Fördjupning


Madelene Axelsson
Fria Tidningen

Svensk nyhetsvärdering skapar utanförskap

Reglerna för vad som är en bra nyhet får man lära sig i punktform när man utbildar sig till journalist och utifrån dessa ska journalister sedan plocka de nyheter läsare och tittare baserar sin verklighetsuppfattning på. Det är inget litet ansvar. Och det finns anledning att ifrågasätta hur vi journalister resonerar när vi bestämmer vad som är viktigt, varför och för vem.

Vi börjar med ett tankeexperiment: Nästa gång du läser en nyhetstext som innehåller någon med annan bakgrund än svensk, testa att byta ut hela kategorin "invandrare" mot "boråsare" och se om det känns bekvämt och självklart, och om inte, varför? Idén är medieforskaren Ylva Brunes som återkommer längre ner i texten och sammanhanget är just hur vi så kallade moderna journalister förhåller oss till olika kulturer, vad är långt borta och nära och varför. Teorin bakom vad som är en bra nyhet, hur man framställer den och vilka effekter det får är dock allt annat än modern.

Journalisthögskolornas undervisning rörande nyhetsvärdering utgår från en lista med tio viktiga punkter, vilka avgör vad som är en bra nyhet. Problemet är att listan är densamma som för snart tjugo år sedan. Förutom punkterna brott/politik/ekonomi, speciell händelse och något sensationellt bland de fem första punkterna finns de två som vi kanske har störst anledning att titta närmare på. Den ena är kravet på kulturell och geografisk närhet och den andra kravet på elitpersoner/elitnationer. På många sätt hänger dessa ihop.

Vad utgår vi ifrån när vi definierar närhet? Gällande den geografiska närheten är svaret enkelt, det innebär att det ska ha hänt nära Sverige om det gäller utrikesnyheter eller nära orten tidningen ges ut på om det är inrikes/lokalnyheter. I sin bok Nyhetsjournalistik – tio gyllene regler från 1997 bekräftar Erik Fichtelius detta när även han listar nyhetskriterier. Han skriver att: ”Det som händer i vår geografiska närhet är en större nyhet än det som händer längre bort. Nyhetsvärdet avtar med kvadraten på avståndet. För en indisk radiolyssnare är en tågolycka utanför Calcutta med tjugo dödsoffer en större nyhet än en färjekatastrof i Östersjön med flera hundra döda. Detta inte för att värdera människoliv olika, utan som ett konstaterande av hur nyhetsvärderingen faktiskt fungerar”. Frågan här är dock hur relevant Fichtelius jämförelse länder emellan är år 2011. En stor del av Sveriges befolkning har sin geografiska intressesfär någon annanstans än här och vi kan anta att svenskar i dag känner fler i Bagdad eller Teheran än i Helsingfors.

Gällande den kulturella närheten blir frågan än mer komplicerad. För innebär det förutsatta likhetstecknet mellan geografisk och kulturell närhet att personer som är födda i samma land alla förväntas tillhöra samma kultur?

När det gäller elitkriteriet kan vi börja med att fråga oss vad elit betyder. Ett enkelt svar är länder med makt och människor som har en självklar röst i media. Men varför anses elitnationer och elitpersoner vara viktigare än länder som hamnat i medieskugga och personer vars röster sällan hörs i medier? Är det vår uppgift som journalister att föra fram maktens röst eller är vår uppgift mer av demokratisk natur?

En av de skarpaste kritikerna till den kulturella närheten och elittänkandet är freds- och konfliktforskaren Johan Galtung som också myntat begreppet fredsjournalistik (peace journalism) som innebär att nyheter ska beskrivas utifrån en bredare förståelse för orsakerna bakom eventuellt förekommande eventuellt våld.

I boken Global Glasnost pekar Johan Galtung och Richard C. Vincent på fyra olika faktorer som de ser gör att en händelse blir en nyhet: elitnationer, elitpersoner, personligt och negativt.

Allra bäst för nyhetsmedierna är det om en nyhet innehåller samtliga fyra, skriver de, men om en av faktorerna fattas kan det ändå bli en nyhet om en annan av faktorerna är väldigt stark. Om icke-elitländer ska komma med i nyheterna måste de representeras av riktigt högt uppsatta elitpersoner.

För vanligt folk i icke-elitländer är det riktigt svårt att få sin röst hörd i svensk media.

Varken kriteriet om elitnation eller elitperson uppfylls då. Därför figurerar dessa människor bara i media när de svälter, blir dödade eller på annat sätt förgås i stora mängder, skriver Galtung och Vincent. Då uppfylls åtminstone kriteriet att nyheten ska vara negativ.

Frågor som pedagogik i Nicaragua, sophantering i Vietnam eller bostadssituationen i Syrien uppfyller inte ett enda nyhetskriterium och därmed är vår enklaste källa till information och möjlighet att bättre förstå och komma nära människor i andra länder och kulturer strypt.

Mediernas bevakning av icke-elitnationer bör diskuteras. För det första eftersom medierna har väldigt stor makt över bilden därifrån. Många får sin enda information om till exempel Sudan via medier. För det andra eftersom bilden av icke-elitnationer är den mest ensidiga. Resultatet av detta blir snabbt en bild av att Syd svälter, krigar och begår statskupper. Genom att personer från icke-elitländer främst figurerar som terrorister, gråtande mödrar eller soldater så kan alla de som inte har en privat koppling till länderna få bilden av att det är så dessa människor är. Alla. Och alltid.

Galtung och Vincent menar att framställningen av Syd skapas av nyhetsparadigmen snarare än av den sociala verkligheten. Det ger bilden av att problemen är typiska för dessa länder istället för att visa på sammanhang och strukturer. Sällan tas det upp att även västländer har intressen i till exempel Kongo och Sudan och sällan tas det långa koloniala arvet och de stora skulderna efter lånefesten på 80-talet upp som bakgrundsfakta till konflikter.

Nyheter bör också ses som en del i en bestämd kulturell gemenskap. Här ryms till exempel den så kallade nationella gemenskapen men även de rester av ett kolonialt tänkande i västerländska samhällen som studeras i postkolonial teori. Dessa inslag i kulturen påverkar nyhetstexternas innehåll. Den postkoloniala teorin studerar hur kolonialismen till viss del lever kvar genom litteratur och forskning där det skapas ett ”vi” och ett ”dem”. Ylva Brune vid Göteborgs universitet skriver om postkolonalismens avtryck i nyhetsjournalistiken i sin avhandling Nyheter från gränsen. Vi och dem handlar om identitetsskapande, där ens egen identitet bara kan skapas om den avskiljs från en annans. Brune skriver om hur Europa traditionellt beskrivs som rationellt, utvecklat, humant och överlägset. Och om hur ”det andra” beskrivs som efterblivet, stillastående och ojämlikt. Det Brune granskar är hur flyktingar framställs inom svensk journalistik och hon skriver att ”nyhetsvokabulären är hämtad från naturkatastrofernas och krigens domän”. Det används ord som våldsamma vågor, kaosartad och invasion.

Ett antal triviala knep i nyhetsproduktionen samverkar för att konstruera och förstärka känslan av ett vi och ett dem och att det är “vi” som är normen. I den statliga utredningen Mediernas Vi och Dem (SOU 2006:21) utecklar Ylva Brune sitt resonemang där hon kallar vi och dem-fenomenet för andrafiering: “Det finns också i medierna en kraftfull och upprepande variant av andrafiering av framför allt muslimer, där ‘de’ får härbärgera egenskaper som är oönskade i den egna kulturen /.../ nyhetstexternas typifierade ‘invandrare’ bidrar till konstruktionen av en idealiserad svensk nationell identitet.

Brune menar att det finns en rad stereotyper av människor och grupper som lever sitt mer eller mindre underjordiska liv på tidningssidorna. När en stereotyp existerar som en bild i läsarnas huvuden, behöver tidningstexten inte explicit referera till den grupp som avses i till exempel en brottsnotis. ’Vi vet’ att det handlar om ’invandrarkillar’ i nyheterna om mobiltelefonrån och ‘vi vet’ vilka det handlar om när polisen slår larm om kvinnor som lurar sig in hos åldringar som de rånar. Vi har läst samma slags nyheter många gånger och känner igen koderna i dem. När vi läser dagens tidning, så gör vi det i en kontext. Tidningen har en historia och olika delar och genrer i tidningen står i samspel både med varandra och med den kunskap som finns lagrad i mediearkivet.

