”Våra föräldrar har lärt oss stolthet över vårt arv” | Göteborgs Fria
Göteborgs Fria

”Våra föräldrar har lärt oss stolthet över vårt arv”

Resandefolket är minoritetsgrupp i Sverige vars historia och kultur är okänd för många. Nyligen öppnade en utställning på Bohusläns Museum som berättar om resandefolkets historia.


Vad består ett kulturarv av, och hur formas det? Walter Benjamin skrev i sin sista text att historikerns uppgift är att leta upp och berätta om alla nedkämpade alternativ, om de som offrades längs vägen för att samhället skulle få den form det nu har. Om de förtryckta får komma till tals blir kulturhistorien öppen för motstridiga tolkningar, det blir en arena där vi är oense och debatterar vilken berättelse vår gemenskap bygger på, och i vilken riktning vi skulle kunna gå vidare härifrån.

För 500 år sedan, år 1512, görs en tidig notering om att resandefolket kommer till Sverige. Olaus Petri benämner dem felaktigt tatarer, varifrån vi kanske kan härleda resandefolkets öknamn tattare. Resandefolket är en av fem erkända nationella minoriteter i Sverige, men deras historia, kultur och rentav deras själva existens är relativt okänd för många. Hur kommer det sig?

Århundraden av förföljelse har drabbat dem, och inte bara som vardagsrasism. 1900-talets statliga försök att utrota eller assimilera genom åtgärder som upprättande av centrala register över familjer, tvångssteriliseringar och tvångsomhändertagande av resandebarn pågick fram till 1975. Förföljelsen kan ha närt en ovilja hos folket att själva dokumentera och skriva ner sin egen historia.

Nyligen invigde Bohusläns museum den första permanenta utställning som gjorts i Sverige om resande. I omfång är utställningen ganska blygsam, men dess betydelse för resandefolket är desto större, vilket kunde utläsas av publiktillströmningen. I utställningen finns kulturföremål samlade, fotografier av resande i Bohuslän och i gränslandet mot Norge, och berättelser om vardagsliv, försörjning och familjehögtider.Fröet till utställningen var en arkeologisk utgrävning av en resandebosättning i Snarsmon i norra Bohuslän.

Att det utförs en arkeologisk utgrävning av en boplats från 1900-talet är ovanligt, och att en resandeboplats undersöks är unikt i Sverige. Det är också svårt att med säkerhet säga något om resandefokets liv i Snarsmon. Byn övergavs i början av 1900-talet, varför är okänt, men det förekommer lokala historier om att folket jagades iväg och deras hus revs ner.

Richard Magito Brun och Rose-Marie Wallengren representerar Kulturgruppen för resandefolket. Rose-Marie berättar att deras arbete till stor del handlar om att förmå folket att träda fram, och våga säga att de är resande.

– Arbetet i Kulturgruppen riktas dels utåt, för att informera och ställa krav på samhället, fyller Richard i. Men det handlar också om att spräcka myter internt, att diskutera olika föreställningar som finns inom folket.

– Vi informerar om hur resandekulturen är ett inslag i majoritetssamhället, fortsätter Rose-Marie, och berättar att över 300 ord hämtade ur resanderomanin finns i svenska vardagsuttryck.

Hur definierar man en etnisk minoritet, och vad särskiljer resande från andra svenskar?– Släktskapet och familjerna kan spåras bakåt till grupper som invandrat tillsammans, säger Richard. De har genom århundradena blandats upp med människor ur andra folkgrupper, men alltjämt lyckats bevara en gemensam kultur, och ett eget språk, resanderomani. Släktskapet skär över de olika samhällsklasserna inom folket.

Richard och Rose-Marie nämner musiken och sångerna, där finns de nedtecknade berättelser som saknas i bokform, och en muntlig berättartradition som viktiga kännetecken för resandefolkets kultur.– Attityder till arbete och yrkesengagemang, det är vissa yrken som har föredragits, berättar Richard. Handlande med borgerskap, kringresande hantverkare, och så cirkusfolk och artister är tre stora grenar inom folket.

– Kultur är också vanor och beteenden, hur man agerar med varandra, fortsätter Rose-Marie. Så kan vi alltid känna igen varandra som resande, även om vi aldrig mötts förr.

Några veckor senare besöker jag Fritz och Rosine Rosendahl i deras hem i Helsingborg. Fritz har samlat en hel del gamla kulturföremål. Knivar med sirliga ingraveringar och andra metallarbeten är monterade på väggtavlor eller uppställda i glasmontrar i lägenheten. Några av knivarna fattas, Fritz har skänkt dem till Bohusläns museum för att de ska ingå i utställningen.

I köket har fyra unga killar samlats för att låta sig intervjuas om kulturarvet. Andreas Krantz, Oscar Hederlig, Linus Persson och Alex Gustafsson berättar om både sedvanor och attityder, högt och lågt.

– Kläderna, säger Oscar, att man är finklädd till vardags, som den äldre generationen i slips, väst och kavaj, det är typiskt för en del resande.

