Framför våra fötter | Göteborgs Fria

Synpunkten


Mattias Gardell
Göteborgs Fria

Framför våra fötter

Vi har alla sett dem. De sitter på knä på olika platser i staden. Män och kvinnor, med fårade ansikten, iförda gammaldags eller främmande kläder. Fattigmanskläder.

De är underdåniga, tysta och sträcker med nedsänkt blick fram sina kupade händer. Vi passerar förbi och försöker hantera situationen genom att se upptagna ut, se igenom dem, titta åt sidan. Världen pågår runtom dem, en värld de inte delar, men ändå befinner sig i, som öar av totalt utanförskap mitt i centrum. Få, om någon, ger dem pengar.

I mig väcker de komplicerade känslor. Jag blir provocerad, generad, upprörd, obehaglig till mods. Kanske beror det på att deras närvaro är en stum anklagelseakt. Genom att ställa sig på knä inför mig, där jag passerar, gör de mig till en del av en orättfärdig maktordning som producerat deras utanförskap och fattigdom.

Det stör min självbild som en god och ansvarstagande medborgare, negerar min roll som solidarisk medmänniska och ställer mig maktlös inför det ovedersägliga faktum att jag, likväl, är en del av strukturen. Jag blir arg. ”Men för fan, ställ dig upp”, tänker jag. ”Råna mig, gör uppror, sitt inte bara där”. Anslut dig till ”oss”, organisera dig. Ge upp din underdånighet så att jag kan återskapa min skakade värdighet.

Tiggarna påminner om Fattigsverige, då mitt numera gentrifierade Södermalm befolkades av inflyttad underklass som trängdes samman i de rangliga träkåkar som kulturarbetarna i dag bebor, eller som rivits för att ge plats åt stenstaden då fattigdomen byggdes bort. En tid vi älskar att återbesöka i epos som Mina drömmars stad därför att vi läser om den i ombonade hus med centralvärme och fyllda kylskåp.

Så blir fattigdomen fonden i en framgångssaga om hur rådiga arbetare och arbeterskor organiserade sig och skapade Välfärdsverige, genom att betvinga borgerskapets mest hänsynslösa exploatering av mänskligt liv, avskaffa pigsamhället och med arbetslöshetsförsäkring, pensioner, sjukförsäkring och en skola för alla lägga grunden för en borgarfred.Tiggarnas återkomst pekar på sprickorna i det välfärdsbygge vi nyss tog för given.

Retrospektivt förstår vi att den kapitalism med mänskligt ansikte som socialdemokratin förverkligade var beroende av hotet från kommunismen. Utan Sovjetunionen har ”marknadskrafterna” släppts allt friare att producera fåtalets rikedomar på flertalets bekostnad. Våra gemensamma tillgångar säljs ut. Skola, omsorg och vård omvandlas till profitdrivna områden. Sjukhus och äldreomsorg köps av riskkapitalister och med urholkade pensioner kommer få av oss att få njuta av våra sista år.

Allvaret tycks lindras av att andra har det värre: det är i alla fall inte som i Grekland där staten kallar in militariserad kravallpolis för att säkra plundringen av den allmänna välfärden. Kanske tjänar de stumma tiggarna en disciplinerande funktion, genom att gestalta en fattigdom vi inte trodde var möjlig, inte här. Tidigare kunde man bli sjuk eller arbetslös och ändå klara sig.

I dag riskerar man att falla igenom skyddsnätets allt glesare maskor. Bäst att inte sjukskriva sig eller ta strid med chefen. Det är illa, men så illa får det inte bli.
Tiggarna är som vi EU-medborgare, mestadels Roma från Slovakien och Rumänien. Som alla EU-medborgare har de rätt att vistas i ett annat EU-land i tre månader. De utgör ett ambulerande tiggarproletariat, ett slags gästtiggare. De är mestadels grekiskkatoliker, som följer ortodox rit men är anslutna till påven i Rom. Därav ikonerna som de placerar bredvid sina tiggarskålar. Därav deras knästående, som talar till en ortodox kontext men framstår som provocerande här.

Det tycks som att få bekymrar sig över orsakerna till att de är här, varför de utför detta mest olönsamma av gästarbetarvärv, att de inte har pengar, försörjningsmöjligheter, tillräckligt att äta i sina hemländer. Som installationer av utanförskap utgör deras närvaro en kritik som skriker till oss i sin tystnad. Vi anstränger oss för att stänga ute kritiken, för vi vet inte längre hur man bygger det gemensamma.

Vad händer den dag då vi inte längre låtsas att vi inte ser dem?

Var står vi den dag vi vant oss? 

Fakta: 

<h2>Mattias Gardell, professor i religionsvetenskap, är fristående krönikör för Fria Tidningen.</h2>

Annons

Rekommenderade artiklar

Synpunkten
:

Svart vildavästernhistoria

I dagarna är det ett hundra år sedan Oklahoma blev en del av Amerikas förenta stater. Därmed avslutades ett kapitel i Oklahomas historia och ett annat påbörjades. Utanför unionen var 'ras' inget kriterium som avgjorde invånarnas status. Inom unionen var ras tvärtom avgörande. Innan 1907 stod sålunda två skilda samhällsmodeller mot varandra på den nordamerikanska kontinenten.

Fria.Nu

© 2016 Göteborgs Fria