Madelene Axelsson

Fördjupning


Madelene Axelsson
Fria Tidningen

Rörelsehindrade hindras adoptera

I Socialstyrelsens riktlinjer om vad som är viktigast hos föräldrar som ansöker om adoption läggs enorm vikt vid närhet, omsorg, stabila relationer och goda psykosociala förutsättningar. Men dyker du upp med ett rörelsehinder kan alla mjuka värderingar plötsligt komma på skam.Att du inte kan lyfta ditt barn kan räcka för att du ska anses som direkt olämplig som förälder.

– Handläggarna på socialtjänsten ställde frågor om vårt sexliv och ifrågasatte hur jag med min kropp skulle kunna uppfostra ett barn. Att vi är världens mest sammansvetsade par med bra värderingar, ett suveränt socialt kontaktnät och där båda skulle kunna vara hemma med barnet tillsammans minst ett år var fullständigt irrelevant, berättar Ninnie Wallenborg som tillsammans med sin man ansökte om att få adoptera 2004 men fick nej på sin medgivandeutredning. 

Adoption är enda kvarvarande utvägen för många föräldrar som ännu saknar barn. Men adoption är inte ett självklart alternativ för alla, de stora orden om värderingar och sociala nätverk riskerar att gå vilse bland strejkande ben, svaga armar och stela nackar. Att ha ett rörelsehinder och få ett barn genom adoption är i dag nästintill omöjligt. Det främsta argumentet som brukar framföras är att färre länder nu accepterar föräldrar med funktionsnedsättningar, och så är förvisso fallet, men vad som inte diskuteras lika flitigt är att många stupar långt tidigare i processen.

– Vi tvingades byta handläggare och den nya hade bara bestämt sig att vi inte skulle få adoptera. Hon lyssnade över huvud taget inte på oss, tappade bort intyg och var inte intresserad, berättar Ninnie Wallenborg vidare.

Hon och hennes man är inte ensamma om sina upplevelser. Annika Hulkvist och hennes man adopterade sin Maja från Kina 2004, men när de ville försöka igen blev bemötandet ett helt annat.

– När vi sökte första gången  gick hela processen väldigt fort och vi fick en jättebra utredare som såg mina begränsningar, men gjorde det aldrig till ett problem, hon ville verkligen hjälpa oss, berättar Annika. Men när vi sökte andra gången, tre år senare, var det raka motsatsen, precis allt utgjorde potentiella hinder och jag var så ledsen, arg och kränkt att jag till slut bara inte orkade kämpa mer.

Både Ninnie och Annika är bara två exempel av många som ansett sig motarbetade på grund av sina rörelsehinder när de ansökt om adoption. 

I stora drag går en adoptionsprocess till så att man ansöker om att få en medgivandeutredning av familjerätten/socialtjänsten i den egna kommunen, och socialnämnden fattar sen beslutet om du/ni är godkända eller ej. Men om det föreligger sjukdom eller funktionsnedsättning skickar handläggaren ärendet vidare till Rättsliga rådet  på Socialstyrelsen. Där finns läkare och annan expertis som kommer med ett rådgivande utlåtande. Ärendet skickas sedan tillbaka till handläggaren för förslag till beslut. 

När Ninnie och hennes mans ärende skulle till Rättsliga rådet la de fram, inte bara intyg från specialistläkare utan också ett intyg från en anknytningspsykolog där det bland annat stod att stod att ”anknytning inte handlar om armar och ben". Men i Rättsliga rådet fick de inget gehör för sitt intyg. 

– Nej, rättsliga rådet gör enbart en bedömning av den sökandes hälsa och funktionsnedsättning utifrån läkarrapporter, vi tittar på personens möjlighet och lämplighet att ta emot ett barn utifrån hälsotillståndet. Övrig bedömning gör socialsekreteraren, säger Katrin Westlund-Brusquini, jurist på Socialstyrelsen och deras representant i adoptionsfrågor i Rättsliga rådet.

