Någon slags göteborgare | Göteborgs Fria
Göteborgs Fria

Någon slags göteborgare

Bakom begrepp som ”gömda flyktingar” och ”papperslösa” finns människor som lever, bor och arbetar i landet. Med utgångspunkt i Göteborg har sociologen Helena Holgersson analyserat villkoren och tillvaron för personer som befinner sig i Sverige utan uppehållstillstånd.


I avhandlingen Icke-medborgarskapets urbana geografi undersöker sociologen Helena Holgersson situationen för asylsökande samt personer som lever i Sverige trots att de har fått utvisningsbeslut, så kallade icke-medborgare. Det började som en reaktion på de bilder av ”gömda flyktingar” som figurerade i medierna i samband med kampanjen för flyktingamnesti 2005. Bilder som var tagna i motljus på familjer som levde bakom neddragna persienner.

– Det var samma berättelse som återkom om och om igen, samma pressbilder fast det var olika fotografer och olika tidningar år efter år, säger Helena Holgersson.

Denna diskurs om den ”gömda flyktingen”, en passiviserad människa som blir gömd av en välgörare i en kal och mörk lägenhet villkorar det svenska icke-medborgarskapet, menar Helena Holgersson. Gömda flyktingar förväntas inte befinna sig i det offentliga rummet.

– Men jag märkte direkt när jag började göra mina intervjuer att de ju inte satt hemma.

Helena Holgersson har valt bort de tre vanligaste begreppen för att beskriva människor som uppehåller sig i Sverige utan laglig rätt att göra det. Uttrycken ”gömda flyktingar”, ”illegala invandrare” och ”papperslösa” menar Holgersson är kopplade till olika föreställningar om vilka människorna ifråga är, varför de kommit hur, samt hur. Istället använder hon ord som asylsökande och utvisningsbara.

– Jag ville använda ett begrepp som inte var så inarbetat och som inte hade något diskursivt bagage, säger hon.

Asylsökande och utvisningsbara söker sig ofta till storstäder, till Stockholm, Göteborg och Malmö. Storstäder ter sig som naturliga platser, här finns en större krets landsmän, föreningar och organisationer.

– Har man fått avslag och ändå väljer att stanna är man beroende av jobb vilket är lättare att hitta i större städer.

Här finns dessutom en större chans att smälta in och undkomma myndigheternas kontroll.

Men Göteborg har under de senaste åren varit en av de städer som mest aktivt har försökt få till en reform för att kontrollera inflyttningen av asylsökande. Det finns i dag inga anläggningsboenden i Göteborg och asylsökande som väljer att bosätta sig i staden får själva betala för boende. Läggenheterna de hittar ligger främst i miljonprogramsområdena och fås via landsmän eller andra i samma situation.

– Det finns en svart bostadsmarknad som är kopplad till segregationsstrukturerna och den är mina intervjupersoner en del av. Men det är lite fult att peka ut en grupp som syndabockar, när det snarare är ett strukturellt problem säger Helena Holgersson.

Samtidigt som Göteborgs kommun talar om inflyttningskontroll beskriver man sig själv i marknadsföringen som en stad med enorm potential som ska attrahera evenemang, företag, investeringar, turister och nya invånare (ur specifika befolkningsgrupper). I en parallell diskussion beskrivs staden som djupt segregerad utan någonting att erbjuda nya invånare. Man vill ”hamna på kartan” som evenemangs- och kunskapsstad, men samtidigt vill man inte hamna på de asylsökandes karta.

– Det svårt att veta om det är medvetet eller omedvetet, men det känns ibland som att Göteborg inte ser invånarna som är födda i andra länder som en resurs, utan någonting som man måste dölja i reklamen, säger Helena Holgersson.

– Sen har man en stadsplanering där de stadsdelar där antalet människor födda i andra länder är som störst ligger väldigt långt bort från centrum. I Malmö exempelvis ligger Rosengård ganska centralt. Liknande platser i Göteborg är istället undanskuffade. Som turist i Göteborg har man ingen anledning att åka ut dit, det ligger inte på vägen till någonting, det finns inget som man pekar ut där som sevärt. Det är verkligen någonting som Göteborg borde fundera på.

För att bättre få en överblick över hur hennes intervjupersoners liv såg ut bad Helena Holgersson dem att ta med henne till platser där de kände sig avslappnade och där de inte var rädda för att gripas eller för att skiljas ut från andra. Hon blev medbjuden till Ramberget, köpcentret i Nordstan, Göteborgs hamnpromenad, två arbetsplatser, en kolonistuga. Miljöer hon tidigare inte förknippat med ”gömda flyktingar”. Helena Holgersson bad intervjupersonerna också att rita kartor över ”sitt Göteborg”. Kartorna är intressanta att ställa mot bilder av ”gömda flyktingar” bakom neddragna persienner.