De stora dominerande medierna ägs och verkar fortfarande främst i elitländer och den kulturella närheten gör därmed att det är frågor som rör dessa länder som i högst utsträckning tas upp. Synlighet i medier innebär möjlighet att påverka i samhället, skriver Monika Djerf-Pierre i boken Den svenska journalistkåren. Det innebär makt och inflytande, fortsätter hon.

Det är vi journalister som bestämmer vilka vi vill ge den makten, det är vi som avgör hur nyhetsvärderingen ska se ut. Men i de nyhetsgenrer som traditionellt har hög status, inrikesnyheterna och ekonominyheterna, syns få tecken på att medierna tar ett nytt demokratiskt ansvar för att gestalta Sverige som ett mångetniskt samhälle, menar Ylva Brune. Personer med bakgrund i utlandet är i hög grad osynliggjorda. Deras andel av dem som får synas ligger på en permanent låg nivå som tycks bestämd av medielogiken, snarare än av hur verklighetens möjliga publik ser ut. Och i förlängningen är det också intressant att reflektera över detta ur ett rent ekonomiskt perspektiv. Genom att bortse från en stor del av Sveriges befolkning, tackar man också nej till stora mängder tänkbara prenumeranter, läsare, lyssnare och tittare.

Enligt Fichtelius teori att nyhetsvärdet försvinner för varje kilometer längre bort vi kommer från utgångspunkten så finns även bristfällig rapportering från Europa, men det går inte att bortse från att vi ändå får mer mångsidiga bilder därifrån. Dessutom är den kulturella närheten enligt rådande regler större. Galtung och Vincent skriver om att så kallade center-länder (elitnationerna) har så högt nyhetsvärde av sig själva att det inte bara är extraordinära händelser därifrån som blir nyheter. Bevakningen av icke-elitnationer riskerar att skapa en verklighetsbild som i sin tur skapar starka fördomar om de människor som invandrar eller flyr till Sverige.

Nyhetsjournalistik behöver motsatser, polariseringar och konflikter för att formulera sig och enligt Brune är en generell trend i journalistiken i dag är att den går mot mer populariserande framställningssätt, där beroendet av svårfattlig myndighetskunskap minskar till förmån för individcentrerade berättelser. 

I denna journalistik blir ’den vanliga människan’ och hennes/hans upplevelser mer relevanta än tidigare, men frågan uppstår också då vem man i rådande nyhetklimat står i motsats till?

I vår globaliserad värld krävs det inte ens att man själv eller släkten definieras som ”invandrare” för att man ska ha intresse av händelser i länder som ligger en lång flygresa från Sverige. Alla som har varit ute och rest har någon där som de skulle tänka på när en olycka blir en notis i svenska medier. 

I dag behöver man faktiskt inte ens ha rest för att ha vänner utomlands. Sociala medier, communities och bloggar har suddat ut många kulturella gränser och gapet i den kulturella närheten borde i linje med den utvecklingen fört oss närmare varandra och öppnat för större inkludering och förståelse. Men det kräver att nyhetsmedierna och vi journalister väljer den vägen och vågar bryta beslutsmönster snarare präglade av födsel och ohejdad vana än ett demokratiskt ansvar för den verklighetsbild vi skapar.

Annons

Rekommenderade artiklar

Fyra gröna boktips

Var ska vi få vettig information om klimatförändringarna? Alice Bell, klimatredaktör på NLP tipsar!

Priset för assistans är högst för brukaren

År 1994 kom Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, och plötsligt öppnade sig en ny värld för många som fick assistans och möjlighet att kunna jobba och delta i samhället. Men i takt med att allt fler ansöker om assistans och kostnaderna därmed ökar har bedömningarna blivit hårdare och allt fler nekas. FRIA har tittat på lagtexter och utredningar samt pratat med jurister och brukare, och det verkar som att funktionsnedsattas rättigheter helt enkelt har blivit för dyra.

Fria.Nu

”Detta är inte värdigt någon människa”

Hon kan nästan inte göra någonting själv och behöver tillsyn dygnet runt. Adriana Cubillos Ibanez har precis fått nej hos Försäkringskassan på sin andra ansökan om assistansersättning. Hennes sjukdom gör att hon behöver gå på toaletten 20 gånger per dygn, men försäkringskassan tycker att det får räcka med tio.

Fria.Nu

© 2014 Göteborgs Fria