Recension


Göteborgs Fria

Inga överraskningar från Thåström

Uppräkningar av geografiska referenser à la Ulf Lundell har alltid irriterat mig. Men när Thåström blandar dem med kulturella upplevelser och låter samtliga stå för det som är vackert här i världen blir det inte så dumt. Författare som Blok, Remarque och Bertil Malmberg hyllas, liksom konstnären George Grosz. Från filmens värld lyfter Thåström fram Fellini, Loren, Mastroianni och Scola. Och från musikscenen: John Cale, Bob Dylan, Gun Club, Nina Simone – och Whitney när hon ”sjunger Dolly”.
Balladen där alla dessa referenser förekommer heter Samarkanda och är ett av skivans starkaste spår. Till den kategorin hör också singeln Beväpna dig med vingar och St Ana Katedral, som vi redan fått höra genom den av SVT bandade Way Out West-konserten från i fjol.
 Det andra spåret som då, vid sommarkonserten, var nytt – Dansbandssångaren – känns inte lika spännande.

Överhuvudtaget är det en rätt ospännande skiva Thåström släpper. Den känns som en väldigt naturlig fortsättning på Skebokvarnsvägen och Kärlek är för dom. Det är lågmält. Framför allt är det monotont och entonigt. Det är som om upphovsmakaren slutat att bry sig om melodier. Och det är, i mina öron, ett kardinalfel.


Ändå är den här skivan bättre än de båda föregångarna. Ni som hört singelspåret vet att det är ödsligt och olycksbådande – ändå vackert och hoppfullt. Den känslan löper som en röd tråd genom albumet.
Ljudbilden är tyskare än någonsin. Skivan är inspelad i Hansastudion i Berlin. Där har storheter som Bowie, U2, Iggy Pop och Depeche Mode tidigare gjort plattor. Michael Ilbert har suttit vid mixerbordet. Förutsättningarna har med andra ord varit exakt desamma som när Ossler, Thåströms gitarrist, spelade in sitt helt fantastiska soloalbum Ett brus. Och jag hade önskat att ljudbilden och upplevelsen av det här albumet i mycket högre grad påminde om det. (Överhuvudtaget är det för lite Ossler på skivan.)

För även om den här skivan låter både svartare och bättre än vad Thåström gjort på länge har man inte lyckats fånga det helt underbara ljudlandskap som Thåström tillsammans med Ossler och resten av det här bandet har målat upp vid konserterna de senaste åren. Det har länge förbryllat mig – och gör det fortfarande.
 På sina ställen, särskilt under den andra hälften, påminner den här skivan inte så lite om den Sällskapet släppte. På andra, som i fotstampande och mansköriga Låt det regna eller i stråkmättade Smaken av dig, känns den rätt slentrianmässig. Tom och överlastad på en och samma gång.

Textmässigt är det mindre raka berättelser, mindre privata, än på de båda föregående skivorna. Och det gör inte lyriken sämre. Tvärtom. Poeten Bertil Malmberg förekommer i ytterligare en text. Tillsammans med journalisten Kaspar Hauser gör han Thåström sällskap Nere vid maskinisten. Den kulturgärning Thåström gör genom att fästa lyssnarnas uppmärksamhet på alla dessa konstnärer ska kanske inte underskattas.
 Utöver de redan nämnda favoriterna hör avslutande Sluta när jag vill till de spår jag gärna lyssnar till igen. Sångarens röst, i lägre register än tidigare, ligger extremt nära i en ballad på ett gammalt välkänt tema om att kunna gömma sig, om att kunna göra som – och sluta när – man vill.

Det känns som om jag såhär på slutet bör tillägga att Thåström är en av landets – om inte den – största rockprofiler. En artist som upprepade gånger förändrat sitt uttryck och som vägrat att stå still. Som vi ska vara tacksamma över att ha fått göra bekantskap. Just därför är kraven på honom högre än på alla de andra. Och just därför hoppas jag att han nästa gång gör ännu ett språng, byter spår, och släpper någonting oväntat. Jag är säker på att han fortfarande har förmågan att överraska.

Annons

Rekommenderade artiklar

Angenäm kväll med Wadling och Ljungström

Recension

Konserthuset är utsålt, vilket innebär dryga 1200 personer påplats. Sittplats. Pårockkonsert. Jag börjar väl bli gammal för jag tycker att det känns rätt skönt. Att ha min egen plats, slippa trängas och slåss om utrymmet med bäst sikt, att kunna sitta bekvämt och bli översköljd av musiken.

Strålande från Wadling

Recension

Wadling är glad över att hans kontrakt med EMI går ut i och med den här skivan. Antagligen tycker han att hans artistiska frihet begränsas av storbolaget. Men det är en synnerligen värdig sorti - för alla inblandade; Freddie själv, producenten Johan Lindström, som gjort ett storartat arbete, medmusikanter och gästartister.

© 2015 Göteborgs Fria