonsult. Ju tidigare och mer delaktig konsulten görs i projekteringen, desto lägre blir kostnaderna.

Någon som helt förkastar idén om att tillgänglighetskrav betyder större bostäder och dyrare hyror är Pelle Kölhed, förbundsordförande i Personskadeförbundet RTP.

– Bygger man rätt och planerar rätt från början så blir det inte dyrare att bygga tillgängligt.

Pelle Kölhed jobbar aktivt med att förändra lagstiftningen och demonstrerar varje torsdag utanför Rosenbad för att få till en lagändring. Något som nu också är på gång. Den 14 juni i år röstade riksdagen igenom arbetsmarknadsutskottets betänkande om att klassa bristande tillgänglighet som diskriminering och uppmanade regeringen att inkludera det i diskrimineringslagstiftningen. Pelle Kölhed tycker att att det finns en konflikt mellan Stefan Attefalls uppmaning till Boverket om att se vilka regler som kan tas bort samtidigt som lagförslaget är på väg.

– Han har fallit till föga för byggbranschen. Han borde i stället vara lojal mot den regering som har lagt en nationell handlingsplan från 2011 till 2016 som säger att man ska fortsätta öka tillgängligheten i landet. Den ligger fast och sedan går han tvärs emot det, det tycker jag är ett problem för regeringen, säger Pelle Kölhed.

Han menar att byggbranschens, bostadsministerns och stadsarkitektens idéer är utestängande.

– Jag skulle vilja fråga stadsarkitekten vad han skulle säga om man begränsade hans frihet att besöka vänner och bo var han vill bara för att man inte kommer in. Han tänker sig aldrig in i en jag-situation utan han tittar på en massa andra parametrar och faller undan för vad byggindustrin säger.

Kölheds lösning på problemet och budskap till makthavarna är därför enkelt.

– Följ lagarna. Det finns en anledning till att de har kommit till.

Lilian Müller delar Kölheds syn. Hon har tidigare jobbat som tillgänglighetskonsult i 17 år och är författare till boken Ett samhälle för alla där hon försöker vidga perspektivet på tillgänglighet. Hon är också ordförande i nätverket European Network for Accessible Tourism, ENAT. Hon kallar stadsarkitektens uttalande för kortsiktigt.

– Jag tror han måste tänka i ett vidare perspektiv och se helhetskalkylen. Först och främst måste han kunna svara på vad det faktiskt är som blir dyrare i att göra tillgängliga och kloka lösningar redan från början, säger hon.

Müller menar att samhället tjänar på att bygga tillgängligt från början och att det blir dyrare att försöka rätta till saker i efterhand.

Tesen stärks av rapporten Dörrarna stängs innan alla har fått plats (2012), av Dan Andersson, nationalekonom och LO:s förre chefsekonom. Rapporten visar en bred uträkning av samhällets kostnader och vinster för att investera i tillgänglighet, med kontentan att ”nyttan av investeringar i tillgänglighet grovt underskattas”.

Andersson pekar på att det visserligen endast är 3,5 procent av befolkningen i Sverige som har rörelsehinder, men att andelen bland personer mellan 65–84 år ligger på 18,4 procent. En stor del av befolkningen kommer därmed att få nytta av åtgärder för tillgänglighet senare i livet. ”Samhället kan inte byggas med friska barnlösa 40-åringar (ofta män) som norm, det återspeglar vare sig hur befolkningen ser ut eller individers livsbana” skriver Andersson.

Det är den kortsiktigheten som Lilian Müller kritiserar. De kostnader som stadsarkitekten vill få bort tippar lätt över på andra delar av kommunens verksamhet, säger hon.

– Det uppstår en massa merkostnader i förlängningen. Vem som helst kan genom skada eller sjukdom få en funktionsnedsättning där kommunen måste gå in med bostadsanpassningsstöd och bygga om.

