Fördjupning


Jonathan R. Latham
Fria Tidningen

Världsnaturfonden grönmålar storföretag

Ett samarbete mellan icke-vinstdrivande miljövårdsorganisationer såsom Världsnaturfonden och internationell lantbruksnäring erbjuder storföretag miljöcertifiering mot vaga löften om odling med ekologiska metoder. Kan man lita på denna nya miljömärkning eller rör det sig om greenwashing, undrar forskaren Jonathan R. Latham.

Föreställ dig en internationell megaaffär. Den globala ekologiska livsmedelsindustrin samtycker till att stödja internationell lantbruksnäring i att rensa upp så mycket tropisk regnskog de vill för jordbruk. I gengäld samtycker lantbruksnäringen till att odla den nu avskogade marken med hjälp av ekologiska metoder, och den ekologiska livsmedelsindustrin uppmuntrar sina anhängare att köpa det resulterande virket och maten under den nyligen framarbetade Rainforest Plus-märkningen. Borde inte detta utlösa ett internationellt ramaskri? Världens största miljö- och naturvårdsorganisationer har, praktiskt taget obemärkt, samtyckt till ett exakt sådant scenario. Ledda av Världsnaturfonden WWF, har många av de största icke-vinstdrivande miljö- och naturvårdsorganisationerna redan kommit överens om en rad globala avtal med internationell lantbruksnäring. I utbyte mot vaga löften om biotopskydd, hållbarhet och social rättvisa erbjuder sig dessa miljögrupper att genomföra en greenwashing av det industriella exportjordbruket.

De stora ideella miljöorganisationerna ser det naturligtvis inte på det här viset.

Omkring år 2004 hade WWF kommit att inse de verkliga effekterna av industriellt jordbruk, att jordbruk och livsmedelproduktion ligger bakom nästan varje miljöangelägenhet samt att skogsskövling främst genomförs av stora internationella företag. Men istället för att informera sina medlemmar och initiera protester och bojkotter, inledde de en partnerstrategi som de benämner ”marknadsomvandling”.

Med WWF i spetsen har ideella miljövårdsorganisationer förhandlat fram certifieringssystem för godkännande av ”ansvarsfullt” och ”hållbart” odlade exportgrödor. Enligt WWF:s viceordförande i marknadsomvandling, Jason Clay är planen att jordbruksföretag ska skriva kontrakt på att minska de fyra till sex allvarligaste negativa effekterna av odling av exportgrödor med 70 till 80 procent. Och om tillräckligt många odlare och leverantörer tecknar kontrakt, kan den indonesiska regnskogen eller den brasilianska savannen, Cerradon, räddas.

Marknadsomvandlingen har storskaliga ambitioner. Det finns handlingsplaner för palmolja (Roundtable on Sustainable Palm Oil; RSPO), sojabönor (Round Table on Responsible Soy; RTRS), biobränslen (Roundtable on Sustainable Biofuels), socker (Bonsucro), samt handlingsplaner för bomull, räkor, kakao och odlad lax. Det är marknader värda miljarder US-dollar årligen, och avsikten är att dessa nya certifierat ”ansvarsfulla” och ”hållbara” produkter ska dominera dem. Belöningen för producenter och stormarknader är att ”ansvarsfulla” och ”hållbara” logon i kombination med marknadsföring förväntas få stora effekter på allmänhetens bild av den globala livsmedelskedjan. Det långtgående målet, förutsatt att dessa handlingsplaner är framgångsrika, är att mänskliga rättigheter, kritiska ekosystem och global hållbarhet kommer att få en ansenlig och globalt viktig boost.

WWF:s och andra ideella organisationers roll i dessa planer är att erbjuda sin kunskap för att förhandla fram standarder, att bidra med trovärdighet och att underlätta etableringen av certifierade produkter på den internationella marknaden. På sin brittiska hemsida erbjuder till exempel WWF sina medlemmar att ”Rädda Cerradon” genom att kräva av stormarknader att köpa ”ansvarfullt odlad soja”.

Handlingsplanerna medför dock ryktesrisker för de ideella miljövårdsorganisationerna, helt enkelt genom att associeras med företag som sysslar med miljöskadlig verksamhet. Handlingsplanen för ansvarsfullt odlad soja (RTRS) är till exempel typisk för dessa certifieringsplaner. Dess medlemmar inkluderar WWF, Conservation International, Fauna & Flora International, The Nature Conservancy, och andra framstående icke-vinstdrivande miljövårdande organisationer. Bland företagsmedlemmarna finns representanter för den industriella livsmedelskedjan som kritiserats upprepade gånger. Från och med januari i år har RTRS 102 medlemmar, bland dem den ledande framställaren av GMO-grödor Monsanto, Cargill, ADM, Nestlé, BP och den brittiska varuhuskedjan ASDA.