Själva bedömningen av lämplighet som förälder utöver det rent fysiska som funktionsnedsättningen innebär är således upp till handläggaren, något som Ninne och hennes man inte visste. Ett stort ansvar som kräver stor kunskap tycker de och får medhåll av Delaktighet Handlingskraft Rörelsefrihet, DHR.

- Det är fullständigt orimligt att handläggarna har en så stor makt trots att de kan ha dålig kunskap om hur det är vara förälder och ha en funktionsnedsättning. Att ens framtid som förälder i så hög utsträckning ska hänga på vilken socialsekreterare som råkar blir just min handläggare och vilken inställning just den personen har är rättsosäkert, menar Barbro Gregorson, ombud på DHR:s förbundskansli.

Men Socialstyrelsen håller inte med. De har formulerat ”Adoption - en handbok för socialtjänsten” som handläggarna lutar sig mot i alla adoptionsärenden och vill inte ta ställning, eller ansvar för kunskapsnivån bland socialsekreterarna. 

– Jag kan inte bedöma om socialsekreterarna har tillräcklig kunskap, då måste man i så fall bestämma vad tillräcklig kunskap är, menar Katrin Westlund-Brusquini. Om det ska till kompletterande utbildningar ligger det på kommunerna, menar hon. 

Men Gregorson tycker inte att den förklaringen räcker - saknar kommunen tillräcklig kunskap måste de lita på människor som faktiskt besitter den.

– För att garantera en rättvis bedömning borde Socialstyrelsen arrangera utbildningar för socialtjänsten tillsammans med olika organisationer för personer med funktionsnedsättningar, menar hon.

Och det är just bristen på samordning av metod och kunskap som blir problematiska. Kommunerna agerar olika och har olika krav på sina handläggare vilket påverkar enskilda sökanden. Och problemet är inte okänt. I handboken kan man läsa att ”Skillnaderna i förutsättningar, vad som tas upp med sökanden och hur, varierar mellan olika kommuner och mellan olika utredare.”  Även enskilda kommuner har tagit upp frågan på dagordningen. Eksjö kommun i Småland som Annika Hultkvist och hennes man tillhör driver nu under nytt styre frågan att hela Småländska höglandet borde ha en gemensam familjerätt, bland annat för att möjliggöra specialkompetenser. Från andra håll har förslag om ett ambulerade utredningsteam kommit upp. 

Men Socialstyrelsen har inga planer för utbildning eller förslag på en mer koordinerat utredningsförfarande.

I utredningen ”Modernare adoptionsregler” (SOU 2009:61) föreslås flera förändringar, dock ingenting gällande just fysiska funktionsnedsättningar, något DHR reagerat på då de anser formuleringarna i handboken är allt för problematiserande och bör ändras.

– Vi får inte glömma, att detta är det som handläggarna går efter. Vi skulle vilja att de avsnitt som rör personer med funktionsnedsättning i stället präglades av en positiv grundinställning och fokuserade på möjligheterna och vad en person kan istället för vad som skulle kunna bli ett problem, menar Gregorson.

Ett exempel är ” Faktorer som talar mot föräldrars lämplighet är funktionsnedsättning som innebär behov av omfattande assistans som kan störa eller hindra barnets anknytning till förälder”. Och just formuleringen kring assistans blev Ninnie Wallenborg och hennes mans stupstock.

– Min assistans var en knut från början. Min man arbetar delvis som min assistent så de menade att han inte hade något eget liv utan bara levde för att vårda mig. Det fann vi båda djupt kränkande. 

I och med den nya diskrimineringslagen som trädde i kraft 1 januari 2009 kan man nu anmäla om man blivit illa bemött av sin handläggare till DO.

– Känner man sig kränkt av ett bemötande man anser är diskriminerande från handläggaren så kan man anmäla det hit. Gör handläggaren fördomsfulla uttalanden hjälper det naturligtvis om detta finns i skrift, då är det lättare för oss att driva ärendet, säger Anna Fritsson, jurist på DO.