Vissa kartor visade endast ett kvarter medan andra sträckte sig över stora delar av staden. På en karta är Slottsskogen, Delsjön, Avenyn och IKEA utsatta. En annan tycks ha ritats med spårvagnskartan som schablon.

– Kartorna spänner ju över ganska stora delar av Göteborg, vissa är ett kvarter men vissa är över större områden. När det gäller boende är det inte bara i nordost de har hittat lägenheter, utan också på Hisingen, i Frölunda, vid Redbergsplatsen. Samtidigt har de genom sina jobb, men också på fritiden, rört sig i andra delar av stan och väldigt mycket i centrum.

Ritaren till den första kartan rör sig över stora delar av staden, tycks ha en aktiv fritid och på hans karta förekommer kända landmärken i Göteborg. Han agerar på många sätt som om han vore medborgare trots att han lever under hot om avvisning. Det kan ses som en så kallad vardaglig medborgarskapshandling. Intervjupersonerna har med tillgängliga ämnen förhandlat sin position i samhället, till exempel genom att agera som att de har en framtid här trots att de utvisas om de grips.

– I väldigt hög grad hanterar mina intervjupersoner sin situation. Men de förhandlar även sin position i samhället. För det första genom att stanna fast man har fått ett utvisningsbesked. Men också genom att lära sig språket, genom att satsa framåt, genom att inreda sin lägenhet, skapa vänskaps- och kärleksrelationer, ordna födelsedagskalas. Att satsa framåt fastän man inte har rätt till en framtid här, men att våga tänka den i alla fall, det kan förstås som ett sorts motstånd.

Genom att stanna i Sverige trots att de har fått utvisningsbeslut utmanar intervjupersonerna föreställningar om vem som är och som inte är en del av den politiska gemenskapen, menar Helena Holgersson. Ju mer människor etablerar sig på en plats desto svårare blir det att neka dem rättigheter som andra har. De måste i slutändan förstås som något slags göteborgare.

– Man kan undra om man inte på ett sätt skaffar sig rätt att bo på en plats om man bor där länge och skapar sig ett liv, säger Helena Holgersson.

Som den svenska lagstiftningen ser ut så är det ingenting man tar särskilt mycket hänsyn till. I länder där man haft amnestier handlar det ofta om huruvida man har etablerat sig i landet eller inte. Däremot måste man ofta på lokal nivå betraktat dessa människor som någon slags invånare.

– De bor ju här, blir de till exempel sjuka så måste de få viss vård oavsett vad den nationella lagstiftningen säger Helena Holgersson.

– Jag hoppas ju att min avhandling kan vara något sorts inlägg i debatten. Jag tror att det här är en grupp som kommer att vara i Sverige. Från politiskt håll vore ju det enklaste att alla som får avslag lämnar landet, men det ser inte ut så, folk gör inte det och det kommer också människor som aldrig har sökt asyl. Jag tror att vi kommer att få hantera politiskt att den gruppen finns.

Rekommenderade artiklar

Lagerhuset kan bli ungdomshus

När det nu står klart att Pusterviksteatern kommer att flytta in på Stora Teatern vid årsskiftet, kvarstår frågan vad som kommer att hända med de tomma lokalerna i Lagerhuset. Kulturnämnden föreslår att starta upp ett kulturhus för ungdomar.

En festival i revolutionens tecken

Kärlek och revolution, dans, svett och motstånd. På fredag är det åter dags för Clandestino Festival att stimulera publikens hjärta såväl som hjärna med musik, samtal och den pågående revolutionen i Nordafrika och Mellanöstern som självklar fond.

Kulturen anpassas efter marknadens krav

Den kulturpolitiska debatt branschorganisationen Svensk Scenkonst anordnade inför regionomvalet på söndag blev inte det klargörande samtal arrangörerna hade hoppats på. Tydligt blev istället hur styvmoderligt kulturfrågan behandlas till och med av politiker med uttalat kulturansvar.

Alla kan uttrycka sig i dans

En rullstol är inget hinder för att dansa. Spinn är Sveriges första professionella danskompani som blandar dansare med och utan funktionsnedsättningar och nu sätter de upp sin första dansföreställning.

Videokonst överraskar i det offentliga rummet

Videokonst i ett parkeringshus eller på fasaden till ett vandrarhem. Genom att visa videokonst på oväntade platser i det offentliga rummet vill Åsa Falewicz Segerstedt väcka ett intresse för konstarten.

© 2019 Göteborgs Fria