Debatt


Krister Håkansson
Fria Tidningen

Bostadsmarknaden i Stockholm: ett paradis för fifflare?

När Krister Håkansson försökte skaffa lägenhet i Stockholm uppenbarade sig en värld av bedrägerier och fiffel som pågår helt öppet. Han frågar sig varför politiker och rättssamhället inte tar itu med problemen.

Under de sommarveckor jag har utforskat möjligheten att hitta en central lägenhet i Stockholm har jag fått inblickar i en värld som jag inte anade fanns, speciellt inte i ett land som Sverige. Det handlar om olika typer av bedrägerier som samtliga innebär att folk på olika sätt skor sig på den rådande bostadsbristen. Trots att alla metoderna är olagliga sker de oftast helt öppet, utan att polis och åklagare ingriper.

De värderingar som ligger bakom gällande lagstiftning innebär att man inte ska kunna skaffa sig en arbetsfri inkomst genom att hyra ut en lägenhet man inte själv behöver. Så här säger lagen: Om bostaden är en hyresrätt får man inte ta högre hyra i andra hand än den hyra man själv betalar till hyresvärden. Vid hyressättning av en bostadsrätt ska man jämföra bostadsrätten med en likvärdig hyresrätt, vanligtvis en bostad hos allmännyttan. Den hyra man får ta ut kan alltså inte heller i det fallet vara högre än en motsvarande hyresrätt. Om lägenheten hyrs ut möblerad kan man göra ett påslag med upp till 15 procent beroende på vilken möblering som ingår. Om någon tagit ut för hög hyra har den som hyr i andra hand rätt att få tillbaka det man betalat för mycket, även i efterhand.

Om vi utgår ifrån en äldre lägenhet i ett attraktivt läge på Söder på 50 kvadratmeter, 1,5 rum och kök, är en typisk verklig hyra runt 6 000 kronor. (Enligt den beräkningsmodell som finns på www.akademiskkvart.se är en normal hyra för 1,5 r o k på 50 kvm 5 536 kr.) På olika annonssajter ser jag att uthyraren i regel begär minst 3–4000 över vad lagen tillåter – och vad den som har kontraktet själv betalar. På en uthyrningstid på två år luras alltså de flesta som hyr i andra hand på runt 100 000 kronor.

Enligt hyreslagen är straffet för att sälja ett förstahandskontrakt upp till 2 års fängelse. På sajten ABC-annonser finns trots detta en särskild annonskategori för hyresrätter som säljes! Priserna varierar just nu mellan 200 000 och 500 000 kronor. På en av de hyresannonser jag själv satte in fick jag istället ett erbjudande att köpa ett förstahandskontrakt för 250 000. När jag var oförstående till idén att betala för en hyresrätt fick jag den här motiveringen av annonsören: ”Man får väl se det som en deposition man får tillbaka när man flyttar. Vi har ett avtal med värden att kunna göra detta och detsamma gäller för dig den dag du vill flytta, så inget krångel med att byta lägenheter och så vidare.”

Under de här två veckorna stötte jag på fem olika annonsörer som erbjöd lägenheter som inte fanns i verkligheten. Mönstret var att någon hade en lägenhet de inte behövde, att de nu bodde i utlandet och därför inte kunde visa lägenheten, men att de hade en ”lösning” på det problemet. Lösningen bestod i att deponera cirka 15 000 (förskottshyra + deposition). I utbyte får man nycklar och kontrakt för att titta på lägenheten. Om man inte ville ha den, var det sedan bara att lämna tillbaka nycklarna och få pengarna tillbaka. Om man går på det tricket, vilket många gör (se artikel i DN 3/8), blir man alltså blåst på cirka 15 000 kronor. Peanuts jämfört med de första två bedrägerierna, men för bedragaren blir det ändå mycket pengar om tillräckligt många låter sig luras.

Det som förvånat mig mest är hur öppet de här olika typerna av bedrägerier sker och att de tillåts fortsätta. Kanske beror min förvåning på att jag kommer utifrån och ännu inte blivit lika avtrubbad som stockholmarna verkar vara? Jag påminns om korruptionen och knarksyndikaten i Mexiko, ett land jag känner väl. Där är så många personer på olika nivåer i samhället inblandade att väldigt få är genuint motiverade att angripa problemet. Kanske det i Stockholm finns alltför många politiker, poliser och åklagare som antingen själva har utnyttjat förstahandskontrakt de inte behöver eller har barn, släktingar och vänner som gjort det? Eller kan det finnas någon annan förklaring till att rättssamhället ser mellan fingrarna? En annan reflektion är hur oförmågan och oviljan att ta itu med problemet påverkar rörligheten på hyresmarknaden. Om ett förstahandskontrakt, på grund av myndigheternas oförmåga att upprätthålla gällande lagar, betraktas som en tillgång som man kan tjäna pengar på, vem vill då bara lämna ifrån sig en lägenhet man inte längre behöver? Kanske är det inte så konstigt att man behöver stå i kö i minst 20 år för en lägenhet i Stockholms innerstad?

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Debatt
:

En omöjlig konspiration eller sunt förnuft?

I våras ifrågasatte Karolina Hagegård i en debattartikel i Fria tidningen den officiella sanningen om 11 september-attackerna. Motreaktionerna kom snabbt, men sedan har det varit tyst. Ämnet förtjänar mer uppmärksamhet och skribenten förtjänar att försvaras, menar Jonas Andersson.

Fria Tidningen
Debatt
:

Public service har bäst pressetik

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon De Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Jens Ganman tycker att de statligt stödda mediebolagen har spelat ut sin roll. Här delar Sargon De Basso med sig av sitt resonemang kring varför han är av motsatt åsikt.

© 2024 Fria.Nu