Fördjupning


Daniel Ankarloo
Fria Tidningen

Etablerade myter dödar debatten om välfärden

Falsk matematik och överdrivna larmrapporter om ”ålderschocken” får impopulära politiska beslut att framstå som ofrånkomliga. Det skriver ekonomihistorikern Daniel Ankarloo, som granskat debatten om den gemensamma välfärdens framtida finansiering.

I flera år har frågan om välfärdens framtida finansiering varit i fokus. Stigande kostnader för pensioner, för få arbetade timmar och frågan om den ”galopperande sjukfrånvaron” har debatterats utifrån en nyliberal syn på hur problemen måste lösas. Längre arbetsliv, nedskärningar och privatiseringar inom den offentliga välfärden och ökat eget ansvar är typiska förslag. Framtidens välfärd kan inte klaras fullt ut i det offentliga, påstås det. Privatiseringar framställs som ofrånkomliga av matematiska skäl, snarare än att de är föremål för politiska beslut.

Frågans politiska centralitet avslöjas i Umeåprofessorn Stefan Svallfors återkommande undersökningar om svenskarnas attityder till välfärden. Han visar att stödet för en offentligt finansierad välfärd fortfarande är massivt. Den senaste undersökningen som publicerades 2010 visar att cirka 75 procent av svenskarna föredrar en offentlig välfärd och är villiga att betala mer skatt för vård, skola och omsorg om så behövs. Vi är också tveksamma till privatiseringar och ökad egenfinansiering i det offentliga.

Ändå går den politiska utvecklingen i helt annan riktning. Varför?

I min senaste bok Välfärdsmyter (ETC Förlag, 2010) ägnar jag betydande utrymme till att analysera hur välfärdsfrågan både inom och utanför arbetarrörelsen helt har underkastats finansieringsproblemet – idén att vi inför framtiden inte längre kommer att ha råd att finansiera den offentliga välfärden över skattsedeln. Det är också därför som privatiseringar och ökat eget ansvar i framtiden framställs som ofrånkomliga. Befolkningen kan tycka vad de vill om välfärden. Vi har ändå inte råd.

Finansieringsproblemet har under de senaste tio åren hamrats in i utredningsväsendet. Återkommande rapporter har prytts med rubriker som ”pengarna räcker inte” och ”nuvarande trender måste brytas”. Man talar om ”finansieringsgapet”. Krav på ökad standard och en åldrande befolkning ”driver upp de offentliga utgifterna och dessa kan inte på samma sätt som tidigare mötas med höjda skatter”, hävdar den omtalade Borgkommissionen, som tillsattes av tankesmedjorna Timbro och Arena idé och leddes av socialdemokraten Per Borg. Katastrofen är nära och alternativen entydiga. Timbro-medarbetaren Eva Cooper slog fast i en debattartikel på Newsmill: ”Dagens svenska finansieringsmodell har två möjliga slut, antingen riskerar den att braka samman under växande behov eller så kommer medborgarna att tvingas ställas inför faktum med brutala besparingsprogram som bara levererar ett minimum av den service som en gång lovades.”

Finansieringsproblemet har medfört en avpolitisering av välfärdsfrågan. De senaste 20 årens nedskärningar i den offentliga välfärden framstår inte längre som nyliberal politik utan som ”nödvändiga” anpassningar till en ”ofrånkomlig” verklighet. Kamerala perspektiv om att ”vi måste hålla budget” dominerar så till den grad att de numera är inskrivna i kommunallagen. Politiker som vill verka trovärdiga tvingas bekänna sig till den blinda dogmen om ”ordning och reda i statsfinanserna”.

Statsfinanserna är inte längre ett politiskt spelutrymme för att motverka den privata sektorns konjunktursvängningar eller privat massarbetslöshet – framför allt nu när de i realiteten sedan 15 år tillbaka löpande går med perversa överskott. I det läget framstår nedskärningar och sänkta välfärdsambitioner som matematiska och fysiska grundlagar, inte föremål för politisk debatt och intervention.

Utvecklingen i Grekland och Italien, där demokratiskt valda regeringar ersatts med teknokrater, är ytterligare ett tecken i tiden på denna trend. En sorglig påminnelse om denna avpolitisering även inom arbetarrörelsen blev den senaste valrörelsen i Sverige, då den dåvarande ekonomiske talesmannen Thomas Östros (s) i Dagens Nyheter försvarade sig mot finansminister Anders Borgs attacker: ”Låt mig vara glasklar: Förslagen i vår valplattform … ryms inom samma reformutrymme som regeringens”.

Två block inom samma ”reformutrymme”. Det svenska politiska systemets ”valutrymme”! Politik är inte längre att vilja, som Olof Palme en gång framhöll. Istället är huvudbudskapet att det ändå inte är någon idé att vilja något. Det ryms inte inom ”budgetutrymmet”.

