Göteborgs Fria

Poesi bland bloggar och blommor

Vi Värdelösa är ett nätbaserat litteraturmagasin med fokus främst på poesi. Carl Lindsten, som tillsammans med Linus Lundgren-Widén startade magasinet, är bakom pseudonymen Carl Balle aktuell med diktsamlingen Bloggar och blommor – en samtida skildring av åttio- och nittiotalisternas värld.


Sommaren 2009 beslöt sig  Carl Lindsten och Linus Lundgren-Widén för att starta det litterära nätmagasinet Vi Värdelösa. Anledningen var att de helt enkelt var uttråkade av tidningarnas kultursidor.
Fokus skulle ligga på att introducera okända författare och på att bedriva litteraturkritik. Ett av deras projekt har varit att dela ut ett alternativt litteraturpris kallat Alternativa Augustpriset.
– Det alternativa Augustpriset är en reaktion på det lite förutsägbara riktiga Augustpriset, som i alla fall jag kan finna lite komiskt. Inte så att det är något fel på det, det är bara lustigt hur bra litteraturvärlden är på att skapa hierarkier och få allting att låta så seriöst och ospännande, säger Carl Lindsten.
Första pristagaren var göteborgspoeten Sara Hallström, och förra årets pris gick till Clara Lund Nilsson och Sofia Ström som var nominerade för sin diktsamling Som Kristus säger jag BRB och kommer om tre dagar igen.

I kväll ställer Vi Värdelösa till med releasefest. Carl Lindsten debuterar under pseudonymen Carl Balle med diktsamlingen Bloggar och blommor. Varför pseudonym?
– Jag ville ha ett artistnamn. Det ska egentligen uttalas med stumt e och är en blandning av Calle Balle och Louis Malle, som är en fransk regissör jag gillar.

Blommor och bin är en diktsamling som vill bryta de traditionella ramarna för ett diktverk och inspiration har hämtats från popkonst och rock ´n roll för att få verket att mer likna en konsert.
– Bloggar och Blommor är ett improvisationsprojekt som råkade bli en diktsamling och därför finns inga förutbestämda betydelser för läsaren att leta reda på. Det blir mer som att diktsamlingen spelas upp för en när man läser den. Jag har tagit bort alla förklarande skyddsramar och placerat bokens presentation och dedikationer inuti själva boken, nästan i mitten, så att det blir som på en spelning när sångaren presenterar bandet och tackar publiken. Det här är förstås väldigt abstrakt, men det har varit en genomgående ambition när jag satte ihop materialet att det skulle kännas direkt och levande och att man ska vilja ställa sig upp och läsa dikterna högt istället för att sitta i fåtöljen och bläddra lite förstrött, säger Carl Lindsten.

Facebookvänner, bloggar och kommentarer står i centrum för att belysa åttio- och nittiotalisternas liv. Internet blir till ett prisma för att belysa samtiden. Lindsten berättar att projektet tog fart efter ett projekt som handlade om just internet.
– Det är ju ingen som har skrivit om hur det känns att sitta och läsa en blogg om lyxiga restaurangbesök och dyra kläder och veta att man själv på sin höjd kan unna sig en pizza. Eller om Google-logotypen. Eller om att bläddra runt på facebook och plötsligt få syn på en bild av en gammal klasskompis och känna sig sentimental. När jag kom på att jag skulle skriva om det här kändes det nästan som att jag kom fram till en kantarellskog som ingen annan gått runt i än. Det var bara för mig att plocka för mig av alla upplevelser och tankar. Ibland kändes det som att jag snodde vissa ämnen, så som jag antar att Håkan Hellström kan känna vad gäller Gullbergskajen och Magasinsgatan.'

Sociala medier, som Facebook och Twitter, har påverkat Lindstens sätt att skriva.
– De har faktiskt ändrat min syn på litteratur och skrivande. Skrivande inom sociala medier, och nu tänker jag på bloggosfären, är ju verkligen kommunikation. Om du skriver något som ingen förstår eller berörs av kommer du inte heller få någon respons och dina läsare kommer att försvinna. Så om du skriver dikter för att lägga upp på en blogg måste du anstränga dig för att interagera med dina läsare. Du måste hitta beröringspunkter. Det där är egentligen självklart men när man sitter ensam på ett rum och skriver poesi är det lätt att glömma av det, och istället för att skriva kommunikativt försöker man skriva ”bra”. När jag började skriva dikter på nätet blev jag tvungen att gå från att skriva ”bra” till att trollbinda folk. Jag blev tvungen att skriva roligt, flörtigt, tänkvärt och sexigt. För min del gjorde det att det blev spännande, och läskigt, att skriva igen. Jag kunde inte låtsas att något som jag skrivit var bra om jag i själva verket kände att det var tråkigt. Det gjorde mig absolut till en mer spirituell skribent.

