”Jag vill förändra människors liv” | Göteborgs Fria
Fria.Nu

”Jag vill förändra människors liv”

I Våga minnas berättar Ewa Cederstam om hur hon som ung blev utsatt för våldtäkt, och hur denna händelse påverkat henne. Nu tilldelas hon Dorispriset för sin hyllade dokumentärfilm.

Film är ett massmedium som når miljoner människor i alla åldrar och därför är det viktigt att både kvinnor och män skapar dessa berättelser. Det är ett självklart konstaterande, men ganska långt ifrån verkligheten. Doris är ett filmnätverk som aktivt arbetar för en ökad jämställdhet inom filmbranschen. Årligen delas Dorispriset ut med syftet att ”synliggöra kvinnliga genier inom filmbranschen, kvinnor som arbetar i sann Dorisanda.”

Årets pristagare är Ewa Cederstam, som senast uppmärksammats för filmen Våga minnas. Ewa Cederstam berättar i filmen om hur hon som tonåring blev utsatt för en våldtäkt. Filmen är modig och utlämnande, och har som syfte att få oss att prata om ett tabubelagt ämne.

– Filmen uppmanar publiken att glänta på locket och börja prata om saker vi ofta gömmer undan för varandra. Att få ett pris i sann humanistisk och feministisk anda gör att jag känner att jag vill och ska fortsätta göra denna typ av filmer.

Tidigare har Cederstam berört sexuella övergrepp i kortfilmen Kvinnans plats. I denna film intervjuar Cederstam fem kvinnor som alla blivit utsatta för våldtäkt för att prata om minnen som aldrig försvinner.

– Jag anser att våldtäkt är tabu belagt att prata om. Att offer blir en notis i tidningen, att inga offer träder fram och berättar vad de varit med om. Framför allt är det väldigt tyst om hur det verkligen är att leva med minnet av en våldtäkt.

För att fortsätta undersöka hur minnets mekanismer fungerar började Cederstam sedan intervjua dömda våldtäktsmän på Skogomeanstalten utanför Göteborg. Det blev dock ingen film av detta. Istället kände Ewa Cederstam att hon var tvungen att rikta frågan till sig själv: Vilka minnen är det som jag själv förträngt?

Resultatet blev dokumentärfilmen Våga minnas som hade premiär tidigare i våras. I filmen berättar Ewa om hur hon som 18-åring blev utsatt för en våldtäkt, och om det omöjliga med att glömma en sådan händelse. Trots att filmen handlar om hennes egna upplevelser betonar hon att målet för henne inte är att bli privat.

– Jag har egentligen aldrig haft en privat mission. Jag vill hellre lyfta upp våldtäkt på den politiska agendan. Visst, det är en personlig film, men den är gjord så att den ska kunna upplevas av alla och bli till en universell angelägenhet. Jag vill få publiken att tänka på sina egna tysta hemliga rum. De flesta familjer har sina egna familjehemligheter, saker de aldrig pratar om. Min familjs tystnad har handlat om våldtäkten. Det anmäls drygt 6000 våldtäkter årligen i Sverige och det är uppskattningsvis 10 procent som anmäler våldtäkt. Dessa mörkertal och allt lidande är helt förfärligt. För offer såväl som för alla släktingar som får leva med detta trauma.

Ewa Cederstam vill göra filmer som förändrar människors synsätt på vardagliga saker. Hon säger att hon vill få människor att börja tänka på sina egna liv. Stoff till sina filmer kan komma genom en notis i tidningen eller i personliga möten med människor.

– Att jobba som dokumentärfilmare är ett fantastiskt yrke. Att få komma hem till människor som berättar och delar med sig av sina liv är alltid lika fascinerande.

Dorispriset är ett pris feministisk anda. Trots uppsatta mål i filmpolitiken om ökad jämställdhet går arbetet långsamt.

Ewa Cederstam tycker att det har hänt mycket i frågan de senaste 10 åren, men att det fortfarande är så att män generellt får ut sina filmer lättare, och får de filmerna gjorda med högre budget.

– Jag tänker ofta på min barndom då jag var en duktig fotbollsspelare, absolut en av de bättre på skolan där jag gick. Ändå blev jag alltid vald efter den sämsta killen i klassen. Det är väl ungefär på samma vis för kvinnor i filmbranschen, vi är alltid det andra könet, våra berättelser och våra filmer är fortfarande inte lika mycket värda, lika ”angelägna” eller lika enkla att få gjorda. Framför allt når inte kvinnors filmer till ”finrummet” - till prestigefyllda filmfestivaler runt om i världen.

I samband med prisutdelningen på Bio Roy den 11 oktober blir det även en tillbakablick på Cederstams tidigare filmer.

Om vi blickar framåt, vad kommer ditt nästa filmprojekt handla om?

– Jag vill göra en film om kristna människor i Sverige i dag. Hur blir man kristen? Vad gör att vissa människor söker sig till Gud? Vi pratar ofta om muslimer och islam i dessa tider, mer sällan om vår egna kristna kontext. Det vill jag undersöka i nästa film. Arbetsnamnet är Jag och Mina hallelujasläktingar och tar avstamp i min släkts religiösa grubblerier.

Fakta: 

Ewa Cederstam

Född: 1967 i Malmö.

Aktuell: Årets Dorispristagare. Prisceremonin äger rum på Bio Roy 11 oktober. Klockan 18 visas filmen ”Våga minnas” och därefter tar Ewa Cederstam emot priset. Kvällen fortsätter med en hyllning till Ewa Cederstram med en retrospektiv av hennes tidigare filmer.

Filmografi: Kvinnans plats (2003), Fast eller flytande (2006), Våga Minnas (2011).

Dorispriset

Delas i år ut för fjärde gången. Tidigare pristagare är: Andrea Östlund (2009), Hanna Sköld (2010), Christina Herrström (2011).

Prissumma: 10000 kr.

Rekommenderade artiklar

”I min värld är allt lera"

Konstnären Karin Karinson har mutat in ett eget område inom svensk keramisk skulptur. GFT träffar henne för att prata om loppisfynd som finner sin väg in i hennes verk.

© 2019 Göteborgs Fria