Om vi ser tillbaka på flertalet länders försvarshistoria möter vi ett genomgående mönster: Nummer 1 rustar upp, varpå Nummer 2 rustar upp – lite mer. Varpå Nummer 1 anser sig nödsakad att rusta upp ännu lite mer, så att Nr 3 blir orolig. Och så vidare med allt fler inblandade.

Julien Gracq har beskrivit detta i den klassiska romanen Les rivages des Syrtes, Vid Syrtens stränder, på svenska 1951.

I vår nutid använder länderna 1 700 miljarder dollar om året för att upprätthålla säkerheten gentemot varandra. USA ensamt har en militärbudget på 525 miljarder dollar. Dessa febertemperaturer kan jämföras med FN:s totala årsbudget på 30 miljarder dollar.

I Upsala nya tidning den 2 februari illustreras en tänkbar början på en ny sådan marsch runt den nationella flaggstången, något haltande mellan en liten och en mycket stor kombattant. Debattartikeln heter Besvara rysk upprustning, av officeren i flygvapnets reserv Patrik Björnström. Jag citerar dess slutmaning: ”Ryssland har valt väg. Man vill återta sin roll som en betydande säkerhetspolitisk aktör. Nu måste vi fråga oss hur vi ska ställa oss.”

Hela artikeln är ett svar på den frågan: Försvaret måste anpassas efter ett militärt starkt Ryssland! Vapensystemen måste förnyas. Hotbilden kan komma att ändras. Våra befintliga system duger inte, vi måste anskaffa nya. Ryssland kan stänga luftrummet över hela Östersjön. Snart kan man transportera över både trupp och tung materiel.

Ja, så där ska en slipsten dras. Och infektionen man sprider är ytterst smittsam. Krigsindustrin blomstrar. Välfärden får betala: Längre köer. Större barngrupper. Modernare ättestupor!

Men inga modernare konfliktlösningar. Inte en tillstymmelse till överlevnadsperspektiv. Hets mot grannen, den andre, dom, ska den fortsätta? Har inte kapaciteten att utrota varandra blivit för stor? Möjligheten att ingen blir kvar hänger ju över allas huvuden. Alla måste se den. Bara militären har uniformsskärmar för ögonen.

Upprustningsretoriken har en besynnerligt förnukleär prägel. Vart har alternativtänkandet tagit vägen? Till exempel Inga Thorssons tunga utredning av hur Sverige kunde omrustas från vapenfabrik till fredlig produktion?

Också Sverige har en roll att återta som en betydande säkerhetsaktör. Som sådan kunde vi utgå från en analys av vilka som på sikt hade något att vinna på rustningspropaganda. Inga andra än krigsindustrin! Och den kunskapen spreds, neutronbomben sålde faktiskt inte så bra.

Men nya tecken kräver nya turer i kapprustandet: Aktionsgruppen Bestycka Gotland publicerar helsidesannonser (Fria Tidningen 4/2, 11/2 och 18/2, den senare från Alliansfritt Sverige, för övrigt likalydande) med krav på att varje vapenför på Gotland ska militärtränas. Vice statsminister Jan Björklund citeras från ett uttalande i Expressen, juli 2011, där han varnar för ett ryskt angrepp på Sverige och vill placera en 5000 man stark militärbrigad på öns ostkust. Vidare vill han placera Natos kärnvapenspetsar i Lummelundagrottan, för omedelbar vedergällning, samt införa språktest på Gotlandsfärjan för att hindra rysk infiltrering på ön.

För trettio år sedan marscherade fredsrörelsen omkring och infiltrerade sig med vänskapsskapande i Europa och i USA. I Sovjet visade vi kort av våra barnbarn, och folk på gatorna tog fram sina älsklingar. Bilderna som vi tog av sådana kramrika tillfällen tog vi med till USA nästa sommar – ett litet motdrag mot den pågående demoniseringen av fi.

De som vill ha utlopp för krigsfantasier – kan de inte föra krig digitalt? Eller vad de kommer på för nya hänförande speltekniker, utan riktiga döda, utan ödeläggelse och söndertrasade barn? Barnen kan sköta spelet, de är duktiga på spel, de fuskar inte och är uppmärksamma på mänskliga rättigheter. En van dramaturg kunde hjälpa till med poängsättningen. Och sedan kommer en vass grupp fördelningsexperter in och omfördelar det som varit orättvist, efter poäng, samt ger kompensation åt de förfördelade. Ett nytt steg i försvarshistorien, ja i evolutionen. Människan är kanske inte så hopplös.