Nära förbundet med finansieringsproblemet är föreställningen om en ”ålderschock” som kommer att tvinga oss att arbeta längre upp i åldrarna. Far och son ekonomerna Lundgren slog på Aftonbladet Debatt under sommaren 2010 fast att vi måste höja pensionsåldern till 70 år inom en snar framtid, annars ”går det inte”. Peter Norman, nuvarande finansmarknadsminister och dåvarande vd för sjunde AP-fonden, fyllde i på DN Debatt med att ”svenskarnas förväntningar på livet efter 63 år” måste förändras. Dåvarande s-ledaren Mona Sahlin tog i sitt avskedstal efter den svidande valförlusten 2010 bladet från munnen då hon förklarade att ”arbete är en skyldighet.” Det är inte arbetarrörelsens kollektiva röst om rätten till arbete. Det är den bortskämde husbondens röst.

Fredrik Reinfeldt, som ju kanske är en mer förväntad exponent av husbondens röst, slängde för ett tag sen ut ballongen att vi skulle behöva jobba till 75 år i framtiden ”om vi vill ha den välfärd vi förväntar oss.” I ljus av den kritikstorm som detta utlöste gick Peter Wolodarksi på DN:s ledarstick (2012-02-12) ut till statsministerns försvar: ”Reinfeldt säger vad alla vet, men ingen vill höra.” Men vad är det som alla vet?

Antalet personer över 85 år i Sverige kommer att öka med 67 procent mellan år 2020 och 2040, varnar intresseorganisationen Sveriges Kommuner och Landsting tillsammans med Borgkommissionen. Detta påstås driva på de offentliga kostnaderna och framtvinga chockhöjningar av kommunalskatten till 44 kronor per 100-lapp.

Men mellan åren 1990 och 2009 ökade antalet svenskar över 85 år också med just 67 procent. Samtidigt minskade antalet arbetade timmar i ekonomin. Ändå sjönk skattekvoten under samma period med motsvarande 8 procentenheter av BNP, eller 256 miljarder kronor. (I dag är motsvarande siffra nästan 10 procentenheter av BNP vilket motsvarar smått svindlande 330 miljarder kronor.) Statens bruttoskuld minskades med 20 procentenheter av BNP, cirka 640 miljarder. Den offentliga sektorns utgifter minskade med 10 procentenheter relativt BNP.

Bakåt i tiden har alltså ökat antal äldre lett till allt annat än ett finansieringsproblem i det offentliga.

I en bilaga 3 till Budgetpropositionen 2009/10:1, visar Finansdepartementets egna tjänstemän att ”nuvarande och bibehållen standard” inom offentlig välfärd inför framtiden – i rent finansiella termer – kan upprätthållas utan fler arbetande timmar i ekonomin, utan skattehöjningar, utan utgiftshöjningar i förhållande till BNP. Ändå kommer de svenska offentliga finanserna under tiden 2010–2040 att förbättras med motsvarande 1 440 miljarder svenska kronor. År 2040 kommer Sverige, om prognosen håller, att vara smått unikt i världen med att ha amorterat av hela den offentliga bruttoskulden.

Redan i dag finns dessutom en ”nettofordran” i de offentliga finanserna. I Sveriges fall är värdet på de finansiella tillgångarna högre än skulderna med ett belopp motsvarande drygt 18 procent av BNP. Det motsvarar cirka 650 miljarder kronor. I enkla termer: andra är skyldiga stat, kommun och landsting mer pengar än vad stat, kommun och landsting är skyldiga dem.

Allt detta frammanar en bild av verkligheten som ligger långt ifrån larmrapporterna om ”ålderschocken” och ett framtida finansieringsproblem. Den bild som framkommer kan vara lika svår att förstå – givet mediaklimatet – som den blir bisarr för välfärdens arbetare och klienter. Den offentliga välfärden går på svältkur – men är övergödd, på en och samma gång.

Finansieringsproblemets inflytande beror inte på dess verklighetsförankring. För det har det ingen. Det beror på dess dramaturgi. Den börjar med alarmism om att ”det håller på att braka ihop” för att skapa panik. Sedan anspelas på skuldkänslor: ”statsskuld”, ”ökad försörjningsbörda”, ”höjt skattetryck” och ”vi ska inte lämpa över skulden på våra barn”. De som protesterar kan därefter presenteras som enstöringar och galningar, eftersom de befinner sig så långt ifrån den konventionella visdom som utredningsväsendet och ett alltmer avpolitiserat debattklimat om välfärden har slagit fast.