Hon syftar på det bidrag som personer med funktionsnedsättning kan ansöka om för att anpassa sin bostad efter sina behov. Det kan exempelvis handla om automatiska dörröppnare eller rullstolsramper. Kommunernas kostnader för anpassningar ökade med 30 procent mellan 1990–2010, bland annat eftersom allt fler blir äldre och fler äldre bor kvar hemma istället för att flytta till särskilda boenden.

Förra året delade Sveriges kommuner ut drygt en miljard kronor i bostadsanpassningsbidrag fördelat på strax under 76 000 beviljade ansökningar. I Göteborg låg beloppet på 48,4 miljoner kronor.

Stadsarkitekten Björn Siesjö håller dock inte med om att hans ståndpunkt är kortsiktig. Han tycker snarare att dagens system är kortsiktigt.

– Om vi ska bygga ett bostadsbestånd som både är för stort och för dyrt för våra medborgare är det inte heller långsiktigt. Det har både att göra med ekonomi och miljömässig hållbarhet. Om vi ska producera, förvalta och värma ett bostadsbestånd som är onödigt stort kostar det fruktansvärt mycket pengar, säger han.

Han delar inte heller Lilian Müllers syn på kostnader för eventuella bostadsanpassningsbidrag.

– Det kanske är så att man måste finna sig i att behöva flytta om man blir rörelsehindrad. Det finns många andra förändringar i livet som gör att man måste flytta, säger han.

Frågan är var man ska flytta? Personer med funktionsnedsättningar har i snitt 20 procent lägre disponibel inkomst än genomsnittet och gruppen har oftare ekonomiskt bistånd eller sjukförsäkring. Att köpa en lägenhet kan därför vara svårt. På Boplats finns så kallade t-märkta bostäder, som visserligen inte är helt tillgängliga, utan har så kallad rullatorstandard. För att ha råd med de t-märkta lägenheterna krävs också en ordentlig inkomst. När GFT söker på Boplats hittar vi 75 lediga t-märkta lägenheter i Göteborg, men endast tre av dessa har en hyra under 5 000 kronor.

Är inte det ett ganska tufft krav att folk måste flytta?

– Är det inte ganska tufft att säga till våra unga att de inte kan flytta hemifrån för att vi inte tänker bygga lägenheter som de har råd att bo i? Vi måste hela tiden försöka optimera våra begränsade resurser för att göra det så bra som möjligt för så många som möjligt. Det innefattar så klart det rörelsehindrade men också andra grupper, säger Björn Siesjö.

Unga Rörelsehindrade Göteborg skriver på sin hemsida: ”Björn Siesjö ställer grupper som: unga, obemedlade och funktionsnedsatta mot varandra. Men det finns inga vattentäta skott mellan dessa grupper. Vi är inte ”en funktionsnedsatt” som lever isolerad i sitt hem utan vi kan vara förälder, barn, släkting, arbetskamrat, vän, partner och kan dessutom vara rik eller fattig.”

Unga Rörelsehindade menar också att det främst är fastighetsägarna som tjänar på de många och små lägenheterna: ”Unga Rörelsehindrade Göteborgsklubben noterar att det är ekonomiskt försvarbart att bygga stora badrum i etage i syfte att skapa spa-känsla men att bygga tillgängliga toaletter är för dyrt.”

Fakta: 

Debatt den 10 oktober

På onsdag den 10 oktober bjuder Björn Siesjö in till en debattkväll på ämnet under rubriken Är staden för alla 18-19.30 i Älvrummet. Medverkande debattörer är: Henrik Ehrlington (HSO) David Lega (kommunalråd KD), Yvonne Svensson (Boverket) Robert Kindberg (DHR) Hanna Mörck (jagvillhabostad.nu) och Gabriel Liljenström (Gröna Studenter). Läs mer på Älvrummets hemsida.

Läs även: Så tycker olika aktörer om tillgängligheten

swisha en tia:  123 427 91 05

Annons

Rekommenderade artiklar

© 2016 Göteborgs Fria