Det finns fler risker. RTRS, till exempel, certifierar sojabönor som odlas i storskaliga, intensiva monokulturer. Dessa är oftast genetiskt modifierade organismer, GMO. Med tanke på kontroverserna kring GMO är detta en risk de flesta organisationer som är beroende av sitt rykte förmodligen inte skulle överväga. Endast trovärdighet i varje steg - höga standarder, noggrann certifiering och vattentät spårbarhet - kan avleda den till synes självklara misstanken att miljövårdsorganisationerna har blivit förda bakom ljuset eller på något sätt ”sålt ut sig”. Så hur ska de ha det? Tyder ”ansvarsfulla” och ”hållbara” certifieringar på en verklig strategisk framgång för WWF och deras kollegor, eller är planerna inget mer än business as usual med greenwashing på industriell skala och en fernissa av social rättvisa?

En bra början är att titta på själva standarderna. Det finns två sätt att läsa dessa standarder. Den generösa tolkningen vore att medge att de uttryckta avsikterna är högre än vad som faktiskt praktiseras i många länder där sojabönor odlas (för att återigen ta sojan som exempel), då standarderna i stort sett följer praxis för Europa eller Nordamerika. Ändå är de betydligt lägre än standarderna för ekologisk eller rättvis handel – till exempel ställs det inga krav på växelbruk eller förbud av bekämpningsmedel. Men även en generös läsning måste ändå erkänna att anslutning till liknande krav i Europa och Nordamerika har förorenat brunnar, utarmat grundvattenmagasin, eroderat marken, förorenat haven, drivit arter till utrotning och avfolkat landsbygden, för att nämna endast ett fåtal väldokumenterade nackdelar.

Standarderna kan också tolkas mindre generöst. Mycket av innehållet tar form av påståenden, eller är endast råd. Således lyder sektion 4.2: ”Föroreningar minimeras och produktionsavfall hanteras på ett ansvarsfullt sätt.” Påbud såsom: ”måste”, ”får aldrig”, ”kommer att” och så vidare, saknas oftast i dokumentet. Vad värre är, nyckeltermer såsom ”förorening”, ”minimeras” och ”ansvar” lämnas odefinierade. Denna permanenta vaghet betyder att både certifierare och producenter huvudsakligen besitter oändligt utrymme att själva genomföra eller bedöma standarderna. De kan aldrig tvingas att genomdriva dem, varken i eller utanför domstol.

Tyvärr tar bristerna i RTRS-certifiering inte slut där. De inkluderar också användningen av ett internt kontrollsystem. RTRS använder professionella certifierare, men endast de som är medlemmar av RTRS. Detta innebär att endast RTRS-medlemmar kan bedöma huruvida en princip efterföljs. Även om de anser att så inte sker, finns det inget de kan göra, eftersom RTRS saknar rättslig ställning eller möjlighet till sanktioner.

Avskogningskulturen är också viktig för standarderna. Regnskogsröjningens laglighet är ofta tvivelaktig, eller direkt olaglig, och kräver vanligen att befintliga invånare avlägsnas från marken. Det är en värld av privata arméer och mutor. RTRS-medlemmar påbjuds enligt Princip 1 att frivilligt lyda lagen, ett begreppet som väcker mer än ett par frågor. Om en organisation inte redan följer lagen, vad får då WWF att tro att en uppförandekod som bygger på frivillighet kommer att övertyga till laglydighet? Och på vilket sätt bidrar att följa lagen meningsfullt till en marknadsföringskampanj baserad på ansvar?

Lika oroande är avsaknaden av ett tydligt certifieringsspår. Under ”Mass Balance”-systemet som erbjuds av RTRS kan sojabönor (eller produkter framställda därav) som aldrig odlades inom systemet ändå säljas som ”ansvarsfullt” odlade. Mass Balance innebär att leverantörer kan överföra mängden inköpt certifierad produkt, till icke-RTRS-sojabönor. Med en sådan möjlighet når svårigheterna med spårbarhet och verifiering nya nivåer.

