För Eila Leino betyder konsten allt | Göteborgs Fria
Göteborgs Fria

För Eila Leino betyder konsten allt

Eila Leino bestämde sig för att låta konsten ta större plats i livet. Tidigare var hon anställd som städerska men beslöt sig för att säga upp sig för att satsa på bildkonsten.


För några år sedan visades utställningen Annan Konst på Göteborgs Konstmuseum, vilken sammanställdes av Staffan Backlund och Borghild Håkansson. Ett bärande syfte var att rikta fokus på tidigare förbisedda konstnärskap.

En av de medverkande var Eila Leino som nyligen också var aktuell med en separatutställning på Galleri PS i Haga.
I Eilas bildvärld möts figurer ofta två och två, ibland fler. De tycks nakna och själfulla och luften vibrerar emellan deras kroppar. De är inte utförda i någon särskilt naturrealistisk stil, ändå känns de märkbart mänskliga.

GFT träffar Eila Leino i Biskopsgården, där hon bor. Till en början är hon något skygg men efterhand börjar samtalet spinna på i en allt snabbare och uppsluppnare takt. Eila började ganska nyligen att jobba med bildkonst, efter att ha sagt upp sig som städerska och efter en längre tid av mammaledighet. Hon berättar om när hon på allvar började förstå att det konstnärliga fältet var något för henne och vilka hinder och tvivel hon har stött på längs vägen.
– År 2000 började jag göra små, snabba teckningar i sällskap med min talangfulla dotter. Då var jag fyrtiofem år. Jag kommer från en enkel bakgrund. Som barn hade jag inga tv-apparater eller leksaker. Det räckte med penna och papper. Jag gillade att teckna, även om jag själv aldrig tyckte jag var något vidare duktig. Jag ville gärna bli konstnär men sköt bort tanken. Jag hade aldrig träffat en konstnär och hade inga kulturaktiviteter omkring mig, säger hon med charmig finländsk brytning.

Eila ursäktar sig och uttrycker en önskan om att kunna teckna mer tekniskt avancerat. Samtidigt verkar hon stolt – med all rätt – över sitt starka uttrycksbehov och sin expressiva berättarstil.
– Jag tycker att för tekniskt skickligt utförd konst lätt blir tråkig, död och känslokall. Känslorna är viktiga och man bör inte låsa sig och vara rädd för att öppna sig. Fast lite teknik krävs dock, annars blir det ju inget överhuvudtaget. Det är en balansgång.

Det ena ledde till det andra och 2004 påbörjade hon en utbildning på Domens Konstskola. Detta beskriver Eila som en inspirerande tid. Hon kände sig emellertid ofta annorlunda, men detta behövde absolut inte vara av ondo.
– När jag gick på konstskola gick det så långt att jag funderade över att göra så fula verk som möjligt, så ingen ville göra likadant. Ofta när man går på utställningar så ser man just detta: att allt ser likadant ut. Det är roligare med olikheter. Fast det är klart att allting man gör är influerat av något man har sett tidigare, det kan man inte undvika helt och hållet.

Jag frågar Eila om vad som driver henne till att skapa.
– Mina bilder tillhör en annan värld. Jag vet inte ens om jag tycker om den. Många andra målar motiv som de själva gillar, men för mig blir det som det blir. Men när jag har skapat något och känner att figurerna uttrycker något starkt – att de lever – då känner jag tillfredställelse.

Någon som tidigt såg kvaliteten i Eilas konst var Staffan Backlund, då han snubblade på en av hennes skulpturer på en loppmarknad.
– Staffan upptäckte mig på Kommersen vid Masthuggstorget, där han köpte en stengodsfigur av min man. Vi hade så många konstverk hemma, de fick inte plats. Men min man ville inte slänga dem, så istället valde vi att sälja. Jag valde ut de verk som var minst perfekta och jag hade tänkt kasta. Till min förvåning verkade det som att människor gillade dem, kanske var de mer intressanta än de perfekta.

Eila växte upp i Finland och flyttade till Sverige när hon var tjugo år. Hon beskriver sin uppväxt i Finland som ganska kärv och utmanande. Hon tillbringade mycket tid i naturen, ofta ensam.
– Min mamma är krigsänka och är nu nittiotvå år. Hon förlorade sin första make när hon var tjugo år. De hade ett barn tillsammans. Därefter gifte hon om sig med min far och fick ytterligare sju barn. Innan jag började göra konst kände jag mig kluven, och det tror jag delvis beror på min uppväxt. Konsten gör mig däremot delaktig i ett större sammanhang. Den får mig att känna mig hel.

Trots makalös produktivitet och viljestyrka gör sig vardagens bestyr ofta påmind.
– Ibland önskar jag att jag hade mer tid att skapa. Jag har ju familj och annat att göra – och det uppskattar jag – men det är svårt att få tiden att räcka till. Men jag tänker inte sluta, det är bara att fortsätta.

Rekommenderade artiklar

Dags att skapa nya bilder av kravallerna

Vad var det som hände på Schillerska gymnasiet då polisen slog till mot demonstranter under EU-toppmötet i Göteborg 2001?  Konstnären Maja Hammarén står bakom ett återuppförande av den våldsamma aktionen i ett försök att lägga sig i historieskrivningen.

© 2019 Göteborgs Fria