– Det svåraste är att utredarnas attityder ju oftast är osynliga, menar dock Annika Hultkvist. Hade vår utredares extremt negativa inställning till oss bara synts i något skrivet material hade vi anmält direkt, menar hon.

Både Ninnie och Annika har i efterhand lyckats bli gravida och det faktum att de nu har barn har givit dem bevis på att man faktiskt inte per definition är en olämplig förälder för det att man har ett rörelsehinder.

– Allt går att lösa är min inställning, säger Ninnie. I utredningen skrev de att jag inte skulle kunna följa mitt barn med blicken vilket är kvalificerat skitsnack, och att jag aldrig skulle kunna kramas. Min son Liam och jag gör knappt annat än att kramas. Han kryper upp i mitt knä och tar mina armar om sig när han är ledsen och vill ha tröst. Vi är verkligen som vilken familj som helst, och de begränsningar jag har är bara ett problem om man gör de till ett. Öppnar man ögonen lite kan de ju faktiskt snarare vara en tillgång.

Fakta: 

<h2><span class="faktarubrik">Ur FN:s standardregler för funktions-nedsatta:</span><br><span class="faktartext">Regel 9. Familjeliv och personlig integritet</span><br><span class="faktartext">Staterna bör främja möjligheten för människor med funktionsnedsättning att leva familjeliv. De bör främja deras rätt till personlig integritet och se till att lagar inte diskriminerar människor med funktionsnedsättning när det gäller sexuella relationer, äktenskap och föräldraskap.</span><br><br><span class="faktarubrik">Ur FN:s konvention om rättigheter för personer med funktions-nedsättning</span>:<br><span class="faktartext">Artikel 23 Respekt för hem och familj</span><br><span class="faktartext">Enligt punkt 1 ska konventionsstaterna vidta effektiva och ändamålsenliga åtgärder för att avskaffa diskriminering av perso- ner med funktionsnedsättning i alla frågor som gäller äktenskap, familj, föräldraskap och personliga förbindelser.</span><br><br><span class="faktarubrik">Föräldra-förmåga enligt socialstyrelsen:</span></h2><ul class="faktartext"><li>Individuella förutsättningar att tillgodose adoptivbarns behov, särskilt: ålder, fysisk och psykisk hälsa</li><li>Känslomässig tillgänglighet</li><li>Lyhördhet för anknytningsbeteende</li><li>Reflexiv förmåga</li><li>Känslomässig stabilitet</li><li>God självtillit</li><li>God bearbetning av egna svåra upplevelser, t.ex. infertilitet och andra förluster</li><li>Beredskap att söka och ta emot hjälp</li></ul>

Annons

Rekommenderade artiklar

Priset för assistans är högst för brukaren

År 1994 kom Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, och plötsligt öppnade sig en ny värld för många som fick assistans och möjlighet att kunna jobba och delta i samhället. Men i takt med att allt fler ansöker om assistans och kostnaderna därmed ökar har bedömningarna blivit hårdare och allt fler nekas. FRIA har tittat på lagtexter och utredningar samt pratat med jurister och brukare, och det verkar som att funktionsnedsattas rättigheter helt enkelt har blivit för dyra.

Fria.Nu

”Detta är inte värdigt någon människa”

Hon kan nästan inte göra någonting själv och behöver tillsyn dygnet runt. Adriana Cubillos Ibanez har precis fått nej hos Försäkringskassan på sin andra ansökan om assistansersättning. Hennes sjukdom gör att hon behöver gå på toaletten 20 gånger per dygn, men försäkringskassan tycker att det får räcka med tio.

Fria.Nu

”Målet är att dra ner på kostnader”

Juristen Susanne Bergman, som egentligen heter något annat, arbetade som personlig handläggare och hanterade assistansersättningar på försäkringskassan många år innan hon sa upp sig år 2010 för att hon inte stod ut med hur systemet fungerade och hur lagar och praxis tolkades.

Fria.Nu

© 2014 Göteborgs Fria