– Musiken, fortsätter Andreas, romanisånger, dansband, country och 50-tals rocknroll lyssnar man mycket på.

Jag har hört om yngre resande som reagerat på att föräldrarna inte gett dem tillräckligt mycket kunskap om bakgrunden och kulturen, kanske för att skydda dem mot förföljelse och diskriminering. Killarna känner inte igen sig själva i den beskrivningen.

– Våra föräldrar har lärt oss stolthet över vårt arv, tycker Andreas. Stolthet är ett av de starkaste dragen i vår kultur.

Hur uppdateras då en kultur? Man kan tycka att det ligger i ungdomens natur att revoltera och förnya. Genom musik till exempel. Andreas tar fram mobilen och spelar upp en romanisång från den.

– Lyssna här. Tänk nu att man satte ett hiphop-beat till detta. Hela känslan skulle gå förlorad.

– Men det finns hiphop gjord av resande. Tattarprinsen, han sjunger på resanderomani.säger Oscar. 

De viktigaste kulturyttringarna enligt killarna, är ändå behovet av oberoende, att jobba i familjeföretaget eller vara sin egen arbetsgivare och bestämma över sin tid, och en frihetslängtan som kan yttra sig i spontana resor med husbil var helg.
En annan ung resande är Simon Wallengren, som studerar kriminologi vid Malmö Högskola och är anställd vid Språkrådet. I en föreläsning på Stadsmuseet i Göteborg pratar han bland annat om resandefolkets motståndsstrategier gentemot förföljelsen.

– Att vara finkläd till vardags behöver inte komma från en inre önskan att se snygg ut, utan kan vara ett sätt att slippa pekas ut, att ge omgivningen mindre att anmärka på. Och kringvandrandet behöver inte komma av en frihetslängtande reslust, utan kan vara ett sökande efter trygghet. Det kunde vara svårt att få en bostad och att hitta ett jobb, och därför tvingades man ut på vägarna. Rädslan för att bli utpekade och diskriminerade är fortfarande ett stigma för några, både bland yngre och äldre.

Men vid öppnandet av utställningen i Uddevalla samlas resande från alla håll. Fritz och Rosine och killarna från Helsingborg har åkt upp, Richard och Rose-Marie från Kulturgruppen är där, liksom Simon Wallengren, och vid invigningstalen finns en stor grupp resande i publiken. Att visa upp inte bara kulturarvet utan också att framträda själva som ett folk blir en viktig manifestation. 

Fakta: 

Mer info om resandefolket: 

Kulturgruppen för resandefolket: www.kfrg.net

Om utställningen i Uddevalla: www.bohuslansmuseum.se

Den skandinaviska resandekartan: www.reisendekartet.no

swisha en tia:  123 427 91 05

Annons

Rekommenderade artiklar

Från central näring till kulturell kuliss

Liksom i Göteborg är hamnindustrin inte längre central för Liverpool. Trots facklig kamp och mångåriga strejker stod hamnarbetarna till slut utan arbete och hamnen fick istället omdefinieras som en kulturell fond och ett varumärke för staden. För FRIA berättar före detta hamnarbetare om kampen för jobben.

Sprudlande återvinning i återvunnen bensinmack

Vid Karl Johansgatan i Majorna låg tills för några år sedan en av Sveriges få arkitektritade bensinmackar. Den byggdes och invigdes som BP-mack 1955, ritad av Sidney White och PA Ekholm i senfunkisstil, med ett stort utskjutande pulpettak som genom sin sinnrika konstruktion höll sig uppe utan stöttepelare. Macken stod kvar fram tills 2001. Då den sågs som arkitekturhistoriskt intressant, monterades den ner som en byggmodell istället för att rivas, och delarna lades i ett förråd. FRIA har spårat macken och återfann den i Växjö där den blivit en institution för arbetsmarknadsåtgärder, återvinning, och integration.

Jacques Rancière utforskar arbetarnas drömmar

Vad kan det gemensamma i vår tid vara? Den frågan kommer att utforskas av ett par internationellt erkända filosofer på ett seminarium som startar i dag. En av de medverkande är den franske filosofen Jacques Rancière som sedan 60-talet i en lång serie böcker utvecklat ett radikalt jämlikhetstänkande.

Rancière utforskar arbetarnas drömmar

Vad kan det gemensamma i vår tid vara? Den frågan kommer att utforskas av ett par internationellt erkända filosofer på ett seminarium som startar i dag.

En av de medverkande är den franske filosofen Jacques Rancière som sedan 60-talet i en lång serie böcker utvecklat ett radikalt jämlikhetstänkande.

Samtidskonst på alpnivå

I sin sjunde upplaga har konstbiennalen Manifesta landat i norra Italien, utspridd över fyra orter i en tvåspråkig region, där industrier för bearbetning av aluminium tidigare varit en viktig del av näringen.

© 2016 Göteborgs Fria