Göteborgs Fria

Hagas förvandling – från slumområde till attraktivt köpstråk

Haga – en gång Göteborgs fattigaste stadsdel. I dag ett populärt shoppingstråk och bostadsområde för den välbärgade medelklassen. Sociologen Håkan Thörn tar oss med på en tur genom det gamla Haga och förklarar varför stadsdelens historia även kan säga en del om den stadsomvandling som är på väg att ske i dag.


Om man går längs med Haga Nygata en solig dag är det svårt att inte charmas av den gamla småstadsliknande miljön. Här hittar man allt från Seven-Eleven till stans enda trätoffelfabrik. Dessutom finns mängder av kaféer, antikvariat, klädaffärer och kryddbutiker. Småbarnsföräldrar som är ute och promenerar med sina barnvagnar och turister som nyfiket strosar omkring bidrar också till den romantiska bilden.

Men Haga har inte alltid varit en idyll. Under lång tid var det en av Göteborgs mest trångbodda och fattiga stadsdelar. På 1920-talet bodde 14000 personer här och det var inte ovanligt att upp till tio personer kunde dela på en lägenhet med ett rum och kök. För att råda bot på det som kommunen såg som tecken på förfall och misär bestämdes att Haga, liksom många andra stadsdelar i Göteborg, skulle ”totalsaneras”. Detta betydde att de gamla husen skulle rivas för att ge plats åt rymligare och modernare lägenheter. Ansvariga för saneringen blev det halvkommunala bostadsbolaget Göta Lejon som från början av 1960-talet och framåt köpte upp de flesta tomterna i Haga och utfärdade rivningskontrakt.

Protesterna mot rivningarna blev stora eftersom kommunen hotade att bygga bort det som många såg som stadsdelens själ och kärna. Man befarade också att omvandlingen skulle leda till att många inte skulle ha råd att bo kvar, en farhåga som sociologen Håkan Thörn menar har besannats i dag.
– Befolkningen i Haga har bytts ut helt och det kan man väl säga är själva definitionen av en gentrifiering, säger han.
Vi träffas på Solrosen, den vegetariska restaurangen i korsningen av Kaponjärgatan och Haga Östergata som i flera decennier var en mötesplats för folk inom alternativrörelserna.
– Innan rivningarna var det arbetarklass, studenter och drop-outs som bodde här. I dag är det ett typiskt medelklassområde.

Enligt Håkan Thörn var dock inte protesterna på 70- och 80-talet helt förgäves även om det kanske inte riktigt blev så som aktivisterna hade föreställt sig.
– Resultatet blev att en del av den gamla bebyggelsen i Haga faktiskt bevarades. Visserligen är det väldigt mycket som är nytt här i dag, men man har ändå bevarat den gamla kvarterskänslan och de nya byggnaderna har anpassats efter den gamla arkitekturen. Detta var förstås en seger för aktivisterna men paradoxalt nog ledde det till att stadsdelen gentrifierades. Om man inte bor här själv märks det kanske bäst i vilka verksamheter som finns här i dag, säger Håkan Thörn.

I dag marknadsförs Haga hårt i turistbroschyrerna och affärsidkarna har även gett ut en broschyr med titeln ”Haga – cosy shopping since 1648”. Något som Håkan Thörn menar är ett hån mot generationer av Hagainvånare för vilka vardagen varit en kamp mot knappheten.
Men jämför man med moderniserade stadsdelar i andra städer, som till exempel Stockholm och London, menar han att omvandlingen av Haga ändå inte har fått lika ödesdigra konsekvenser.
– Jag tror att en del av de gamla aktivisterna ändå tycker att det blev rätt okej. De flesta bostäder här är fortfarande hyresrätter och det är inga lyxlägenheter. Men det är ändå en annan samhällsklass som har råd att bo här i dag.
    
Einar Hansson var en av de som var aktiva i kampen för att bevara Haga. Han har skrivit ett dussintal artiklar och även medverkat i en bok med titeln ”Varför revs inte hela Haga?” Han håller med Håkan Thörn om att det har skett en stor förändring men tycker ändå att Haga har klarat sig förhållandevis bra i jämförelse med andra stadsdelar i Göteborg.
– Det är klart att Haga inte är som förr, men det innehåller trots allt mycket mer trivsel, offentliga rum och kulturplatser än de totalrivna Masthugget, Landala och Annedal. Nu, när det nybyggda Haga börjar få 30 år på nacken, finns det dessutom betydligt dyrare lägenheter på andra håll i staden, säger han.

I dag, fyrtio år efter de första husockupationerna i Haga, sker en ny stor omvandling. Den här gången är det Centrala älvstaden och Kvillebäcken som kommunpolitikerna vill göra om för att de ska bli mer attraktiva. Omvandlingen är den största som har skett sedan 1960-talet.
Håkan Thörn ser tydliga kopplingar mellan det han kallar för gentrifieringen av Haga och dagens situation.
– Både i Haga och nu tar man väldigt lite hänsyn till de sociala strukturerna och deras kopplingar till bebyggelsen.
Som exempel nämner han att flera föreningar i Kvillebäcken som drivits av invandrare nu har fått flytta ut eftersom de inte har råd att bo kvar när efterfrågan och hyrespriserna stiger.
– Det är ganska ironiskt eftersom politikerna erkänner att det största problemet i staden är segregationen. Men det enda stället i centrala staden där vi har haft en betydande närvaro av människor som bor i förorterna är just i Kvillebäcken, säger han.