Det känns ändå som ett slags politisk diktning, med en uppdämd vrede och sorg inbäddat mellan raderna.
– Det känns som att om man är en politisk diktare så har man en politisk agenda som man skriver utefter. Och min huvudagenda är alltid att skriva en så bra dikt som möjligt, och om det kräver politik kan jag använda mig av politik, och om politik skulle förstöra dikten så kan jag ta bort det. Det finns ändå något mycket politiskt i den här boken. Många av dikterna känns nästan som kampsånger som man skulle kunna läsa upp med knuten näve. De symboliserar något i och med att de är tydliga och lite motvalls.

Måste man vara ung och uppkopplad för att få ut något av dina dikter?
– Ett par dikter måste man veta lite om bloggosfären för att över huvud taget begripa. Om du inte känner till bloggen ”niotillfem” blir min dikt med samma namn omöjlig att förstå. Sedan är ju verkligen inte alla dikter sådana och mina teman är egentligen de gamla vanliga, typ kärlek, längtan, död, meningen med livet, de har bara råkat hamna i ett modernt sammanhang.  Jag tror att alla som känner sig lite förvirrade och uttråkade av samtiden kan få ut något av min bok. Sedan tycker jag också att det är roligt med alla internetreferenser. Det blir desto mer intressant för de som faktiskt förstår dem och det är roligt att ge folk i min ålder chansen att leka experter, efter att ha blivit pålurade poesi med referenser till grekiska gudar i typ fyra hundra år. Det blir roligt att se om kritiker tycker att referenserna är obegripliga, på samma sätt som vanligt folk tycker att de finlitterära referenser som kritiker ofta slänger sig med är obegripliga.

Borde inte den rätta kontexten för dina dikts vara internet. Varför väljer du att ge ut en inbunden bok?
– Jag började med att skriva dikterna på nätet, så de flesta av dem finns redan där. Själva boken har varit ett sätt för mig att bearbeta dikterna och hela projektet och göra något slutgiltigt och storslaget av det. Det är ju svårt att redigera en bok när den väl är utgiven. Sedan vet jag inte om det finns så mycket mer poäng i att ge ut projektet som inbunden bok än att det är roligt och att det är estetiskt tilltalande med fysiska böcker. Men etablerade poeter borde absolut använda sig mer av Internet. De skulle få fler läsare och bloggosfären skulle bli mindre förutsägbar.

Vad läser du själv för poesi?
– Jag läser ganska mycket, allt från konceptuell poesi till mer traditionell. Tao Lin är en poet som jag tycker väldigt mycket om. Jenny Wrangborg, Bruno K. Öijer och Tor Ulven gillar jag också. Men poesiscenen är uppriktigt sagt ganska fantasilös. Var är alla idioter? Det undrar jag ofta.

Fakta: 

Calle Balle
Riktigt namn: Carl Lindsten
Ålder: 25 år
Bor: Tidigare bosatt i London. Bor nu på Hisingen.
Aktuell med: Diktsamlingen Bloggar och blommor.

Releasefest: I kväll på Café Publik, Andra långgatan, från kl. 19.00.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Hon ger ut sin egen poesi

Louise Halvardsson gav ut sin diktsamling Hejdå tonårsångest - 35 dikter innan 35 på eget förlag. Nu har hon nominerats till Selmapriset.

Fria Tidningen

Feministisk sf-klassiker blir musik

Hur låter en bok? Kompositören Erik Dahl ger svaret då han stiger in i Ursula Le Guins litterära universum för att tolka klassikern Mörkrets vänstra hand.

Fria Tidningen

Solidaritetsorkester med hopp om framtiden

Christopher Ali Solidarity Quartet är svåra att sätta fingret på. Muslimsk mystik, ökenblues och svenskt vemod är några av inslagen på debutalbumet To Those Who Walked Before Us.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu