Det är synd om människorna | Göteborgs Fria

Recension


Göteborgs Fria

Det är synd om människorna

Göteborgs Dramatiska Teaters nya uppsättning sätter pekfingret på konsumtionssamhället och vad det gör med människor, ett på många sätt aktuellt ämne både i ett globalt och ett personligt perspektiv. Men det handlar om något mer än pengar. Och egentligen inte så mycket om kärlek.

En i-phone kan användas till mycket, även som en effektfull ansiktsbelysning, visar det sig i början av Göteborgs Dramatiska Teaters uppsättning av Kärlek och pengar. Där sitter nämligen David (Olle Liljas) och mailar och visar på så sätt lite av vem han är. Han har förlorat sin fru Lina (Mia Eriksson) och det framkommer att hon tog sitt liv. Typ. Sedan rullas hennes historia upp genom små sekvenser ur olika människors vinklar. Även om ramen för handlingen är köphysteri och skuldfällor pågår det så mycket mer, och andemeningen är att det inte är lätt att vara människa.
Samtidigt finns de som gillar pengar, och de görs ytliga på ett gött fördomsfullt sätt. I ren desperation söker David, som egentligen är lärare, upp en gammal flickvän (Elina Eriksson) som är chef på ett stort företag och förnedrar sig själv för att få ett extrajobb. Exet och hennes kollega Paul (Andreas Scheffel) är osympatiska, finansdrivna ("Jag slutade tro på Gud, nu tror jag på pengar") och till synes nöjda med sin tillvaro.

Så vad vill Dennis Kelly säga med det här? Att pengar är bra när du har dem men förrädiska när du tror att du kan spendera dem du inte har? Ingen revolutionerande ny idé kanske. Och problemet är att även om det är ett brännande ämne så når inte engagemanget ända fram. Detta är dock inte ensemblens fel, de gör vad de kan vilket betyder bra. Samtidigt undrar jag varför de valde just den här texten. De är en modig teatergrupp, något de har visat förr, och det är den förklaringen jag kan hitta. För är önskan bara att sätta upp en föreställning om onda konsekvenser av för mycket spenderande så finns det fler, och bättre, texter.
Kärlek och pengar har, som pjäs betraktat, problem. Texten är trots sitt egentligen intressanta innehåll statisk, det händer inte mycket mer än att människor pratar och pratar och då gäller det att de har något att säga, och där är de rena spelscenerna vinnarna. Det här är minst sagt svårspelat, men regissören Robin Pohlstrand Björkman har en tydlig riktning med föreställningen och en säker ensemble, vilket är en förutsättning för att det här ska kunna ros iland.

Genom att göra föreställningen tablåartad och avskalad får regissören och ensemblen den att fungera nästan hela vägen, det är bara stundtals den tappar. Även scenografin har en enkelhet som lyfter fram och förtydligar handlingen och personerna och gör att de undviker att framstå som schabloner. Och även om köphysterins effekter ska vara i fokus ges plats för fler problem, som vanlig normal obekvämhet. Detta visas särskilt i mötet mellan en man (Erik Åkerlind) och en kvinna (Hanna Ullerstam) i en äcklig, rolig och deprimerande scen. Och ypperligt välspelad, som vanligt med Åkerlind och Ullerstam.
Välspelat, ja. Det är det från början till slut. Från Olle Liljas' förvirring till Mia Erikssons slutmonolog, framförd med en engagerad fingertoppskänsla. Det är skönt att se Göteborgs Dramatiska Teater återigen bjuda på en synkad, genomarbetad och smått obehaglig föreställning, om ni nu förstår mig rätt. Säkert regisserad och säkert spelad. Tänk om de kunde ha samma säkerhet när det gäller manusval.

Fakta: 

<h2><span class="vinjett_detaljer">Teater</span><br><strong>Kärlek och pengar</strong><br>
<strong>av</strong> Dennis Kelly<br>
<strong>Översättning</strong> Stefan Lindberg<br>
<strong>Regi</strong> Robin Pohlstrand Björkman<br>
<strong>I rollerna</strong> Olle Liljas, Lars Wik, Anette Sevréus, Elina Eriksson,
Andreas Scheffel, Erik Åkerlind, Hanna Ullersten, Mia Eriksson, Susanne
Harju-Jeanty<br>
<strong>Göteborgs Dramatiska Teater</strong></h2>

Annons

Rekommenderade artiklar

Magnifikt spel i klassiker

Recension

Skådespeleriet i Dödsdansen med Göteborgs Dramatiska Teater är strålande, tycker GFT:s recensent.

Loungemusik med klass

Recension

Katakombs debutalbum vimlar av influenser, men är inte helt utan originalitet, tycker GFT:s Helena Krantz.

© 2017 Göteborgs Fria