Dags att skapa nya bilder av kravallerna | Göteborgs Fria
Göteborgs Fria

Dags att skapa nya bilder av kravallerna

Vad var det som hände på Schillerska gymnasiet då polisen slog till mot demonstranter under EU-toppmötet i Göteborg 2001?  Konstnären Maja Hammarén står bakom ett återuppförande av den våldsamma aktionen i ett försök att lägga sig i historieskrivningen.


På kvällen den 16 juni kommer runt hundra personer samlas på Schillerska gymnasiets skolgård, för att gemensamt spela igenom det som hände där samma dag, elva år tidigare, den sista dagen av EU-toppmötet i Göteborg 2001. Då sprang den svenska insatsstyrkan in på skolan med k-pistar och tvingade ut 78 personer, som fått hyra billig sovplats av kommunen. Dessa individer tvingades sedan ned på skolgårdens asfalt, för att ligga där i ungefär en timme.  

Bakom återuppförandet av händelsen, som stöds av Konstnärsnämnden, står konstnären Maja Hammarén. Efter ett par år av studier vid Handelshögskolan i Stockholm sadlade Maja om för att istället kritisera och uppmärksamma de orättvisor som ett alltför kapitalstyrt samhälle kan leda till.  Hon kombinerar sitt konstnärskap med journalistiskt arbete och undervisande.

Maja var i Stockholm när Göteborgskravallerna bröt ut, men hade regelbunden kontakt med sin syster som var aktivist, och en vän som var där för att fota motbilder i Göteborg. Maja reagerade snabbt på hur märkligt händelseutvecklingen och de medverkande aktörerna skildrades i diverse medier.
– Jag upplevde ett stort gap mellan mediebevakningens version och vad aktivister och demonstranter var med om i mötet med polisen, säger Maja. Det handlar inte om känslor utan om faktiska upplevelser. Det var två helt olika berättelser. Jag mejlade till DN som publicerade en stor artikel med bild om klotter på några skåp på Hvitfeldtska, dagen efter Schillerska, och bara en liten text om det som hänt på skolgården, och frågade hur de värderade nyheter.

Varför bör en händelse som denna bör göras om igen?
– Om man inte kan förändra historien, den tråkiga och våldsamma händelsen som gjorde folk rädda och arga, kan man kanske lägga till något. Vi lägger oss i historieskrivningen genom att lägga oss på skolgården igen. Men inte av tvång den här gången, utan tillsammans för att vi vill. Vad händer när man gör det på nytt? Vi upprättar ett tillfälligt vi. På Schillerska blir det inget skådespeleri eller drama som presenterar sanning eller tolkning. Vi utför bara rörelserna från då.

Polisens kraftfulla pådrag vid Schillerska ska ha berott på ett tips om att en beväpnad terrorist skulle befinna sig där. Terroristen hittades aldrig, men tipset ansågs rättfärdiga polisens hårdföra ingripande. De polismän som året därpå åtalades för tjänstefel friades och fallet avslutades. Polisens agerande försvarades av polismästare Håkan Jaldung som menade att ”de som väljer att bo med terrorister får skylla sig själva”.
– Socialdemokraterna delade ut rosor till de ”hjältemodiga poliserna” och aktivisterna ansågs till en början vara ”terrorister”. Senare ändrades berättelsen och en del av demonstranterna beskrevs istället som unga ”offer”, som i Göteborg förlorade sin tro på demokrati, säger Hammarén, och fortsätter:
– Min syn på händelsen har också förändrats. Från en början tyckte jag att det som hände vid Schillerska var en rättsskandal, men numera ser jag det tydligare som ett system som visar sig. Vi är konflikträdda, konsensuskulturen låtsas att inga skillnader finns och de ifrågasättande demonstranterna ses därför som ett hot. ”De har våldtagit vår stad”, skrev tidningarna 2001. Som om samhället var snällt, rättvist och alla var överens, och sen kom det ett par svartklädda skurkar och kastade sten.

Den nya manifestationen vid Schillerska är inte tänkt att verka som en regelrätt upprepning av det som hände för elva år sedan; några kostymer, hundar, vapen eller förbestämda repliker kommer inte att förekomma. Däremot kan det sårbara i situationen som sådan – att försättas i ett grovt stadium av maktlöshet – säkerligen åkalla förnimmelser av hur det kändes för de drabbade den kvällen.  
– Det handlar om att komma åt det kroppsliga. Inte individuell psykologi, utan det gemensamma villkoret i sig. I den här situationen förlorade människor privilegiet att bli bedömda som individer. Det tror jag var en del av det traumatiska, kanske särskilt för folk uppväxta i Sverige, där vi lärt oss att så länge jag gör rätt, ska jag bli behandlad rättvist.

Inför projektet har Maja gjort en rad ”skisser”, där en del människor har fått agera polis, andra liggande aktivister.  Dessa har pågått i 30-45 minuter.  Hon har också rest runt och intervjuat personer som var med på skolgården för elva år sedan.  
– Jag ville träffa så många som möjligt av de deltagande, för att de äger den här erfarenheten. Jag ville ta reda på det faktiska. Vad tänkte de på? Vad hörde och såg de?

Fanns det något återkommande i deras berättelser?
– Det återkommande var att de inte hade kunnat föreställa sig att något sådant här kunde hända. Det rubbade något man lärt sig, ändrade något.

Maja kommer själv att delta i återskapandet, men vet inte än om hon kommer att ta rollen som polis eller aktivist.
– Jag tycker det är roligt att vi tar över historiebeskrivningen. När vi har gjort det här finns det ett tillägg i historien som säger något annat. Den här gången handlar det inte om lydnad.  

Fakta: 

Maja Hammarén

Ålder: 34 år.

Yrke: Arbetar som konstnär och skribent.

Projektet ”Elva år senare”: Äger rum på Schillerska gymnasiet, Vasagatan 19, 19.30-23.30.

Om du vill delta i Maja Hammaréns projekt finns mer information att tillgå på webbsidan elvaarsenare.se.

Annons

Rekommenderade artiklar

För Eila Leino betyder konsten allt

Eila Leino bestämde sig för att låta konsten ta större plats i livet. Tidigare var hon anställd som städerska men beslöt sig för att säga upp sig för att satsa på bildkonsten.

© 2016 Göteborgs Fria