Ett uttalat mål för WWF är att stoppa avskogningen med hjälp av kartor som identifierar prioriterade habitatområden, områden blir förbjuden mark RTRS-medlemmar. Det finns dock centrala frågetecken när det kommer till dessa kartor. För det första, handeln med sojabönor är redan igång, men kartorna har ännu inte ritats upp. För det andra ska kartorna utarbetas av RTRS-medlemmarna själva. För det tredje kan kartorna ritas om med jämna mellanrum. För det fjärde, RTRS-medlemmar behöver inte styrka hela sin tillverkningsareal. Detta innebär att de kan certifiera delar av sin areal som ”ansvarsfull”, men fortfarande sälja (som ”oansvarigt” odlade?) sojabönor från tidigare orörd natur. Detta betyder att WWF:s mål för år 2020 att ha 20 procents global täckning och 75 procents täckning i WWF:s ”prioriterade områden” skulle fortfarande tillåta att 25 procent av den brasilianska sojabönsskörden kom från nyligen avskogad mark. Dessa certifieringssystem ställer låga krav och erbjuder inga metoder för tillsyn, men däremot enorma kryphål. Pete Riley från brittiska GM Freeze kallar initiativtagarna ”Naivitetens Världsnaturfond” och tror att ”den ansvarfullt odlade sojans chans att rädda Cerradon är noll”. Claire Robinson från Earth Open Source håller med: ”RTRS-standarden kommer inte att skydda skogarna och andra känsliga ekosystem. Till råga på allt ser det till att genomföra greenwashing på soja som modifierats genetiskt för att överleva besprutning med mängder bekämpningsmedel som äventyrar både människors hälsa samt miljön.” Många andra grupper delar den uppfattningen. Mer än 250 stora och små hållbara jordbruk samt grupper som kämpar för social rättvisa och bevarandet av regnskogen över hela världen undertecknade ett protestbrev till RTRS under 2009. Bland de som undertecknade fanns Global Forest Coalition, Friends of the Earth, Food First, British Soil Association och World Development Movement.

Certifiering av exportvaror är på många sätt en märklig avstickare för ideella miljövårdsorganisationer. De stora icke-vinstdrivna miljöorganisationerna brukar normalt vara aktiva i förvärvandet och forskningen av vilda habitat. Därtill är dessa medlemsorganisationer; men hur många medlemmar av Nature Conservancy kommer att bli glada över att upptäcka att deras organisation har samarbetat med Monsanto för att marknadsföra genmodifierade grödor som ”ansvarsfullt” odlade? Man kan till och med tro att handlingsplanerna aktivt döljs för medlemmar, bidragsgivare och allmänheten.

Ser man på de inblandade organisationernas reklam, webbplatser och utbildningsmaterial, kan man tro att tjuvjägare, befolkningstillväxt och okunnighet är de främsta hoten mot djurlivet i utvecklingsländer. Det stämmer inte; och bolagsledningarna är väl medvetna om det, om man ska döma utav dessa certifieringssystems existens.

Offentligt motiverar miljöorganisationerna marknadsomvandling som ett samarbete; de vill arbeta med andra, inte mot dem. Men de har valt att arbeta företrädesvis med kraftfulla och rika företag. Varför inte istället samarbeta med små jordbruksrörelser, ursprungsbefolkningar och redan framgångsrika standarder såsom Fairtrade? Dessa är kampanjer som skulle behöva hjälp av stora internationella organisationer. Varför inte samarbeta mot habitatförstörelse, monokultur och industriellt jordbruk? De nya ”ansvarsfulla” och ”hållbara” standarderna hotar istället ekologiska, rättvisemärkta och lokala matsystem - för övrigt några av miljörörelsens största framgångar.

En ledtråd till entusiasmen för ”marknadsomvandling” kan vara att finansiella belöningar finns att tillgå. Enligt Nina Holland på Corporate Europe Observatory, är certifiering "nu en kärnverksamhet" för WWF. Till exempel får Världsnaturfonden och den holländska ideella miljöorganisationen Solidaridad miljontals euro från den nederländska regeringen för att stödja dessa handlinsplaner för certifiering.

Certifieringssystem för exportgrödor som RTRS kan tolkas som den globala miljövårdsledningens oförmåga att arbeta konstruktivt tillsammans med vanliga människor som lever i och i närheten av världens vildmarksområden. De kan också ses som en brist på respekt för Fairtrade och ekologisk märkning. Eller som ett förlorat tillfälle att informera och engagera medlemmar och potentiella medlemmar i de verkliga orsakerna till habitatförstörelse; och till och med som cyniska försök att tjäna pengar. Dessa är alla rimliga förklaringar. Ingen av dem förklarar dock varför icke-vinstdrivande miljövårdsorganisationer skulle underteckna handlingsplaner vars standarder och trovärdighet är så låga. Särskilt när jordbruksnäringen är under sådan press att förändra sina socialt och miljömässigt destruktiva metoder.

