Diskbänksrealism håller Attentats ilska vid liv | Göteborgs Fria
Göteborgs Fria

Diskbänksrealism håller Attentats ilska vid liv

Punkmusik ska vara ung och arg. Som Attentat var 1979. När punkgubbarna spelar in nytt material är frågan vad de har att vara ilskna över i dag.


När Attentat satte sin debutsingel Ge fan i mej 1979 väckte sångaren Mats Jönsson upp gitarristen Magnus ”Paddan” Rydman som däckat och sovit över i replokalen i fiskhamnens gamla brandskadade fryshus. Sedan körde de på, med rått raseri och ilska över polisen, väktare, fröken, föräldrar och kärringar.
33 år senare är replokalen det enda som är nytt. Attentat kommer dit i ”Paddans” gamla Volvo Amazon för att lägga brass och blås på låten Stor grabb till bandets kommande skiva. 


– Attentat är som en Amazon. Klassisk, säger Jönsson.

Gitarristen Patrik Kruse har fått skjuts till repningen. Han blev av med körkortet efter att ha kört för fort på en 50-väg. 


– Någon måste ju upprätthålla rock ´n roll-myten, säger Kruse, som värvades till Attentat när bandet återförenades senast, år 2003.

2010 var det dags igen, när Peace & Love-festivalen hörde av sig om en retrospelning. Samma år spelade Attentat på Götaplatsen under det rödgröna blockets valkampanjande. Det var inte meningen att det skulle bli mer än så, men Jönsson och Kruse, som skrivit några hyllningslåtar till fotbollslaget Gais tillsammans, blev sugna på mer och övertalade resten av bandet om att det var dags att skapa nytt Attentatmaterial.

Kruse försörjde sig under stora delar av 80- och 90-talen som gatumusiker runt om i Europa, och som stående inslag på en bar i grekiska turistorten Pelicas. Nu är han, liksom resten av bandet en man i övre medelåldern med respektabelt jobb, trygghet och familj – fortkörningen till trots.

Nere i replokalen dyker några folkölsburkar upp, Jönsson tjuvröker en cigarill och basisten ”Crippa” Odin slår på strömmen till mixerbordet. Brass och blås-killarna säger att anfall är bästa försvar och går rätt in i studion för att ösa på. Kruse rycker i en byrålåda som fastnat så att en mugg med gammalt kallnat kaffe håller på att rasa i golvet och menar att det låter för mycket dansband när brasskillarna lägger på ett bambadam-outro till Stor grabb.

Mer punk och rock'n roll än så är inte de 50-åriga Attentatgubbarna i dag. En gång var de ett av Sveriges ilsknaste band, ett soundtrack till mitt högstadium och gymnasium, som  jag träffar nu, med mindre nostalgi än oro för att det de försöker sig på ska bli gubbpatetiskt.

Attentat bildades 1978 och var med i den första punkvågen som revolterade mot allt. Musikaliskt mot den utslätade arenarocken. Attitydmässigt mot raggare och mot hippiesarnas och proggarnas flum. Politiskt mot allt som var etablissemang. I Göteborg var 70-talspunken mer musik och politik än attityd och mode. För Attentat var Status Qou, Sven-Ingvars och Gary Glitter lika viktiga influenser som Iggy Pop, Velvet Underground och Sex Pistols. Det punkiga låg i Jönssons texter. Debutsingeln Ge fan i mej och Unga & många, om en hjärna som ”brinner av hat” från albumet Tatuerade tårar, är fyllda av ilska som är lika aktuell i dag som då. I Rudebecks och Sam hånar Jönsson glassiga privatskolegossar och i Operahuset är det inga omskrivningar när han konstaterar att Attentat hellre vill ha fritidsgårdar än elitkultur.

Raka, vardagsrealistiska texter med reflektioner av tidens problem, personlig ångest blandad med svärta och integritet som ingen svensk artist kommit i närheten av förrän Majornarapparen Roffe Ruff släppte Barrabas för ett år sedan.

Skillnaden är att medan Roffe Ruff gömmer sig bakom en dödskallemask och lever ett outsiderliv kan gubbarna i Attentat luta sig tillbaka och konstatera att de är ”stora grabbar nu” och lever det goda livet.

”Crippa” tänder en cigg och spelar upp Stor grabb med blås. ”Jag hade aldrig trott att jag skulle hamna här hel och ren”, sjunger Jönsson.

– Den handlar om att jag är en stor grabb, ingen ska komma och säga åt mig vad jag ska göra, säger han.