Borgkommissionen erkänner också i ett svagt ögonblick att alarmism behövs, då man helt öppet hävdar att den politik man vill genomdriva ”förutsätter medvetenhet om att det finns ett framtidsproblem som allvarligt hotar välfärdspolitikens trovärdighet och grundvärderingar /.../ Krismedvetande krävs också för att få igång en framgångsrik beslutsprocess för att klara välfärdstjänsternas framtida finansiering.” Istället för ett rationellt politiskt samtal om framtidens vägval i välfärdspolitiken översköljs vi således med sentimentalism och uppfordrande moralism. Under tiden blir de offentliga överskotten bara större och större. Till vilken nytta?

Finansieringsproblemet har fått förödande konsekvenser för arbetarrörelsen. Det har blivit en anledning till icke-rörelse. Till nedmontering istället för försvar av den offentliga välfärden. Men rörelse är kondition. Och man kan inte stå sig till bättre kondition. Och det är just som kondition för vidare rörelse framåt som välfärden är strategisk viktig för hela arbetarrörelsen i dag – oavsett andra skiljelinjer mellan dess olika grenar.

Den offentliga välfärden har under efterkrigstiden varit central för arbetarrörelsens idéutveckling och framtidstro. Oavsett hur kritisk man må vara till de ideologiska illusioner efterkrigstidens socialdemokrati har odlat om den offentliga välfärden, med insikten om den offentliga välfärdens begränsningar inom privatkapitalistiska ramar, måste vi erkänna detta faktum. Den dåvarande statsministern och ”landsfadern” Tage Erlander talade till exempel om den ökande välfärden som ”de stigande förväntningarnas missnöje”. Han insåg att det är ständiga välfärdsförbättringar som kommer att driva på folkflertalets krav på ännu mer välfärd, ännu mer jämlikhet och ännu bättre arbets- och lönevillkor.

I dag, efter ett kvartssekel av nedskärningar, anfäktas arbetarrörelserna i Europa och inte minst i Sverige istället av det jag kallar ”de minskande ambitionernas förnöjsamhet”. Att den svenska befolkningen nyligen återvalt en regering som administrerar nedskärningar, ökad ojämlikhet och åtta procents arbetslös het visar på det. Det är faktiskt inte en allt bättre utan en allt sämre välfärd som förborgerligar folkflertalet. När framtiden inte längre framstår som ett kollektivt löfte om ökad jämlikhet, baserad på vår egen rörelse, då kommer de som kan att försöka undvika framtidens hot på egen hand.

När jag det senaste året rest runt i landet och redovisat min kritik av finansieringsproblemet och det sifferunderlag som jag presenterat i min bok har jag gjort en märklig erfarenhet. Inte en enda gång har jag på allvar utmanats i själva sifferunderlaget eller argumentationens grunder. Istället reducerar finansieringsproblemets advokater frågan till en om trovärdighet och moral. Min kritik av finansieringsproblemet och vad jag menar är en anorektisk budgetpolitik avfärdas inte som felaktig utan som oansvarig. Som en kommentator skrev med anledning av en tidningsartikel i Västervikstidningen som jag författat i frågan: ”Översätt hela artikeln till grekiska och skicka den till en grekisk tidning. Där börjar man förstå att man har ett eget ansvar. Det visar inte Daniel Ankarloo prov på.” Att Sveriges bruttoskuld i det offentliga år 2010 var knappt 39 procent av BNP (och sjunkande) och Greklands drygt 147 procent av BNP (och stigande) är fakta som sätter sådana kommentarer i sitt rätta ljus.

Men min argumentation och min politiska mission med den är egentligen ingen annan än att öppna upp för ett sansat, faktagrundat och rationellt samtal om olika politiska vägval för framtiden. För att det över huvud taget ska bli en möjlighet krävs att debatten om välfärden befrias från det inbillade finansieringsproblemet. Endast då kan vi tillsammans återta visionen om framtiden, återta det politiska initiativet.

Ty det börjar röra sig i huvudet först då det rör sig i fötterna.

Fakta: 

Daniel Ankarloo är doktor i ekonomisk historia, lektor i socialt arbete vid Malmö högskola och författare till boken Välfärdsmyter: visst har vi råd att finansiera tryggheten (ETC Förlag, 2010).

Tema: Välfärd
• Etablerade myter dödar debatten om välfärden
• Finansieringsgapet: från problem till möjlighet

Annons

Rekommenderade artiklar

SD:s fyra år i riksdagen: Medvind och motstånd

Val 2014

I september firar Sverigedemokraterna fyra år som riksdagsparti. Vi har granskat partiets första period i riksdagen och bland annat tittat på vad deras motioner handlat om, hur deras röster har fallit och hur det är möjligt att ett parti kan få ökat stöd efter händelser som järnrörsskandalen.

© 2014 Göteborgs Fria