Sociologen Helena Holgersson arbetar i ett forskningsprojekt om stadsomvandling i Kvillebäcken och centrala Älvstaden. Precis som Håkan Thörn ser hon tydliga tecken på gentrifiering av områdena.
– När man talar om gamla industriområden beskrivs de ofta som tomma platser. Och då blir det ju väldigt oproblematiskt att riva och bygga nytt. Men när vi tittat närmare har vi sett att det har funnits flera föreningslokaler, moskéer och loppmarknader i Kvillebäcken. Så även om det inte har funnits några bostäder är det ändå väldigt många människor som har använt platsen, och som nu förlorar den.
– En viktig likhet med Haga är att det även där fanns många verksamheter som fick flytta när stadsdelen rustades upp. Gambiska föreningen hade till exempel lokal i Haga innan den flyttade till Kvillebäcken. och nu får den flytta igen. Nu ligger den alldeles bredvid området som rivits, och det är troligt att omvandlingen på lite sikt kommer att påverka även omgivande kvarter. Frågan är om den här typen av föreningar kommer att fortsätta knuffas längre och längre ut? Generellt menar jag att intressekonflikterna i sådana här projekt behöver lyftas fram så att vi kan diskutera dem politiskt.
I östra Kvillebäcken är det svårt att göra någonting då omvandlingen redan är i full gång. Helena Holgerssons förhoppning nu är att man i omvandlingen av exempelvis Gullbergsvass kommer att ta större hänsyn till de verksamheter som redan finns där.

Håkan Thörn jämför Kvillebäcken med Kvibergs marknad och Rio-Rio-båten som också har varit hotade. Skillnaden är att de två sistanämnda än så länge har kunnat bevaras tack vare stora protester. I Kvillebäcken däremot har protesterna lyst med sin frånvaro. Håkan Thörn tror att det kan bero på att det främst är de lägre klasserna som drabbas i Kvillebäcken och att det behövs ett visst socialt kapital för att protesterna ska få något gehör.
– Man får inte glömma att även bland de som protesterade i Haga så kom de flesta från medelklassen och de hade därmed lättare att få tillträde till offentligheten.
En annan likhet mellan Haga och Kvillebäcken, säger han, är att båda områdena har blivit stigmatiserade. För 50 år sedan pratade man om Haga som ett slumområde och ett ställe där gangsters höll till – tongångar som han menar går igen i dagens beskrivningar av Kvillebäcken.

Men Håkan Thörn ser också tecken på att aktivismen i Göteborg är på väg tillbaka. Något som tyder på det är att det så sent som i julas skedde en husockupation i Lärjedalen. Dessutom har Occupy Wall Street-rörelsen spridit sig över världen och även fått avknoppningar i Sverige och Göteborg.
– Det som vi ser i dag, med ökade klyftor och finanskriser, har historiskt sett alltid varit en grogrund för politisk mobilisering och ökade protester. I Spanien, Italien, Portugal och andra europiska länder har det varit många stora demonstrationer de senaste åren.

Dock menar han att det saknas naturliga centrala samlingsplatser i dag. En anledning till att det politiska engagemanget i Haga och på andra platser kunde växa sig starkt under 1900-talet tror han var att det fanns öppna gårdar där de pågick ett kollektivt vardagsliv som också hade politiska innebörder. Dessa gårdar försvann till stor del när de nya bostäderna, med fokus på individualism och kärnfamiljer, tillkom. I dag är innergårdarna i Haga låsta och de flesta som flankerar på gatorna är antingen turister eller förbipasserande.
– Jag tror att det finns starka fördelar med ett fysiskt centrum för aktivismen. I södra Europa finns fortfarande sociala center med en högkoncentration av aktivister och alternativ kultur. Och de utgör även en knutpunkt för politisk mobilisering. Något sådant har vi tyvärr inte i Sverige. Om det finns någon potentiell motsvarighet till de där gårdarna i dag så är det möjligen i miljonprogramsområdena.

Annons

Rekommenderade artiklar

Kulturfestivalen Tellus tar plats på Rymdtorget

I morgon blir det kulturfestival i Bergsjön. Hiba Ahmad hoppas att Tellusfestivalen ska bidra till att förändra bilden av stadsdelen och att folk ska få upp ögonen för det rika föreningsutbud som finns här.

Kafka-pjäser för nyfikna

Hösten på Teater Uno går i Franz Kafkas tecken. Två pjäser – Redogörelse och Straffkolonien – har båda teman om mänsklig grymhet.

Kämpar för att få leva som en man

Andrè Olofsson föddes i en kvinnokropp men har alltid känt sig som en man. Lagom till West Pride släpps boken An ordinary boy där fotografen Ciprian Gorga och journalisten Kristin Helgesson Svenske har följt och dokumenterat Andrés liv under tre års tid – genom operationer, kärlek och kampen för att få vara den han är.

© 2014 Göteborgs Fria