Som en medelålders uppföljare till debutsingeln Ge fan i mej. 


– Det är samma saker som driver oss nu som drev oss då. En kombination av ilska, rättvisepatos och glädje över att spela tillsammans Hemligheten bakom att vi låter bättre nu än vad vi gjorde 1979 är att vi är vanliga knegare nu. Då, när vi bara hade Attentat, var det prestera, prestera, prestera som gällde. Nu kan vi låta musiken mogna och ta den tid den behöver, fortsätter Jönsson som försöker övertyga mig om att 50-åriga Attentat är bättre än 20-åriga Attentat.

Jag är fortsatt skeptiskt. En låt om hur härligt det är att bli medelålders och få ett bra jobb med flextid är inte temat som kommer att få mig att känna samma sak som ”ge fan i mej, ge fan i mej, ge fan i mej era svin” gör.

Jönsson sjunger om att han ”står där med sin Kortedalaattityd” medan mixningen av Stor grabb går framåt och förklarar att i Kortedala, där han är uppvuxen, tar man ansvar för den man är och då ska ingen komma och snacka. Han föreslår ett bambam istället för ett  bambadam-outro. Kruse säger att han är skeptisk till blås, det låter för luftigt.  ”Paddan” ser lycklig ut och säger att det är så här det är att ”arra” en låt när du spelar i ett band.

Jag undrar fortfarande vad det är Jönsson menade när vi tog en rökpaus och han sa att det finns ett behov av Attentat. Om ett gäng gubbar vill spela musik tillsammans och ha kul är det roligt för dem, men varför ska någon annan bry sig?
 Vi tar en rökpaus till och Jönsson pratar om att miljöfrågan har fått plats i texterna, spelar upp kommande comebackplattans första singel Fy fan svenska man i sin iphone samtidigt som Kruse skrattande berättar att han hade den dånande på högsta volym i bilstereon när polisen tog hans körkort.

I låten säger Jönsson fy fan åt ”svensk man” som är känslokall och ramlar full i trappan på väg hem till familjen. Musikaliskt låter den som samma enkla, trallvänliga rock som alltid har varit Attentat.

– Jag vet faktiskt inte vad jag hade sjungit om eller vad jag hade gjort för musik om jag hade varit 20 år i dag. Jag kan bara göra det jag känner för att uttrycka som 50-åring. Att vanligt folk måste resa sig mot orättvisorna, vi är nämligen 99 procent och skulle kunna åstadkomma rätt så mycket om vi gjorde det. Låtarna på nya skivan handlar om occupy wall street, att den enda procenten spekulerar bort våra gemensamma tillgångar. Det är sådant som gör mig arg i dag. En annan låt handlar om utförsäljningarna av SJ och Apoteket. Den skrev jag efter att ”Crippa” kommit in här i replokalen och berättat om att han inte kunde hitta medicin till sin dotter på något ”medstop”. Kapitalismen leder till enfald, där bara storsäljarna finns kvar i sortimentet, säger Jönsson samtidigt som ”Crippa” mixat om blåset på Stor grabb ännu en gång och ropar ”så jävla Attentat” rakt ut i luften.

Det räcker för mig. Diskbänksrealism istället för gatstensrealism. Det klär ett gäng 50-åriga gubbar. Som en Amazon, gammal, klassisk, snygg.

Fakta: 

Attentat
Attentat var ett av de band som syntes och hördes mest i den första svenska punkvågen i slutet på 70-talet. De blev Göteborgs motsvarighet till huvudstadens KSMB och Ebba Grön.

Kommande: Filmen "Glöden slocknar aldrig", som innehåller nyinspelat material såväl som unika filmbilder från punkens urtid. Planeras att bli färdig nästa år.

Sättning: Mats Jönsson (sång), Magnus ”Paddan” Rydman (gitarr), Cristian ”Crippa” Odin (bas), Patrik ”Putte.Pop” Kruse (gitarr), Paul ”Klang” Schöning (trummor).

swisha en tia:  123 427 91 05

Annons

Rekommenderade artiklar

Digitalisering är maskinistens död

När Sveriges biografer digitaliseras ser branschen möjligheter att tjäna pengar på billigare distribution och dra in på personal. För maskinister, som Vasile Gorga, innebär teknikskiftet att ett yrkeslivs hantverkskunnande plötsligt blir värdelöst.

Gatukonst ska förena staden

Samtliga stadsdelar i Göteborg ska fyllas av ny konst under Artscape 2016 – Skandinaviens största gatukonstfestival.

© 2016 Göteborgs Fria