Vi lever i ett historiskt ögonblick. Positiva alternativ till industriellt jordbruk, såsom rättvis handel, ekologiskt jordbruk och agroekologi, har visat att de kan mätta hela planeten utan att förstöra den, till och med med en ännu större befolkningsmängd. På grund av detta finns nu stor internationell enighet om att industriellt jordbruk är en huvudorsak till den nuvarande miljökrisen och det största hindret mot att utrota hungern.

Denna enighet är en av flera grundpelare i den internationella matrörelsen. Som en kraftfull synergi av hållbarhet, social rättvisa, matkvalité och miljöhänsyn, är matrörelsen ett klart hot mot den långsiktiga förekomsten av det industriella matsystemet. För övrigt är detta anledningen till att stora multinationella företag köper upp etiska varumärken.

Att kringgå skulden för miljöförstöring i Amazonas, Asien och på andra håll, undergräva ekologiska och andra äkta certifieringssystem och splittra miljörörelsen måste under dessa omständigheter vara en dröm som går i uppfyllelse för medlemmar av det industriella livsmedelsproduktionssystemet. En sann cyniker skulle kunna hävda att det inte kunde blivit bättre om så livsmedelsindustrin själva hade planerat det.

För att skydda sig mot sådana eventualiteter, måste icke-vinstdrivande organisationer ha styrelser vars primära juridiska funktion är att skydda organisationens uppdrag samt att försvara dess goda namn. För miljövårdsorganisationer innebär detta i praktiken att övervaka potentiella finansiella konflikter och förhindra att organisationen lånar ut sitt namn till greenwashing. Så vilka är de personer som vaktar de globala ideella miljövårdande organisationernas uppdrag? Amerikanska WWF skryter (bokstavligen) med att dess nya vice ordförande senast var VD för Coca-Cola, Inc. En annan styrelseledamot är Charles O. Holiday Jr. som tidigare var VD för DuPont (ägare till Pioneer Hi-Bred, en stor aktör inom GMO-industrin). Organisationerna har naturligtvis många medlemmar med miljörelaterade yrken. Men företrädarna för näringslivet är ändå överlägsna i antal.

Så utvecklades marknadsomvandlingen med stöd av dessa styrelser eller mot deras vilja? Det senare är knappast troligt. Den centrala frågan blir då: Var det i själva verket dessa styrelser som anstiftade marknadsomvandlingen? Kom initiativet från den absoluta toppen? Det verkar högst osannolikt att WWF och liknande miljövårdsgrupper kommer att leda till en positiv förändring av livsmedelsindustrin genom att tillhandahålla ”hållbara” och ”ansvarsfulla” standarder för jordbruksnäring. Det verkar däremot mycket mer troligt att habitatförstörelse och mänsklig misär bara kommer att öka till följd av att befintliga standarder undergrävs till fördel för egna värdelösa standarder.

Marknadsomvandling, såsom WWF föreställer sig den, kunde trots allt ha fungerat. Men WWF underlät att ta hänsyn till att framgångsrika certifieringssystem börjar underifrån. Ekologisk handel och Fairtrade-märkningen startade med en stor bas av engagerade lantbrukare fast beslutna att utforma ett bättre livsmedelssystem. Producenter skrev villigt under på högt ställda standarder och tydliga krav för att de trodde på dem. Faktum är att många redan utövade höga standarder utan certifiering. Men när stora aktörer inom livsmedelsindustrin ville hänga på, lura systemet och manipulera standarderna, resulterade detta i bekymmer, även för trovärdiga standarder som Fairtrade. De stora aktörerna kommer förmodligen till slut att undergräva dessa. De tycks redan vara på god väg, men om de lyckas kommer deras ansträngningar endast att ha visat att certifieringsstandarder aldrig kan ersätta förtroende, engagemang och individuell integritet.

Den enda goda nyheten i den här berättelsen är att den grundligt bestrider WWF:s defaitistiska argument. Gamla aktiviststrategier, såsom att bojkotta produkter och uppmuntra alternativ, fungerar faktiskt. Marknadsmöjligheten som för närvarande utnyttjas av WWF och kompanjoner är ett resultat av dessa strategiers framgång, inte deras misslyckande. Aktivister, ideella organisationer, informerade konsumenter och små producenter som samarbetar är verkligen de multinationella företagens skräck.

Jonathan R. Latham är en av grundarna och verkställande direktör för Bioscience Resource Project, som är utgivare av Independent Science News (independentsciencenews.org). Han har publicerat vetenskapliga artiklar inom växtekologi, virologi och genetik.

Annons

Rekommenderade artiklar

© 2014 Göteborgs Fria